söndagen den 25:e mars 2012

Intervju med Josephine Forsman i Casablanca/Sahara Hotnights!





















För ett antal veckor sedan hade jag nöjet att bli uppringd av Josephine för att snacka om nya bandet Casablanca, men även Sahara Hotnights och annat som hör musiken till.
När samtalet skedde visste jag tyvärr inte om att hon skulle börja sända TV i "Låtarna som förändrade musiken", så om det blev det inget prat, men däremot om Casablancas debutalbum, Saharas 20-årsjubileum, skadade fötter och tips från Lars Ulrich.

Tjenare! Jag intervjuade Ryan och Anders någon gång förra året på radion och vi spelade ”Downtown” och en låt till. När var plattan klar egentligen?

Josephine Forsman: Ja, just det. Jag lyssnade på det. Alltså, den var ju riktigt klar för två år sedan, skulle jag nog säga. Jag är ju den sämsta att fråga om tid. Det är ju Erik man ska göra det med, men jag är rätt så säker. Det var i samband med Schlagerfestivalen då vi gjorde ett uppträdande. Då var den ju klar i princip.

Vad är det som har gjort att det tagit sådan tid att få ut den då?

JF: Nu har vi ju hittat ett bra bolag och rätt bokare och allting. Det kan ju ta tid att hitta det.

Så det är mer sådana saker som dragit ut på tiden?

JF: Ja absolut! Uteslutande sådana grejer.

Hur blev det att denna samling männsikor möts och bildar ett band?

JF: Jag tror att det är som så att... vi är ju sprungna ur band som har något litet element av rock i sig, men medan de kanske har utvecklats åt olika håll så har det stannat kvar hos dem som är med i Casablanca. Det är lite svårt när man en gång har väckt det där till liv, så är det ju svårt att inte ha ett band som får uttrycka det. Jag tror att vi alla kände så när vi startade det här.

Ni kände också direkt att det var den typen av musik ni skulle köra på?

JF: Ja, det var väldigt klart från början. Det inleddes ju med Erik och Anders som ett sådant där typiskt krog påhitt. De snackade och hade exakt samma referenser och sedan kom vi andra med in och det visade sig att vi föll på plats.

Jag minns när jag snackade senast med Ryan att vi pratade en del om Cheap Trick och så.

JF: Ja precis. Det är ju mycket Erik och sedan har ju alla sina element. Jag lyssnar mycket på Black Sabbath och jag är övertygad om att Anders har lyssnat mycket på Phil Lynott och Thin Lizzy. Det är mycket samma referenser helt enkelt.

Sedan är det ju ganska intressant med en fotbollsspelare som tycker om bra musik.

JF: Ja det är ju det och sedan någon som är bra också.

När det är en musikfråga till en sportsnubbe så är det oftast Dire Straits eller Bruce Springsteen.

JF: Eller hur? Han har kanske gått igenom det också, men Mats är ju... han imponerar ju och han är ju en talang på två helt skilda håll. Det är coolt och jag är glad att Anders hittade honom. Det är ju hans förtjänst.

Om nu plattan har varit klar så länge, så måste ni ju ha hunnit skriva en hel del nytt sedan dess?

JF: Ja det finns jättemycket nytt. Å andra sidan vill man juu att de här ska komma ut. Det är ju verkligen en skiva som låter som en miljard dollar, tycker jag. Det låter väldigt bra och det vore ju synd och skam om den inte kom ut, även om vi har mycket nytt också. Men det får man ju bjuda på live helt enkelt.

Ja, ni ska ju ut sedan.

JF: Det ska vi. Så mycket som vi får och kan.

Det är väl ett pussel med tanke på att ni består av människor från flera olika etablerade band?

JF: Javisst. Med Sahara Hotnights blir det rätt enkelt eftersom vi kommer att ha ett halvår helt off nu, så för min del är det lätt. Det som har visat sig ändå att det funkar, har prioriterats ändå och tid finns ju bara man vill det tillräckligt mycket. På något vis har vi alltid fått ihop det och det är bara att hoppas att det inte krockar allt för mycket med allt annat.

Kör ni först och främst Sverige eller tänker ni hela Skandinavien?

JF: Vi kör framförallt Sverige, men England är också på gång och har varit ett tag. Det ser man ju fram emot mycket.

Hur många gig är det snack om i England då?

JF: Det har ju varit snack om en turné där, så det är på gång. Det kommer vi inte låta rinna ut i sanden för det är vi ju alldeles för sugna på.

Köra själva eller öppna för något annat band?

JF: Lite paket tanke har det varit på tal, men vi är ju öppna för det mesta där borta. När man har en historia i Sverige så är det alltid lite kul att åka någonstans där man inte har det. Så är det ju.

Du känner inte till Bonafide?

JF: Eehh, nej.

De har blivit väldigt hypade i tidningen Classic Rock och de körde ett gäng gig och det gick väldigt bra.

JF: Jo, men jag känner ju igen det där... Det scenariot skulle man ju inte tacka nej till.

Jag såg att Kleerup var med på en låt på plattan, ”Secret agents of lust”. Vad bidrog han med?

JF: Han gjorde refrängen på den faktiskt. Han var ju med och gjorde lite diverse saker på en del andra låtar. Han var någonstans i periferin ett tag. Det var skoj och jävligt intensivt. (skrattar)

Hur hamnade ni ihop med Chris Laney? Han är ju också lite av en hot shot nu.

JF: Ja och jag är ju så jävla glad för det. Jag tyckte det var... han fick till trumljudet så bra. Ryan var faktiskt den som tyckte att vi skulle testa honom. Jag vet inte om han hade gjort det förut, men jag tror det. Vi spelade in i Polar med honom och det var jäkligt kul.

Vad bidrog han med mest då?

JF: Jag skulle nog säga att han bidrog med att det låter så pass... vi hade ju någon tanke med att vi inte skulle låta retro även om våra referenser inte är så moderna. Vi ville att ljudet skulle vara mer Foo Fighters och jag tycker att han förstod precis det. Han bidrog till att det låter hårt och explosivt, faktiskt. Jag tycker att han fick fram den energin.

Men är inte Polar nerlagt?

JF: Jo men det lades ner inte långt efter att vi hade varit där. Det är ju uppköpt, tyvärr.

Jag tänkte på ditt andra band. Det är väl mest du och Maria som skriver låtarna och det är ju lite som Hetfield och Ulrich.

JF: Ja. (skrattar) Just det! Jo, men det är inte alltid dumt. (skrattar)

Vem är det som gör vad?

JF: Det är väldigt mycket så att... vi brukar väl säga att Maria är nog den som kommer på riffen och sedan så glömmer hon oftast bort det ganska snabbt, men jag är där och samlar ihop det på något vis. Sedan jobbar vi ofta lite var och en för sig med låtarna och kommer ihop oss igen, men framförallt tror jag att hon är mycket mer den som sätter igång det och jag är den som samlar ihop.

Men skriver du på gitarr då också?

JF: Ja, jag skriver på gitarr, det gör jag.

I Casablanca då, var du lika stor del av låtskrivandet där?

JF: Nej, jag var inte det på den här plattan, men det är tanken. Det är verkligen tanken och särskilt nu när vi kommer vara lediga med Sahara Hotnights så kommer det ju att klia i fingrarna. Det kommer jag vara, absolut. Det var mycket för att just då fanns inte den tiden för då var vi med Sahara på turné och Anders och Mats var mest hemma och drack vin (skrattar) och skrev, så det föll sig rent naturligt att det blev så. Jag var ju med och arrade.

Med Sahara, är det inte 20-årsjubileum i år?

JF: Jodå, helt klart!

Då borde det väl bli någonting?

JF: Ja, man tycker ju det! (skrattar) Vi är ju inte så nostalgiska av oss, men vi får se.

Men då blir det framåt hösten?

JF: Ja precis.

Har ni någon tanke på att skriva en ny platta?

JF: Ja, det är väl det som... det skulle jag kunna tänka mig, om det inte händer någonting och att vi vill kolla utomlands lite grann. Jag tror att det är det som lockar för det var ju rätt länge sedan. Vi gjorde ingenting på coverplattan och ingenting på den här, så det är väl i så fall det, skulle jag vilja säga. Eller så är det att skriva nytt.

När var första gången då du kände att ”Nu har vi breakat! Nu är vi rockstjärnor!”?

JF: Ja, det måste ha varit när vi körde ”Cheek to cheek” på någon gala. Vi hade varit borta ett tag och ingen hade hört någonting och så spelade vi den. Då minns jag att på kvällen där så hade låten klättrat på Itunes. Det var mycket suurealistiskt så där och vi var nog inte alls beredda på det, men med all den feedback vi fick så kände jag att ”Nu är jag nog mitt i det där.”.

Härligt. Har du några egna trumfavoriter? Några hjältar när du själv började?

JF: Ja, när jag började när jag var elva så... det enda som egentligen gick att få tag på på vår mack i Robertsfors var väl Nirvana och jag hade den i lurnarna och spelade efter Dave Grohl. Det var väl han just för att jag var extremt lättpåverkad då och för att han spelade på det sättet han gjorde. Man kunde följa med i det han gjorde. Han är jävligt teknisk också, men han var ändå så att man kunde känna ”Det här kan jag också göra.”. Det är absolut den första och största. Gamla klassiker? Tja, jag vet inte. Egentligen har jag inte någon sådan. Vinny Appice i så fall, om det ska var någon. Det är väl den som jag har lyssnat mest på.

Det finns ju så många olka sorters trummisar, men blir man impad av en sådan som Neil Peart, Rush trummis? Är det bra eller tycker man bara det är jävligt tekniskt?

JF: Jag har ju alltid varit en liten sucker för när det är... jag gillar inte riktigt det spartanska. Jag gillar att det är en klassisk uppsättning. Jag tycker inte man ska plocka bort någonting eller att man ska lägga till så djävulskt mycket. En klassisk uppsättning och det viktigaste för mig har alltid varit att det finns något explosivt. Att man märker vad som händer och att man drar blicken ditåt. jag har ju inte varit så jättemycket inspirerad av tekniskt snabba och skickliga trummisar. Det har mer varit en timing fråga och att man spelar mycket tillsammans med musiken och att man inte spelar för sig, som trummis. Man kan höra ofta när trummisar är med och skriver och när de är mer delaktiga. Det blir något speciellt då.

