onsdagen den 17:e oktober 2012

Halestorm i Stockholm.













Inom loppet av två veckor har jag talat med två band som råkar ha den gemensamme nämnaren Wolfgang Van Halen. Först var det Mark Tremonti som har med sig Wolfgang på turné just nu och idag Lzzy (jo det stavas så) och hennes bror Arejay i Halestorm, som är polare med honom och han medverkar även på bandets senaste platta.
Halestorm är ett band som tydligen tagit hemlandet USA med, trumvirvel, storm och som just nu befinner sig i Sverigen för ett litet gig.
Vi slår oss ner bredvid en liten palm i ett hörn på Debaser och jag undrar inledande lite om hur turnén har gått.
"Alldeles utmärkt!" svarar Lzzy och brorsan instämmer. "Alla verkar vara så entusiastiska och kollar in varenda liten rörelse, vilket skiljer sig lite från publiken i USA där det kanske är mer skrålande. Speciellt när man kommer ut till mellanvästern och alla rednecks, men allt har sin tjusning." säger sångerskan och slänger upp sina ben på det lilla bordet bredvid.

Lzzy ser inte direkt ut som på bilden ovan, utan håret sitter i en tofs och glamouren verkar långt borta, men både hon och Arejay ger ett sprudlande intryck och verkar överlyckliga över att vara ute på en Europaturné, vilket dessutom är deras första som headliner.
Jag undrar om de växte upp i staden Red lion, Pennsylvania, vilke ofta omnämns i samband med bandet,  men så är inte fallet. Lzzy utvecklar. "Red lion är väl den sista anhalten vi hade med våra föräldrar innan vi sedan flyttade till York. Våra föräldrar flyttade runt mycket och ägnade sig åt att köpa hus som de sedan fixade till. De är helt galna. Herregud, de lät ju oss starta ett band när vi var 13 respektive 10 år gamla! Bland annat köpte de en gammal bondgård från 1840 med hönor, katter och alla möjliga djur. 
Arejay fyller i, "När de sedan fixat klart den och gjort om allt, så var det dags att flytta igen."
Jag påpekar att det kanske har gjort livet på vägarna lite lättare, vilket de båda två håller med om. "Vi lärde oss tidigt att inte ha en fast punkt under en längre tid och det har nog gjort att vi inte har några problem med att resa runt.", säger Lzzy och rätar upp sig i stolen.

Hur var det då med Wolfgang Van Halen då? Lzzy berättar. "Vi träffades när vi båda spelade in i Henson stuion. Han var där med Van Halen och vi spelade också in där. Vi har också en gemensam vän i Eric Freeman (Creed).Vi blev vänner och kommer bra överens. Han är så otroligt musikalisk. Runt Halloween kom han förbi studion för att vänta på oss när vi skulle gå ut. Det slutade med att han var med och sjöng på ett spår, eller rättare sagt, han sjöng på två låtar. Den ena var väl typ en B-sida som mest var på skoj och som inte kommit ut.
Arejay fortsätter. "Han är så otroligt talangfull. Han kom in i studion, satte sig ner vid ett litet elektroniskt trumset och bara körde på. Sedan plockade han upp en gittar och rockade loss som bara den. Han kan allt, men det är klart, han brås ju på sin pappa."
Har ni även träffat Eddie? "Ja, en gång.", säger Arejay. "Men det var bara ett snabbt möte och jag fick ur mig typ You´re awesome!".
"Wolfgang bjöd in oss till 5150 studion en gång.", berättar Lzzy. "Det var helt otroligt! hans pappa var inte hemma så vi fick gå runt och titta. Det är som ett museum. Skitcoolt! Där fanns hyllmeter med gamla Van Halen-taper med Jump och Panama.
Arejay var minst lika imponerad. "Jag spelade på Alex trummor och det var nästan så att man smög med sig en gammal tape innanför tröjan." skrattar han.
Lzzy flikar in "Jag sa nästan till Arejay. Rör ingenting!". Halesyskonen skrattar ikapp och själv sitter jag mest och blir avundsjuk. Jag menar, jag vill också gå runt i denna legendariska studio och kolla igenom all historia som finns samlad där.
Att samarbeta mer med Wolfgang svarar de båda på att de ser som en självklarhet och de hade gärna skrivit något ihop om tillfälle ges.

Syskonen verkar trivas bra ihop och på frågan om hur det är att umgås så tätt så mycket svarar Lzzy att det egentligen inte är några problem. "Visst bråkar vi och så, men nu känner vi varandra så pass bra att det utgör inget problem.
Jag undrar lite om hur de ser på musikbranschen idag och det faktum att fler och fler band pratar om att bara spela in en eller två låtar och släppa dem, istället för att spela in hela album. "Jag kan förstå det." säger Lzzy, "men jag tror vi fortsätter som nu. Vi är helt ok med att spela in enstaka låtar eller släppa en EP, för det har vi gjort, men samtidigt är det mer kul med ett helt album. Senaste plattan skulle vi kunnat släppa i två delar, men så blev det inte. Hur som helst så kommer vi fortsätta spela in musik för fansen kräver hela tiden nytt material.
Jag nämner det faktum att ingen numera egentligen säljer skivor, vilket de instämmer i. "Vi har sålt 300 000 exemplar av vår första plattan och vi är nästan uppe i samma siffor med vår senaste platta. Atlantic Records gav oss till och med en silverplatta. Först trodde jag att de skämtade med oss, men de ville bara visa sin uppskattning så de lät tillverka en silverplatta åt oss. Men det är först och främst som ett liveband vi gjort oss ett namn och uppnått succé."

Efter Europasvängen bär det av på en ny runda i USA. Den här gången på västkusten tillsammans med As I Lay Dying. "Och i mars är vi tillbaka i Europa!", berättar Arejay och frågar samtidigt systern om han får avslöja vilket stort band de ska turner med, men Lzzy säger att inget är klart än så det får vänta.

Intervjun avslutas med handskakningar. Lzzy fattar min hand med båda sina händer och tackar uppriktigt för att jag ville intervjua dem. Jag inser då att den här handskakningen troligtvis är det närmsta jag någonsin kommer att komma Eddie Van Halen.

/Niclas


Inga kommentarer: