tisdagen den 25:e september 2012

Från Vinnie "The Wiz" Vincent till Sweden Rock Magazine: En intervju med Martin Carlsson.





















Bilden ovan visar Martin Carlssons liv. Från framträdandet i årskurs 6, sminkad som Vinnie "The Wiz" Vincent, till jobbet idag som chefredaktör för Sveriges största hårdrockstidning SRM.
I början av sommaren kontaktade jag Martin och undrade om han skulle kunna tänka sig att ställa upp på en telefonintervju och berätta lite om sin journalistkarriär. Det hela slutade med ett mycket trevligt möte med mat och dryck, som sträckte sig över flera timmar.
Intervjun blev lång, den längsta jag gjort hittills, och då finns det ändå fortfarande kvar en ljudfil med snack som inte är utskrivet. Martin har en lång karriär bakom sig när det gäller att skriva om hårdrock och det är få band han inte intervjuat, sett eller mött världen över.
Här kommer nu den första delen om Sveriges främste hårdrocksjournalist.

Vilken var den första hårdrocksplattan du kom in på?

Martin Carlsson: KISS ”Love gun” 1979. Jag såg den på Bokmans i Burlövs centrum, Malmö som cut out för 4,95 kr. Då var jag 8 år någonting och då lyssnade jag på ”Love gun”, som enda hårdrocksplatta, och punk under ett kort tag tillsammans med en kompis som hette Filip. Sedan övergav jag det och återgick till att fortsätta dyrka ABBA och Bee Gees, som var stora favoriter och sedan hade jag en synthperiod när Depeche Mode kom och det var Depeche Mode och Yazoo. Julen ´82 så fick min kompis Alex ”Creatures of the night” i julklapp och så sa jag ”Hur kan du lyssna på dem? De är ju djävulsdyrkare.”, men så föll det sig så att han spelade in den på kassett till mig och man skulle ha ett projekt i årskurs 6 på vårterminen då man skulle göra ett framträdande inför klassen och föräldrar och släkt. Då satte jag ihop bandet Killers och vi sminkade oss som KISS. Jag sminkade mig som Vinnie ”The Wiz” Vincent och vi tillverkade gitarrer i plywood på träslöjden och så mimade vi. Jag var sångare också och vi körde låten ”Love gun”, tre, fyra låtar från ”Creatures of the night” och lite Oi-punk.

En härlig blandning. Vad blev steget över sedan till de lite tuffare banden och senare även fanzinesvängen?

Martin Carlsson: Det var ett radioprogram som jag inte minns vad det hette och det var en tjej som hade skickat in en låtönskan på en kartongbit där hon önskade ”Metal militia” med Metallica och det var när ”Kill ém all” hade släppts. Det var något program på Sveriges Radio och jag föll pladask för det och då fanns det ju bara Metallica att lyssna på. Jag var aldrig speciellt inne på Venom. Motörhead och sådant så klart, men det blev Metallica, Mercyful Fate och sedan föll jag för hela thrashvågen och även det som kallades för death metal, Possessed och liknande band. Sedan började jag på Majsgatan och min kompis Patrik ”Cronis” Cronberg på Vetegatan i den lilla byn Hedeskoga utanför Ystad att göra fanzines. Jag gjorde mitt fanzine Megalomaniac vars första nummer kom i april ´87 och han kom några månader senare med sitt fanzine To The Death. Vi gick i samma klass och ingen av oss var någon som gick ut och festade överhuvudtaget. Efter årskurs 6 så gick jag inte på en enda skoldans, inte ett enda disco utan det var bara hårdrock. Det vara bara thrash metal, power metal och speed metal. Det band som jag dyrkade då, precis lika mycket som jag hade dyrkat Metallica tidigare, var Mefisto som bara släppte två demotejper, och det var från deras första demo ”Megalomania” som mitt fanzinenamn kom och det var deras sångare och basist Sandro Cajander som prydde omslaget på första numret av Megalomaniac. En bild där han sitter framför en gravsten med en burk folköl på gravstenen och jag fick bilden mot kravet att han måste hamna på omslaget. Det är sådant man är van vid att Metallica, Rammstein eller Maiden, kör med idag. Men så började det för mig redan med Mefisto till ett sketet fanzine 1987, vilket är stor humor.

Coolt! Jag började lyssna lite senare, runt 81 och jag har för mig att det var ”Best of solo albums” med KISS och året efter ”Number of the beast”, men sedan fastnade jag helt i LA-eran och missade Metallica, Anthrax och allt det. När du tryckte upp ditt fanzine, hur många ex var det?

Martin Carlsson: Första numret av Megalomaniac var i 200 exemplar.

Gick du runt och sålde det eller gjorde utskick?

Martin Carlsson: Nej, den enda gången jag någonsin sålde någonting på en spelning eller liknande... Jag gav ut tre nummer. Två ´87 och ett ´88. Sedan så lade jag ner det och startade ett nytt fanzine, Candour, som var Sveriges första metalfanzine med fyrfärgsomslag med Helloween på omslaget. Det sålde jag på spelningen som Exodus och Nuclear Assault gjorde på Fryshuset i februari ´89. Det är enda gången jag sålde någonting på plats. Annars var det att man bytte. Man bytte med band och andra fanzines. Nästan allt mitt gick utomlands och min bibel var ju Metal Forces. Det var den enda riktiga tidning som betydde någonting för mig och sedan andra fanzines. Black Thorn och Metallic Beast i Danmark var ju stora förebilder. Slayermag i Norge till viss del. Min mentor, han som egentligen fick in mig i undergroundscenen var Tom Hallbäck, som gjorde fanzinet At Dawn They Read i Helsingborg. Sedan var det tre killar som gjorde fanzinet NOT!

Jag hittade nummer två av Megalomaniac på eBay.

Martin Carlsson: Åh fan!

Det var ett utrop på 50 dollar.

Martin Carlsson: VA! Du skämtar? Jag har 200 ex av det som ligger i en låda. Du skämtar? Shit, nu jävlar ska vi tjäna pengar! Fy fan!

Jag tror det var nummer två. Det var Messiah på omslaget.

Martin Carlsson: Det var nummer tre. Det har jag nog flera 100 ex av som ligger i en låda hos mina föräldrar.

Jag hittade det och sedan på en annan sida vid namn Worthopedia fanns nummer två och tre, men där stod inga priser och man var tvungen att logga in.

Martin Carlsson: Min plan att sälja dem för så där 20 spänn ska jag alltså skita i? När man blir gammal och har barn ska man bli girig. Det här kan ju vara ett sätt för mig att tjäna tillbaka de 60 000 kr som jag förlorade på Candour. 60 000 kr var min förlust på ett fanzine 1989 när jag gick ut från gymnasiet. Jag startade det som ett företag. Jag tryckte det i 2200 exemplar i fyrfärg på Ystads Centraltryckeri och det var ju mer proffsigt än något annat fanzine. På den tiden var kostnaden för fyrafärg inte att leka med och jag tror att jag skickade 500 exemplar till en distributör i New York som hette Independent och de blåste mig. Den notoriske bluffmakaren Richard C, som hade Wild Rags Records och Wild Rags Magazine, han blåste mig också på tusentals kronor och så var det en stor distributionsfirma i London som blåste mig på en jävla massa tusenlappar. Sedan köpte jag in en dator som kostade 30 000 kr. Den sålde jag sedan till Fredda Holmgren som hade Chickenbrain Records i Stockholm. Jag hade startat Candour som ett företag och Skattemyndigheten rackade ner på det och sa att det var hobbyverksamhet och så fick jag en skatteskuld på 30 000 kr, så jag var tvungen att ta ett treskiftsarbete på Fiberduk i Ystad, där jag jobbade i två år och två månader och Skattemyndigheten drog pengarna från min lön rakt av. Jag ville bli av med skatteskulden så de första månaderna tjänade jag ingenting utan allt gick till att betala av den här skatteskulden för ett sketet jävla fanzine.

Så mycket för Do It Yourself!

Martin Carlsson: Exakt ja. Så om jag lägger ut de här fanzinen på eBay och tjänar miljoner...

Så kan du göra det utan att ha dåligt samvete.

Martin Carlsson: Exakt.

När du höll på med ditt fanzine, hade du kontakt med Bob Nalbandian, Quintana och de där andra?