Kör du med att snurra trumpinnarna? Jag fascineras över att varenda trummis gör det. Är det det första man lär sig?

JF: Du, det tog mig jävligt lång tid. Det är en sådan grej man borde lära sig innan man spelar. Jag tog det efteråt. (skrattar)

Speciellt inom hårdrocken så finns det ju inte en trummis som inte kör med det.

JF: Nej nej. Jag tror också att till slut så blir det som tics. Så är det.

Det kan säkert stämma. Jag tänkte på Sahara, att ni är fyra kaxiga tjejer i en mansdominerad värld. Ni sneglade aldrig åt The Runaways, eller ni är kanske för unga?

JF: Nej, jag minns ju första gången när vi fick höra att vi lät som Blondie eller The Runaways, då gick vi ju hem och googlade banden. (skrattar) jag kan inte säga att vi varit mycket... nej. Det fanns ju där, men vi hade andra inspirationskällor. Hade vi behövt kvinnliga förebilder då hade vi absolut kunnat leta upp det, men det var aldrig så. Vi utforksade nog mycket den manliga sidan.

I och med att den är en så mansdominerad business, har ni fått kämpa mer för att bevisa er? Stöter man på mycket skit?

JF: Jag kan nog inte säga att vi har stött på mycket sådant alls. Det är därför det är så svårt att uttala sig generellt om hur det är för tjejer i branschen. Vi har alltid haft ett sinnessjukt självförtroende, även när vi varit riktigt dåliga, redan från början. Det har varit svårt att sätta sig på det och sedan har man haft mycket hjälp av varandra. Snarare som tjejtrummis så har man fått extremt mycket positiv feedback. Jag har aldrig lidit av att inte ha någon kvinnlig förebild. Det finns ju jättemånga bra tjejtrummisar för de som letar, men nej, jag känner inte att det har varit ett problem.

Just när jag sett Sahara live eller annat, så ser du alltid ut som att du ska slå ihjäl trummorna.

JF: Ja, det känns lite som att jag vill det ibland ja.

Sedan sitter du ganska högt upp på pallen, gör du inte det?

JF: Ja det är många som påpekar det. Det finns säkert någon psykologisk förklaring. (skrattar) Det stämmer.

Att vara trummis och spela live i en och en halv timme varje kväll, måste ju slita enormt på armarna?

JF: Jo det gör det. Jag pratade med Lars Ulrich om det och att hålla sig i... det är så jäkla viktigt att vara... han sa i alla fall ”Never practise, just stay in shape!” och det var ju otroligt förenklat, men det ligger någonting i det. Det som är viktigast är att hålla igång den typen av muskler som behövs. Det är inte mycket, men det behövs ändå för man måste ha någon slags kondis för att hålla på. Innan en turné måste jag... innan vi ens träffas i bandet, så måste jag sitta själv bara för att komma upp i den kondisen som behövs, så det stämmer.

Ja och rena förslitningsskador måste det ju vara då man gör samma rörelser varje kväll?

JF: Det som är bra med att röra sig mycket är ändå att det inte är enformigt utan det är snarare att man får en väldig all round träning. Däremot så har jag ju totalt slitit ut främre delen av fötterna i och med att jag har spelat i högklackat. Det har jag ju börjat märka nu, så det är snarare sådana som... ja det är det som skulle vara min förslitningsskada. (skrattar)

Det var ju intressant med Lars Ulrich för han får ju ofta mycket kritik för att han är så otight. Han har lite svårt med takten ibland.

JF: Han har lite svårt med det ja, så man kanske ska passa sig för att ta råd från honom. (skrattar)

När träffade du den lille dansken då?

JF: Vi spelade med dem i fransk TV och sedan har vi träffat dem i USA när vi spelat där. Det var extremt kul att prata trummor med honom och sedan behöver man kanske inte ta upp att man inte gillar allt han gör. (skrattar)

Sedan läste jag att Frida Hyvvönen är din kusin.

JF: Jo men precis.

Ingen tanke på samarbete där? Hon är ju skitbra!

JF: Ja men visst och den nya plattan fick jag höra i juul och den är ju så bra. Jo men alltså det tror jag kommer att hända. Det vore så extremt kul! Jag ska lägga upp det för henne.

Helt klart. Mycket intressant och mycket trevligt Josephine. Jag tänkte väl se er i Stockholm.

JF: Ja, på Debaser. Då får du absolut komma!

Helt klart! Det här Rocket Songs, är det skivbolaget, eller?

JF: Ja det är det.

Är det nystartat?

JF: Ja, det är helt nystartat. Det är startat av... vet du vilka Houston är?

Ja ja.

JF: Trummisen i det bandet och de släpper ju även Houston. Det känns jättekul och helt rätt att ligga där.

Kanon! Lycka till med allt, så syns vi i rockvimlet någonstans.

JF: Ja det gör vi.

/Niclas

Inga kommentarer: