fredagen den 3:e augusti 2012

Intervju med Katatonia!
















I början av sommaren satte jag mig ner med Anders och Jonas i Katatonia för ett samtal on kommande albumet "Dead end kings".
Det blev ett ganska långt samtal med två ganska pratglada musiker där vi bland annat fann en gemensam kärlek till David Sylvian.


Det här med att producera själva? Jag har ju pratat med en väldig massa band och det är väldigt tvådelat det där. Vissa menar att de måste ha någon som kan komma in och säga om något är dåligt eller om något ska ändras medan andra säger att de har gjort det så länge så det klarar de själva. Vad är er story?

Jonas: Det lutar åt alternativ två där, men jag skulle inte säga att vi är helt emot att någon gång plocka in en producent. Det skulle vara en spännande grej. Som det ser ut nu och att man också har en budget att rätta sig efter... producenter är rätt dyra, men som du sa, vi har gjort det länge och det känns som att det funkar och vi gör det ett tag till så får vi se. Får vi ett ryck någon gång så kanske vi plockar in någon.

Anders: Jo, men jag håller med. Det handlar inte om att vi medvetet väljer bort någon utan det är mer att vi är bekväma i den rollen och det funkar för oss. Men jag är också intresserad av att jobba med någon annan utomstående producent om det skulle visa sig att han bidrar med saker som vi inte skulle kunna komma fram till själva. Självklart är vi öppna för det, men vi har inte jagat en producent aktivt för det har funkat ändå.

Inom bandet då? Man måste ju vara väldigt ärliga mot varandra om något inte låter bra.

Jonas: Jo, men så är det ju men vi klarar det. Både att säga det och att ta det tror jag alla i bandet kan och råkar även ut för det. Att spela in en platta är ju inte felfritt för fem öre, men det gäller bara att om man ska föra fram någon kritik så ska man ha något att backa upp det med, så man förstår att det inte bara är någon personlig diss. Men vi är gamla gubbar (skrattar) så vi fixar det där. Det är nog värre för 18-åringar som ska försöka säga ”Gör om det där! Det blev inget bra.”. Då blir det nog fight.

Anders: Det är precis som du säger. Man får lära sig att inte ta det personligt heller. Man måste se det från ”the big picture”. Det handlar om plattan och inte bara en killes individuella instrument och prestation hela tiden.

Det måste väl vara lite som ett gammalt äktenskap? Man lär sig vad man kan säga och inte säga eller när man kan säga det.

Anders: Där har du det. Det är precis så det är. Man lär känna varandra och man går inte på för hårt. Man lägger fram ett förslag om en ändring lite mer som en peppning istället. Vi har inte... det har inte blivit några kriser eller att någon sticker iväg. Inga juicy scener än och det är rätt skönt. Vi har ju 20 år på nacken så det birdrar ju rätt mycket också.

När började ni jobba med senaste plattan då?

Jonas: Vi började väl skriva i slutet av förra sommaren. Vi hade lite idéer liggande så då tänkte vi att ”Nu är det dags att sätta ihop de här till låtar.”, men så dök det upp en turné och vi åkte tillbaka till USA med Opeth, så fick vi lägga det lite på is och sedan när vi kom hem tog vi yag i det direkt.

Anders: Då var det vinter.

Jonas: Ja det var det och då började vi sätta igång på allvar. Sedan körde vi... hela förproduktionen, demogrejerna har liksom blivit integrerat med själva inspelningen, så vi har kreativt hållit på sedan december, tror jag.

Anders: I slutet av december var det hundra procent fokus.

Jonas: Och i slutet av maj var vi klara.

Anders: Ja, så det är ett halvår, kan man säga, av att skriva och spela in ihop utan breaks.

När ni slutligen går in i studion, är allting klart då låtmässigt eller kommer det fram grejer i studion när man arbetar?

Anders: Det är ju det det gör. Låtarna är ju klara i princip. Vi har ju skalen till dem och demosarna låter jättebra, men vi ändrar saker fortfarande under inspelningen.

Jonas: Det är det som gör att det är roligt. Vi brukar säga att en låt är inte klar förrän skivan är mixad och det är ett ganska bra sätt att jobba på, tycker vi. Det är öppet för lite spontana grejer och du kan gå tillbaka, kanske till en grundidé och ändra den så mycket det nu går. Vi vill alltid vara så nöjda som möjligt och slippa tänka efteråt att ”Fan, vi skulle gjort sådär!”. Vi låter det hela tiden hända i processen.

Anders: Det ska kännas att när det slutligen är mixning så ska det inte behöva ändras något.

Men det måste ju ändå vara svårt?

Anders: Det är skitsvårt! Det här är svårt.

Jag pratade om det med Opeth också i och med att deras och er musik är mycket tempoväxlingar och massor med element i musiken, att det måste vara svårt att inte känna ”Vi kan pilla lite mer där och lite här.”.

Anders: Man måste lära sig någonstans vart man ska sluta att pilla, ja. Vi har mycket magkänsla i det hela och den får styra mycket. Känns det bra med magkänslan så är det ofta rätt. Har du analyserat för mycket och sådär kan det gå för långt.

Jonas: Eller tvärtom att du inte har gjort det tillräckligt bra heller. Det är någonting fint vi känner av och det har också kommit med åren. Vi har blivit bättre på det, men det är inte lätt alltså. Som tur är så finns det ingenting nu som jag känner just nu att jag vill ändra och det hade ju varit otroligt frustrerande. (skrattar) Å andra sidan så har vi varit inne i ett halvår och vi har ju suttit och pillat som fan.

Allt det som är på demosarna och i förproduktionen, kommer det med på plattan eller spelade ni in låtar som inte kom med?

Anders: Det finns självklart en hel del grejer som inte kommer med, men när vi börjar spela in trummorna då tar vi med de låtarna vi tycker ska komma på skivan, men även i demos och förproduktion kan det ligga halvfärdiga låtar. Det finns material sparat på det sättet, men det är inte ofta vi får stryka en låt vi har påbörjat på skivan. Om trummorna är lagda så brukar det inte vara någon låt där vi känner ”Nej, den här får hoppa av.”, utan de låtarna hamnar på skivan.

Jonas: Har de tagit sig så långt, då är det ok. Då kör vi vidare.

Anders: Men sedan har du ju problemet i vilken jävla ordning de ska komma. Det är skitsvårt och det är en sak jag verkligen känna att jag aldrig kommer bli bra på. Det är individuellt också. Vi tänker bara på "flowet", men sedan kan det ju komma andra åsikter från skivbolaget eller managers som säger ”Nej nej, den där låten ska vara först!”.

Jonas: Någon är kanske mer intresserad av att det ska vara jävligt explosivt i början medan vi alltid bara tänker på plattans bästa. Vi tänker inte på separata låtar som att den här ska till radio eller vad fan som helst. Det är skivan som är viktig fortfarande eftersom vi älskar konceptet. En LP eller en CD.

Anders: Där man lyssnar från början till slut.

Vilket kidsen inte gör idag.

Jonas: Nej precis. Det är också viktigt att ha ett bra flow för deras ”attention span” är så kort så då måste det kännas som att har de väl börjat lyssna på skivan så måste den vara intressant och det är sådant man egentligen inte vill tänka på.

Nej det är ju en hel vetenskap.

Jonas: Och det är ju inte egentligen vår grej, men som musikbranschen ser ut idag så har man blivit tvungen att anpassa sig efter de rådande reglerna.

Ja det är konstigt det där. Jag läste i Metro idag att CD´n skulle finnas i 5-10 år till, men just det där med att det är så mycket som man mister i och med nedladdning. Man lyssnar på en skiva från början till slut och det blir en liten resa, man tittar på omslaget, man läser tacklistan och allt det försvinner ju om det bara övergår till nedladdning. Allt blir ju en del av det stora konstverket musiken och det är en jävligt konstig utveckling.

Jonas: Man får ju panik nu. (skrattar)

Anders: Jag är jävlar i det inte redo för det. Det känns väldigt konstigt.

Jonas: jag läste också det där om CD-skivan. Jag tänkte på alla de äldre, farsan och morsan, de kommer ju fortfarande vilja köpa ett album. De kanske inte är det köpstarkaste gänget men de vill ändå plocka upp några skivor om året, så vad fan ska de göra?

Anders: Exakt. Hur fan hänvisar du en gubbe till en download? Han vet ju fan inte ens hur han ska trycka på on-knappen.

Jonas: Det är som min farsa. Han var hemma hos mig en gång och skulle gå ut på balkongen och röka och då tog han min gamla i-pod och trodde att det var en tändare. (skrattar) Det säger ju sig självt.

Anders: Det där skulle man kunna göra en jävligt bra reklamfilm av för CD. Det är det här vi vill ha.

Känner ni själva att detta blir den naturliga fortsättningen på förra plattan?