Martin Carlsson: Nej, inte alls. De kom mycket tidigare än mig. I USA hade jag kontakt med en som hade ett fanzine som hette Amplified Assault, som jag har lite dubletter liggande av, och sedan Wild Rags-idioten och några andra som man bytte med. Sedan var det ju annars många band man bytte med i Europa, USA, Kanada, Norge och Danmark. Tyskarna gjorde ju sina fanzines på tyska så de kunde man inte byta så mycket med. Finland fanns inte ens på kartan och det är ju rätt kul att Finland på senare år blivit en hårdrocks/metal-nation. På 80-talet var det enda vi hörde talas om Rattus när hardcore började gå över till crossover.

När flyttade du upp till Stockholm då?

Martin Carlsson: Oh, nu... nu går du händelserna i förväg. Nej, men jag blev ganska bränd av det här med mitt fanzine, så jag slutade skriva och lämnade allt. Sedan av en händelse, samma dag i augusti 1990, ett och ett halvt år efter att jag gav ut mitt fanzine, så ringer tidningen Sound Affects chefredaktör John L Byström och Reine Boström från tidningen Heavy Mental, så efter att inte ha gjort någonting på nästan ett och ett halvt år blev jag samma dag skribent för två tidningar. Det var rätt kul. Sedan skrev jag mer och mer för Heavy Mental och hade en krönika i SA där jag bevakade hårdrock och sedan året därpå, ´91, så blev jag recensent för SLITZ, när SLITZ fortfarande var en musik- och kulturtidning. Mats Drougge blåste mig senare på 15 000 spänn. I stället för att betala sina skulder satte han företaget i konkurs, ändrade företagsnamnet minimalt och fortsatte att ge ut SLITZ. Under tiden jobbade jag på Fiberduk och när Pär Fontander aviserade att han skulle sluta göra radioprogram om hårdrock letade Sveriges Radio efter en ny programledare och då lämnade jag in en arbetsansökan. Jag var en av de tre slutfinalisterna som blev kallade på intervju och där man fick presentera ett eget inspelat program. Det var jag, en kille från A-pressen vid namn Jocke Utriainen och Leif Edling från Candlemass. Leffe vann och jag förstår varför för är det någonting jag är usel på så är det att tala i radio eller att framträda i TV. Leffe fick jobbet och blev programledare för Bang. Detta var i januari ´92 och en månad senare blev jag hårdrockskribent för Expressen och det var ju där jag skulle vara. Det är ju det skrivna ordet jag behärskar. Inte att vara...

Framför kameran?

Martin Carlsson: Nej och ändå så blev det Diezel, vilket var, ja, hemskt. (skratt)

Expressen då, var det att du sökte jobbet eller de hörde av sig?

Martin Carlsson: De hörde av sig. Jag har bara sökt två jobb i hela mitt liv. Det första var jobbet på Sveriges Radio och det andra var Sweden Rock Magazine.

Expressen var att de ville ha någon som just rapporterade om hårdrock?

Martin Carlsson: Ja, då hade de haft en tjej som hette Fia Persson. Det är ganska intressant att precis efter att Nirvana och allt hade hänt... i dagens historiebeskrivningar så är det som att hårdrocken tvärdog, men för mig var det en gyllene era. Då började plötsligt svensk press bevaka hårdrock. Aftonbladet och Expressen började ju för fan köra in helsidor och uppslag med fenomenen stagediving, hela death metal-explosionen i Stockholm. Jag förstår historiebeskrivningen, men jag känner inte igen mig i den utifrån mitt eget perspektiv. För mig var det då allting hände och det var då allting blev stort. På 80-talet var jag i undergroundscenen och det hände ju ingenting med de banden, med undantag för Metallica och några till, men det var ju inga band som blev någonting. Det var inga band som tjänade några pengar eller sålde särskilt mycket skivor. De enda som verkligen sålde någonting var ju The Big 4, vilket jag kan tillägga att jag retar mig lite på, den där Big 4-grejen för det känns lite som att det var något som tillhörde oss på 80-talet och det begreppet har inte existerat sedan dess. Man har inte snackat om det och sedan är det plötsligt ett begrepp igen. Det känns främmande för mig och det känns lite som att folk som inte var där då... Men det är väl den där lilla gnuttan av elitistiskt tänkande som jag fortfarande har i mig, trots att jag egentligen är motståndare till den där elitistiska synen om att om Svennebanan gillar det kan inte jag göra det.