Anders: Ja absolut. Det är verkligen en sådan naturlig fortsättning som det kan bli. Inget krystat och vi har inte medvetet försökt göra några saker annorlunda för vi kände att det inte behövdes. Vi kände inte att vi hade avverkat något på den skivan så att det var dags att gå vidare och så där, utan vi ville fortsätta med vad vi gjorde på den skivan, men försöka göra ännu bättre låtar. Det är den största utmaningen vi hade.

Jonas: Elva nya låtar som måste vara bra. Då behöver man inte tänka att man ska uppfylla hjulet igen eller komma på en ny musikstil. Vi älskar förra plattan fortfarande och ville ge den en... lillebror.

Anders: Eller storebror.

Inför varje ny platta måste det ju vara en massa riff och idéer som cirkulerar omkring och som sparas här och där. Blir det att ni går tillbaka och lyssnar på gamla sprade saker som aldrig användes?

Jonas: Absolut! Det är kul att gå tillbaka och kolla i sin hårddisk och märka att det ligger grejer där som jag gjorde till förra plattan, men som jag förmodligen glömt bort och sedan plötsligt så har man en halv låt. Det är skitkul!

Jo jag pratade om det med Robb Flynn nyligen och då sa han också att de hade någon låt som byggde på ett gammalt riff de hittade och då hade det gått fem år och han menade att efter den tiden kunde man se på det där riffet i ett helt annat ljus och sedan bygga något nytt av det.

Jonas: Jo men ibland kanske man skriver musik som man inte är redo för själv.

Anders: Det kan ju också helt enkelt vara så att du helt enkelt filtrerar bort riff som inte passade just då i låten och sedan när du hör dem nu så kan det vara som en start på en låt och kanske låter hur bra som helst. Man kan ha svårt att se det under gången där, men några år senare när man bara sitter och lyssnar på riff i en mapp, då kan man ju verkligen känna ”Det här var fan bra!” eller ”Nej, det här var jävligt tråkigt. Det får ligga kvar där.”.

Hur tidigt i arbetet kom titeln på plattan då? Är det något som kommer i början eller slutet av processen?

Anders: Under gången va?

Jonas: Ja, det är lite olika. Ibland så känner man ”Jag har ingen titel ännu.” och då kan det komma i texterna för texterna kommer oftast efter musiken och då kan man känna att där finns något. Den här tror jag var någonstans under plattans gång.

Hur arbetar man i grupp kring sådant? Det måste ju komma tillfällen då tre tycker det är helt ok, men inte de andra?

Anders: Jo, men de andra är inte så... vad ska man säga?

Jonas: De är inte så inne i själva textbiten. De är mer inne på musiken och då tycker jag att det känns som att de har förtroende för att jag skriver texter och Anders skriver lite texter. Det är våran grej och då tycker jag att titeln igår där i samma paket. Titeln reflekterar ju inte bara musiken utan även själva textinnehållet.

Omslaget då? Det är ju Travis Smith igen och om man jämför med förra så är ju detta lite mer ”artsy” på något vis. Också ett omslag som skulle funka som inramat på väggen. Hur mycket av det är ert och hur mycket är hans? Får han titeln och så jobbar han efter det eller?

Anders: Nej, vi är faktiskt jävligt specifika. Vi skickade honom nästan som ett manuskript... som en film alltså. Vi förklarar otroligt ingående vad vi ser, men sedan säger vi ju inte exakt vad som ska vara på omslaget men vi säger exakt vad vi ser och det går han igång på. Han älskar ju att få de här mailen och så börjar han jobba på en gång och skickar en sketch och då kan man på en gång känna om han har förstått det eller om det är helt fel. Oftast har han helt rätt. Han förstår väldigt rätt och det är ju därför vi har jobbat med honom sedan 99. Det är en otroligt givande process. Han har ju de tekniska möjligheterna att ta med det här på ”graphics” och vi ser ju bara det i huvudet så att säga. Han är en bra länk där. Det är underbart. För den här skivan har han ju gjort 48 separata ”artworks”. Han har ju verkligen jobbat arslet av sig. Vi ska ju släppa en sådan här deluxeversion av plattan som är en 10-tumsbok och den ska innehålla vinylerna i boken och då är alla de 48 utspridda där i.


















Coolt! De 48 bilderna, är det samma motiv i olika färger eller helt olika?

Anders: Det är helt olika, så jag är ganska imponerad över hur han har fått till allt det här.

Valde ni omnslaget ur de 48?

Anders: Nej omslaget hade vi tidigare så de andra bilderna är inspirerade av det omslaget. Vad fortsätter bakom omslaget? Vi har lite byggnader i bakgrunden och vad försigår i dem och så fortsätter det lite sådär.

Hur gör han omslaget?

Anders: Han drar ihop allt i datorn, men det här är intressant, allting han sätter ihop har han fotat själv. Han ger sig ut på jävligt mycket äventyr med kameran. Han hade legat i två dagar bara för att fota fåglarna. Bara lurpassat på dem och fått dem att flaxa iväg, så det ligger så jävla mycket jobb bakom det.

Jonas: han gör alltid så. Vi har ju plattan ”Last fair deal gone down” och det är en sunkig, äcklig toalett eller badrum och då var han tvungen att åka till en riktigt risig del av stan för att hitta någon rivningskåk. Han hade med sig två polare med baseballträn. Han kutade in och fotade så mycket han kunde och sedan bara kutade han tillbaka till bilen och åkte hem. Han är jävligt kreativt aktiv och det är roligt att han inte bara är någon glasögonorm som sitter och googlar.

Hur kom ni i kontakt med honom då?

Anders: Det var jag som mailade honom. Jag hade sett någon skiva han gjort 98 och jag kände bara att ”Wow, jag har inte sett något liknande förut.”. Det var innan allt det här photoshoppandet hade kommit igång på riktigt och jag tyckte att det jag såg kändes som science fiction så jag kontaktade honom och tyckte liksom ”Fan, vad duktig du är och vi skulle vara intresserade av att jobba med dig.” och då kom det tillbaka ”Jag har lyssnat på er sedan första skivan.”, så det var ömsesidigt. Sedan har vi jobbat vidare med honom på alla plattor sedan 99 och det lär vi fortsätta göra.

Ja, men det blir ju också viktigt i hela paketeringen av musiken. Står man och bläddrar bland skivor och inte känner till ett band så är det ju ganska uppenbart att man fångas av en bild. Sedan kan musiken vara skitdålig ändå, men...

Anders: Så är det ju. Man köpte ju ofta på omslaget, kollade loggan, kollade låttitlarna...

Jonas: Första intrycket är ju själva omslagsbilden. När man bläddrade bland LP´s när man var yngre så var det ju ”Åh, den här! Den ser bra ut.”, så köpte man den och ofta var det skit men lika ofta var det ju bra grejer.

Det är därför man kan fascineras över artister som väljer så fruktansvärt fula omslag. Det känns inte alls genomtänkt, men det har det ju säkert varit. Jag tänkte på det här med er musik och det dystra... ni har aldrig lyssnat på David Sylvian?

Jonas: Jo, jag älskar honom!

”Secrets of the beehive” är en av mina absoluta favoritplattor.

Jonas: Ja, det är en av världens bästa.

Anders: Det är inte ofta man hör folk säga det.

Jonas: Jag har lyssnat extremt mycket på David Sylvian. Han är en otroligt bra sångare, låtskrivare och allt är alltid i ett bra paket. Just helheten.

Ja, ”Secrets of the beehive” är det mest deprimerande jag kan lyssna på men samtidigt är den så otroligt vacker. Den kom 87 och jag upptäckte väl den runt 88.

Jonas: Ja, den är lätt en av mina topp tio och den är så tidlös. Som du sa, 87, men lyssnar man på den skulle den kunna vara inspelad igår. Det finns ingenting som är bundet till en viss tidsperiod. Det är så jävla skönt.

Den här Silje Wergeland från The Gathering som är med på plattan? En sådan grej, är det för att ni känner varandra eller?

Anders: Ja och också att hon har en jävligt bra röst. Vi har ju aldrig haft ”female vocals” någonsin men det är ju många som har provat det genom åren, speciellt i vår sväng så att säga, men vi har hållit oss borta från det. Det har inte känts som att vi behövt det. Vi har inte eftersträvat att ha det för en grej eller någonting, men så kom det ett läge där vi kände att vi skulle vilja färga just en låt. Vi hade snackat med henne om att kanske göra en låt eller någonting ihop, men när vi hörde den här refrängen så kände vi att det skulle vara skönt med en färgning, en duett, och då kom hennes namn upp igen och jag tycker att det blev otroligt bra. Skillnaden är att det är inte Katatonia featuring Silje. Hon kör inte en massa verser och ligger längst fram i mixen utan hon ligger faktiskt jäms med Jonas. Subtilt.

Jonas: Det är ingen opera som dyker upp bara för att man har chansen och det låter inte annorlunda. Det är bara att låten höjdes ett snäpp.

Anders: Det var en kompis som lyssnade på skivan och undrade vart det var. Han hade inte hört det och det är precis så vi ville ha det.

Fixar man sådant via mail idag eller möttes ni i en studio?

Anders: Man skulle ju föredra det för det hade ju varit mycket roligare, men idag funkar det inte så. Man skickar filer och får feedback och det gick väldigt smidigt.

Jonas: Hon greppade grejen snabbt, så det var inga problem. Hon fick ganska fria händer så vi kände bara att det var ”Kör på med det som känns bra för dig!”.

Hur gör man då? Skickar hon tillbaka fem tagningar och så väljer man från dem eller?

Anders: Ja vi fick lite olika ”takes” som vi drog ihop och som vi tyckte var bäst och vi tyckte att det hon hade gjort var underbart vackert. Det där är lite av magin att man får presenterat för sig något man kanske inte riktigt hade beställt och gjort själv, men ändå är det otroligt bra. Då blir man överraskad och det är bra. Tack till Silje!

Och sedan blir det turne med Devin Townsend och Paradise Lost såg jag. Hur många spelningar blir det, för det var väl USA först och främst?

Anders: Det är en månad ungefär och det är ett jävligt bra paket. Personligen gillar jag ju alla som är med där, även mitt eget. (skrattar) Det blir en bra öppningsturne och då kommer skivan att ha varit ute i tre dagar bara, så då ska vi verkligen försöka få in mycket nya låtar och se hur det går live.

Jonas: Det är lite nervöst, men det ska det vara. Det är det som är roligt.

Spelar ni på ungefär samma ställen som med Opeth?

Anders: Det blir lite annorlunda. Vi ska faktiskt ut med Opeth igen. Vi ska ta en ny USA-vända med dem efter den turnén och då ska vi ta lite andra områden, så vi är ute en månad till.

Det blir innan 2013?

Anders: Ja, det här är direkt i oktober, så i september och oktober är de här två och sedan har vi fyra dagar ledigt och sedan är det två månader i Europa efter det. Tre gig i Sverige i november i Malmö, Göteborg och Stockholm.

Coolt! Hur gick Opethturnén då?

Anders: Den gick bra alltså. Vi hade mycket att tacka Opeth för i och med att de släppte ”Heritage” där för vi märkte det på publiken. Vi hade det lättare och det var lättare för publiken att ta sig an oss. Det var nästan som att vi för första gången framstod som det hårdare bandet, men det var en väldigt bra turné för oss.

Jonas: Vi hade ju gjort en headlineturné innan det och så fick vi chans att göra denna med mer folk och andra ställen så det var ju perfekt.

Men USA måste ju vara väldigt speciellt? Man skulle ju kunna turnera bara i Kalifornien i en månad eftersom det är så stort.

Anders: Javisst och klimatet där är ju perfekt. Några av våra bästa gigs är ju där. Kommer man till LA så är alla på topphumör och det är så jäkla bra. Jag älskar att vara där och vi försöker alltid se till att vi har någon ledig dag där. Jag älskar Kalifornien!

Jonas: Men USA som marknad då märker man att det är turnera som gäller. Det är så jävla stort och det funkar inte med den här hypegrejen som det kan bli i Europa. Över natten så blir det en hype här, men i USA måste man fan ligga i. Man får passa på att försöka åka med lite större band, kanske göra en egen sväng på lite mindre ställen och sedan åka dit igen.

Anders: Ja, det handlar mycket om att komma tillbaka till samma ställen. Det är så stort så man kanske tänker ”Men vi var ju här precis.”. Det spelar ingen roll. Det är inte som Stockholm med ”Men de lirade ju här för någon månad sen.”. På det igen bara!

Sista frågan då. I och med rådande tider, kör ni Katatonia på heltid?

Anders: Nu gör vi det.

Det måste ju vara fantastiskt.

Jonas: Det är både och.

Jo men det måste ju ändå vara kul att få jobba med det man älskar.

Anders: Jo, den aspekten är ju liksom ”living the dream”, men å andra sidan har du gjort mycket uppoffringar. Det är ju existensminimumnivå. Det är inte glassigt på något sätt. Vi får göra det som vi har som vision och det räcker långt för oss.

Jonas: Vi har sagt det att kan vi dega räkningarna så är det nog. När vi är på turné så handlar man ju ändå inte, så då kan man ge pengarna till familjen hemma istället så kan de ha det lite bättre när man är borta.

Anders: jag känner mig jävligt ödmjuk inför det faktum att vi gör det här ”full time”. Det trodde man ju inte och speciellt i rådande tider. Det är ju få förunnat, så vi gör säkert någonting rätt och det är bara att fortsätta så länge det funkar.

Tackar!

/Niclas

2 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för bra läsning!

Metal Shrine sa...

You´re welcome.