Tillbaka till SA och Heavy Mental. Kunde du livnära dig på det?

Martin Carlsson: Nej. Jag blev uppsagd från mitt jobb som processarbetare på Fiberduk och slutade i årsskiftet ´91-´92 och en månad efter det så började jag på Expressen. Anställningsintervjun på Expressen skedde i samband med att jag var uppe i Stockholm och kollade på när Pearl Jam spelade på Kool Kat, den där legendariska spelningen där kön var så många hundratals meter lång att det var löjligt.

När du började på Expressen då, var det ett jobb du kunde leva på eller var du tvungen att frilansa med annat?

Martin Carlsson: Jag har i hela mitt vuxna liv varit frilans och inte haft en fast tjänst förrän jag blev chefredaktör på Sweden Rock Magazine. Jag tjänade väldigt dåligt och jag bodde hemma hos mina föräldrar fortfarande och bara några månader senare så började Diezel. Då hade jag inkomster från SA. Heavy Mental var noll då och där blev jag senare blåst på nästan 50 000kr i en konkurs. Jag kan skratta åt det idag för det är en ganska rolig historia. SLITZ sade jag upp mig ifrån i och med att jag började skriva för Expressen. På den tiden var det väldigt mycket på Expressen om ensamrätt och så. Jag har egentligen aldrig recenserat för någon annan än Expressen. Jag gjorde ett fåtal recensioner i Close-Up och ett fåtal recensioner i engelska Metal Hammer, som jag började skriva för i november ´94.

Men då var det olika saker som gjorde att du överlevde ekonomiskt. Diezel då, var det någonting ni blev erbjudna?

Martin Carlsson: Diezel är intressant för jag efterträdde aldrig Pär Fontander på radion, men jag gjorde det på TV. Folk minns inte detta, men Pär Fontander gjorde faktiskt den första säsongen av Diezel 1991. När jag säger det till folk så säger de bara ”Va?”. Det visades fyra avsnitt av Diezel med Pär Fontander. Han skulle ner och bli stationerad i... var det inte i Portugal det var OS ´92?

Var det inte Barcelona?

Martin Carlsson: Ja, det var det. Han skulle flytta ner där och bevaka för Sveriges Radio. Producenten Alf Pilnäs på Växjö TV var i kontakt med Reine Boström, som var chefredaktör för Heavy Mental, och han förordade för att jag, Jerry Prütz och Tony Balogh skulle vara programledare och reportrar för Diezel. Reine Boström såg detta som en chans att marknadsföra Heavy Mental och hade väl egentligen föreställningar om att Heavy Mental skulle bli mer införlivad i Diezel än vad den egentligen var, för det var ingen införlivning överhuvudtaget förutom att vi tre skrev för tidningen också. Jerry var den huvudsaklige programledaren och jag och Tony var de huvudsakliga reportrarna. Tony var den som gjorde intervjuer med de stora hårdrockstjärnorna och jag var den som skulle intervjua mer nya band, undergroundband och lite hårdare band. Jerry gjorde också några intervjuer. I många år var Diezel för mig något av det mest pinsamma som existerat. Idag kan jag garva åt det för det är så dåligt så det är komiskt. Vi hade en Diezelkväll, jag, Patrik Wirén (fd Misery Loves Company), Uffe Cederlund (fd Entombed), Olle Dahlstedt (Entombed) och en polare Hjalle, vi hade en Diezelkväll för åtta eller nio år sedan och vi körde igenom alla avsnitt och bara satt och söp och asgravade. Fy fan vad pinsamt det var! Jag hade ingen som helst TV-vana. Jag vara bara en nervös liten 21-åring och kastades framför en TV-kamera i en smedja. Jag hade gjort en intervju med L7 på Bergslagsrocken ´92 och efter det så skulle vi in i den här smedjan utanför Växjö, som blev vår så kallade studio. Jerry Prütz presenterar och säger någonting om tjejer och hårdrock och säger sedan ”...men så är inte L7!” och så står jag och Tony Balogh vid den här jävla elden i den här jävla smedjan och bläddrar i senaste numret av porrtidningen Cats! Detta var vår producent Alf Pilnäs idé och han var ju Växjö TV´s stora producent och jag var en helt oerfaren kille som kom från undergroundscenen och hade inte koll på någonting. Det kändes inte OK, men jag tänkte att han vet väl vad han snackar om. Sedan kom jag fram till kameran bredvid Jerry och säger något dumt där man står och ser jättenervös ut och så står Tony Balogh och river ut sidor ur Cats och lägger på elden samtidigt. Det var så jävla töntigt! Grejen var den att jag kom från undergroundscenen, medan Jerry och Tony var lite äldre och hade en mer avslappnad inställning till hårdrock. Jag var fortfarande ung och mer seriös och så. Jag träffade en tjej i London hösten ´92 så jag var i London ganska mycket och jag var borta vissa avsnitt. När jag var borta under ett avsnitt så tror jag det var när Electric Boys Ankan och Conny gjorde världens längsta spik i smedjan och så kom det ett läsarbrev. Jag var betydligt yngre än Tony och Jerry och jag var väl mer attraktiv för de unga tjejerna med mitt långa, blonda hår. Vi fick ju så otroligt mycket post. Det var tusentals brev och man fick trosor från tjejer. Helt otroligt! Det var en tjej som skrev in och sa att hon ville se Martin naken och Tony står då och måttar 3 cm och säger rakt in i kameran ”Nu råkar jag ju ha sett Martin naken och det är inte så mycket att se.” Det här är i Sveriges fucking Television! Det är helt otroligt! Det är så buskis så det... Fredrik Lindström och Per Sinding-Larsen hade ju ett program för några år sedan där de tog upp sådana här pinsamma klipp och jag var övertygad om att de skulle ta något från Diezel för det är ju på den nivån. Samtidigt så var det ju ett otroligt uppskattat program på den tiden. Ungdomar idag vet ju inte att på den tiden fanns inte YouTube eller internet och kabel-TV och satellit-TV var inte särskilt utbrett i Sverige.

Visst var det så. Jag pluggade i Växjö då.

Martin Carlsson: Var du på någon inspelning på Växjö TV?

Ja, jag var på någon inspelning av något program för jag minns att jag såg Skintrade när deras platta hade kommit ut. Jag vet inte om det var i samma program som Lena PH var med också? Hon hade nog precis fött barn för jag minns att hon hade gigantiska bröst.

Martin Carlsson: (skratt) Det gick så långt att jag ville göra mina programinslag själv, så om man kollar mot slutet av Diezel, sista säsongerna, så är det mer flamsigt när Jerry och Tony är i rutan. Jag ville hålla mitt lite mer seriöst. Det blev som så att Tony och Jerry körde sina grejer för de ställde upp på allt som Alf Pilnäs sa, medan jag till slut slog bakut och ville inte göra det. Jag var med i programmet mindre och mindre, mycket på grund av att jag var i London så mycket också. Sedan flyttade jag till London under programmets gång. Jag flyttade i juli ´93 och bodde där i två år.

Skrev du främst för Expressen då?

Martin Carlsson: Ja, det var Expressen. Heavy Mental lades ner och återuppstod med mig som huvudsaklig skribent. Jag skrev kanske 60 % av tidningen då, alltså intervjuerna, när den återuppstod igen. Sommaren ´94 åkte jag till USA. Delta hade då ett erbjudande att man kunde flyga obegränsat stand by för 799 dollar i två månader. 499 dollar för en månad. Jag tog tvåmånadersbiljetten. Vi var ett gäng svenskar och två fransyskor som åkte runt sommaren ´94 och följde Metallicas turné och gick på spelningarna. Suicidal Tendencies var förband på alla spelningar. Den där sommaren ´94 var magisk, kaotisk och det största fylleslaget jag varit med om i hela mitt liv. Min kompis Niclas Svanlund började då att jobba lite för Metallicas fanclub. Han höll i att klicka för att se hur många som hade kommit in på spelningen. Jag var journalisten i resesällskapet. Han lyckades efter ett tag att få till en deal med Metallicas lastbilschaufförer som sov på dagarna och när de checkade ut på natten, så fick vi ta över deras rum. Han hade fått deras nycklar och sedan smög vi in på hotellen och gick och lade oss vid ett, två på natten. Det var fotbolls-VM den sommaren och vi flög stand by, så för att hinna med nästa spelning var vi tvingade att gå upp tidigt på morgonen, så vi sov kanske fyra timmar och då sov vi tre eller fyra personer i en dubbelsäng. Vi låg på andra hållet i sängen. Vi fick laminerade VIP-pass och drog in på spelningarna när och hur vi ville och Niclas kom närmre och närmre Metallica. När Metallica drog så gick han in och länsade deras rum som hette ”Food and booze”. Jag minns en gång att vi fyllde en hel jävla stor minibusstaxi med öl. Sedan tog vi allt till hotellet och lämnade nästan allt där! Vi blev inbjudna när Metallica hade avskedsfest i Atlanta på en strippklubb eller så var det en vanlig klubb kanske. Det var för deras crew, förbandet Suicidal Tendencies och så var det vi, svenskarna och fransyskorna. (skratt). Det här var i augusti och jag var helt slut den dagen. Jag minns att jag satt och somnade. Där fanns ett biljardbord och Patrick, Metallicas assisterande turnéledare, tog en biljardkö och bara körde den rakt i huvudet på mig när jag satt och sov. Det gjorde svinont och han bara skrek ”You don´t fucking sleep! You´ve been invited to this fucking party. You don´t fucking sleep at this party!”. Det fanns lapdancebiljetter och avsugningsbiljetter för crewmedlemmarna. Man tror ju bara att det var LA-banden som höll på med sådant, men Metallica var likadana. Det var bara det att de skötte det snyggare och det skrevs aldrig om det. Jag såg ju ingenting sådant själv, men det var ju runtomkring en hela tiden.

Då hade du ju ändå gjort mycket och gjort mängder med intervjuer och träffat folk, men tycker man ändå att det är lite småhäftigt att vara på fest med Metallica?

Martin Carlsson: Jag satt och sov! Säger det inte allt om hur häftigt jag tyckte det var? Jag satt och sov och jag var inte ens full. Jag var bara trött. Det var slutet på turnén och vi hade varit ute hela tiden. Vi hängde ju inte med Metallica då överhuvudtaget. Niclas hängde lite med Metallica, men jag hängde inget. Jag var ute och såg spelningarna och sedan festade man och flög och flög och flög kors och tvärs i USA. När Metallica hade lediga speldagar var jag i väg och gjorde intervjuer med andra band. Jag var i studion med Megadeth i Phoenix och när jag var i Seattle så intervjuade jag Satchel, jag var i Nashville och intervjuade Mötley Crüe och förbandet Type O Negative. Det var då John Corabi var sångare. En dag reste jag i två dagar för att intervjua Green Day på Lollapalooza mitt ute i ingenstans i Virginia eller West Virgina. Sov på flygplatser ett par nätter. Jag och en kille som hette Rickard Norman var de enda i sällskapet som drog på Woodstock 2. Metallicapassen gällde inte på Woodstock 2, men jag hade fått pressackreditering och det var då NIN gjorde sin legendariska spelning indränkta i lera. Jag har aldrig varit med om en värre festival i mitt liv. Woodstock 2 1994, den leran där... alla som snackar om Roskilde skulle varit där. Herre min jävel! Det var en halvmeter utan att överdriva. Direkt efter festivalen körde vi hyrbilen till Newarks flygplats och så ringde jag till Heavy Mental för jag hade varit ute och jobbat för tidningen hela sommaren i USA och så var det bara ”Numret du har ringt har upphört.”. Tidningen hade gått i konkurs och 50 000 spänn åkte rakt ner i toaletten. Sedan kom jag hem till London där jag då bodde. Min svenska tjejpolare som hyrde mitt rum i huset som jag bodde i skulle ha flyttat ut men var fortfarande kvar. Så efter att ha levt med männsikor så här intensivt i två månader, kom jag tillbaka och sov en natt i min dubbelsäng med henne och fick panik för jag hade sett fram emot att bara få vara själv. Jag blev så tokig så jag tog mina grejer och kastade ut genom fönstret, men fönstret var fortfarande stängt, så det blev ett stort hål i fönstret som jag bara fick sätta en stor kartong bit för sedan (skratt). Sommaren ´94 var legendarisk, men den tog fan hårt på en.

Fortsättning följer imorgon.

/Niclas

Inga kommentarer: