söndagen den 26:e augusti 2012

Intervju med Dag "Hell" Hofer och Hampus Klang i Bullet!




















Jag mötte upp Dag och Hampus på skivbolagets kontor en sen eftermiddag. Det visar sig vara två charmiga killar med utpräglad småländska som sitter och halsar rödtjut ur en billig flaska rött, inhandlad på bordershopen efter gig i Tyskland.
Båda herrarna är kanske inga rockers som sprutar ur sig oneliners, men de var jäkligt trevliga, kanske något fåordiga, och det blev bl a snack om nya plattan, att läsa igenom kontrakt och språkförbistringar med Hammerfall.

Vad fick er att välja titeln ”Full pull”? Varför stack den ut mer än de andra låttitlarna?

Hampus: Den var väl dummast. (skratt)

Hell Hofer: Den var väl rätt så enkel och rak på sak. Man behöver ju inte lyssna på den många gånger innan man minns refrängen i alla fall. Det var väl lite det och lite att det var dumt.

Ni har ju gjort några plattor nu. Hur mycket tid lägger ni ner på en sådan sak? Har ni titeln innan plattan är klar eller kommer den när alla låtar är klara?

Hampus: Ja, det kommer väl...

Hell Hofer: Det växer väl fram. Man kanske har tre titlar och där någonstans tycker man kanske att den ligger, men sedan är det väl när man är klar med skivan och man hör vilken som är bäst, men det behöver det ju inte vara... (skratt) Det lät kanske fel, men det måste vara något som...

Hampus: Som sticker ut.

Hur känns det när man är klar med en platta? Är det en befriande känsla och att nu behöver man inte sitta och pilla mer med den?

Hampus: Lite så är det ju faktiskt.

Hell Hofer: Speciellt när man får den klar och den är mixad.

Hampus: Ja, det brukar vara lite halvångest innan man får den mixad, men sedan känner man ”Fan, nu blev det bra!”. (skratt)

Jo, men man jobbar väl ganska intensivt och ni jobbar tätt ihop, så det måste ju vara ganska skönt när det är klart. Allt kan ju inte bara vara kul hela tiden, eller?

Hampus: Nej, det är ju mycket beslut och grejer. Det är ju jäkligt skönt att bara åka ut och spela.

När ni ska välja vilka låtar som ska komma med då? Hur går den processen till?

Hell Hofer: Det är lite olika. Just på den här plattan så hade vi inte det problemet för det har rensats ut under tidens gång istället. Vi gjorde en förinspelning i replokalen och det som var med där var ju med på skivan. Man får väl helt enkelt försöka bete sig vuxet (skratt) och går det inte så får man helt enkelt köra med röstning. Det är väl det sista alternativet.

Det är ingen som har det där sista ordet?

Hampus: Nej, tyvärr inte. Det önskar man ofta att man hade. (skratt)

I studion, blir det mycket tänk kring att man måste bräcka förra plattan? Blir man nojjig eller känner press?

Hell Hofer: Jag tycker det är en rätt obehaglig process hela inspelningen. Det är rätt mycket ångest inblandat.

Hampus: Ja, det är helt fruktansvärt.

Hell Hofer: Att åka ut och gigga är så jävla gött och man får tillbaka med en gång. Man har en publik som förhoppningsvis gillar det. När man håller på att jobba med plattan under tiden så kan det vara så...

Hampus: Ja, det är svårt att bli 100-procentigt nöjd.

Hell Hofer: Ja och flera gånger har det ju hänt att man lyssnar på det efter att man spelat in en dag och på kvällen innan man åker hem så lyssnar man på det och så tycker man ”Nej fan, det lät inte bra!”. Sedan kommer man tillbaka dagen efter och lyssnar igen och då låter det bra ändå. Sedan kan det pendla ett par gånger till åt olika håll. Är det något man är för missnöjd med så får man försöka att göra om det eller rätta till det.

Blir det någonsin efter en inspelning när man kört igenom låtarna så många gånger att det är vissa låtar man är jävligt trött på?

Hell Hofer: Lite åt det hållet för jag har ju inte lyssnat på skivan många gånger sedan dess.

Hampus: Men visst är det så. Du ska ju repa och göra demoversioner och du ska spela in dem och mixa dem, så du har ju hört dem hur mycket som helst. Nu är det ju oftast en del månaders väntetid innan plattan släpps och då hinner man ju få tillbaka glöden. Men visst, att sitta och lyssna på samma grej om och om igen...

Ni har ju spelat mycket, men blir man fortfarande nervös inför ett gig?

Hell Hofer: Det blev fan det nu härom dagen. När var det? I förrgår när vi var nere i Tyskland och spelade lite.

Hampus: Vi har ju inte spelat på ett halvår.

Hell Hofer: Nej, vi har ju inte spelat sedan vi gjorde plattan och det kändes lite ovant och konstigt allting. Så lång paus har vi ju inte haft på många år, så det kändes lite ringrostigt men det funkade ju ändå jättebra. Det var hur gött som helst.

Och nu ska ni ut med ´77. Det var Europa va?

Hampus: Ja, den klassiska Europasvängen.

Hell Hofer: Ja, hur lärde du känna dem?

Hampus: De spelade ju på Tyrolen och det var så vi lärde känna dem och sedan har de varit här hur mycket som helst. De har ju också spelat in med Nicke Andersson. Han har ju till och med tatuerat in Muskelrockarmbandet, trummisen. (skratt)

Efter den svängen då?

Hampus: Ja, jag vet inte om det blir Sverigeturné sedan eller England? Ah det vetefan!

Hell Hofer: Lite lösa gig har vi ju, men de bokas ju efter hand hela tiden.

Hampus: Ja, det kommer ju mycket.

Hell Hofer: Och det är ju jävligt skönt. Det har ju varit rätt lite skönt, men mest tråkigt. Ett par gig i månaden ska man ju i varje fall köra.

Är det någon av er som kör det här på heltid eller är det annat kneg eller A-kassa?

Hampus: Det är väl egentligen bara en av oss som har jobb, sedan kör väl vi andra på fulltid. Det har vi gjort i många år.

Hell Hofer: Ja vi försöker väl få ihop det.

Det måste ju vara kul att få syssla med det ni brinner för och ha det som ett ”jobb”?

Hampus: Visst är det så.

Turnerandet då? Blir det bara en enda lång fyllefest?

Hampus: Ja.

Orkar man det?

Hampus: Ja. (skratt)

Det är klart. Ni är ju unga och oförstörda.

Hell Hofer: Vi är så jävla ounga. (skratt) Man får väl vända på det. Man orkar ju inte gå där helt nykter utan man får ju sopa i sig några groggar så man orkar. Så är det ju. (skratt)

Vad är det längsta ni varit ute då?

Hampus: Sex veckor. Det var när vi var förband till Hammerfall.

Hur är det att festa med Hammerfall då? Är det något drag?

Hampus: Nja, det är väl lite gubbiga. (skratt)

Hell Hofer: De drog väl till någon fylla i alla fall. Varannan vecka.

Oscar eller? Honom har man ju hört lite stories om.

Hell Hofer: Jaså? Vi förstår inte varandra. Han förstår inte min fina småländska överhuvudtaget och jag fattar inte vad han säger. Pratar han vanlig göteborgska eller?

Hampus: Ja.

Hell Hofer: Han Cans fick ju översätta för han hade faktiskt haft en granne som kom från Kalmar, så då kunde han nästan förstå vad jag sa. Det var en riktig kulturchock. Det gick bara inte.

Nej, det är inte lätt med dialekter. Jag är själv van som skåning. Har ni någon rejäl fyllestory att berätta då?

Hell Hofer: I bussen när man sitter och snackar så hade du fått höra en miljon dumma historier, men det är jättesvårt att komma på så där. Det var väl första gången vi var med Backyard Babies i Finland?

Hampus: Nja, det vet jag inte. Vad då?

Hell Hofer: Nej, men då jag nästan söp ihjäl mig för jag ville visa mig tuff för dem. (skratt) Jag tänkte det vara bra att sätta ribban där med en gång. Jag köpte sådana där äckliga Mintu och så tänkte jag ”En sådan där halvlitare det tål jag nog om jag bara bräcker upp den så där tufft och sedan bara går och lägger mig eller tar det lugnt. Då kommer jag inte att svimma.”, men sedan fick jag ju ett jävla brännvinshuvud av det och så var jag ju tvungen att köpa en till och det gick ju helt åt helvete. Sedan spydde jag typ en gång i timmen i 24 timmar. Jag vet inte om det imponerar eller...

Ja, det kan ju antingen ses som jättemycket rock and roll, eller inte.

Hell Hofer: Och en sådan jävla gegga med Mintu.

Ja jisses! Är dettta första plattan för Nuclear Blast?

Hampus: Ja.

Var det de som uppvaktade eller?

Hampus: Ja, det var väldigt mycket uppvakatande där i början. Nu är det inte alls samma smekmånad. (skratt)

Vad är det för deal då? Är det ett album i taget med options?

Hampus: Ja, vad fan var det? Var det tre plattor?

Hell Hofer: Jag tror att det var det, men...

Hampus: Man orkar inte läsa den svåra engelskan. (skratt)

Ni kan egentligen ha skrivit på vad som helst.

Hampus: Ja ja visst. Slavkontrakt. Vi får fråga vår manager.

Men det måste ju ändå kännas rätt bra. Det är väl en trygghet med ett så stort bolag i ryggen?

Hell Hofer: Ja, det är ju så jävla stort, är det ju. Det är jävligt skönt. Det finns väl fördelar med att ha ett litet sketet bolag här i Sverige som man kan tala svenska med. Det är ju ett jävla maskineri det där. Man kan ju inte direkt gå motströms där, eller det har vi ändå sagt från början att vi måste få säga till om layout och så där.

Det är ju en intressant grej, det här med att läsa igenom papper. Det är väl en väldig massa ställen man ska sätta sin signatur på?

Hell Hofer: Ja, för jävligt är det. (skratt) Det är det sämsta med hela grejen, hela branschen. Det här med papper och mötesgrejen. Jag kan ju inte hålla uppe koncentration mer än i max fem minuter när någon står och mässar. Det går fan inte. Vi får hyra ut det helt enkelt så någon annan får läsa vad det står.

Ja, det är väl en grej man inte riktigt tänker på när man bildar ett band. När ni började, vilka var de tidigaste influenserna? Var det NWOBHM och tysk metal?

Hampus: Det var väl samma som nu. Det har väl inte hänt så mycket där. Det är ju de gamla NWOBHM-banden och Accept och AC/DC och det gamla köret.

Det här med att skriva texter då? Blir det lättare för varje platta eller känner man hela tiden att man måste utvecklas.

Hampus: Vi har ju ett ganska litet ordförråd, så det är klart...

Hell Hofer: Vi har ju lite olika roller i det där.

Blir det mycket fire, higher, desire?

Hell Hofer: Jo, men det är ju vår del i det, kan man väl säga. (skratt) Och sen de där prettona är mer ”Heaven on earth” och så.

Hampus: Vi skriver ihop oss och sedan får Adam snygga till det lite.

Ja, det kan ju inte vara helt lätt för samtidigt vill man väl att det ska vara någon...

Hell Hofer: Substans i det. Så vi har någonting. Jag tycker väl ändå, även om det är rätt sunkiga texter... (skratt) Skulle det bara vara att hitta rim så skunna ju jag kunna skriva texten till en skiva, men jag försöker ändå så att det är någon liten mening med det eller kanske lite humor om inte annat.

Hur är det att komma ihåg alla texter då? Får man blackout ibland?

Hell Hofer: Det tar väl typ fem år innan jag kan texterna. Det är nu som jag har börjat...

Hampus: (skratt) Det är reptilhjärnan som...

Och så kommer det nya plattor hela tiden.

Hell Hofer: Med nya plattan så är det förhoppningsvis bara en eller två låtar jag behöver lära mig och en eller två lappar är vad som får plats på scenen. Jag tycker det är skitsvårt med texterna.

Hur väljer man ut låtar från senaste alstret att köra live?

Hampus: Tja, vissa känns ju självklara, men någon gång har vi spelat... vad hette den, ”Down and out” från förra plattan tyckte jag var jävligt bra på skiva, men den funkade inte alls live. Folk somnade.

Tror ni det kommer en tid då ni bryter er loss från den musikaliska mallen och gör något som skiljer sig?

Hampus: Det hoppas jag inte. (skratt)

Hell Hofer: Vi har ju inga ambitioner att göra det. (skratt) Det är väl som Hampus sa, hoppas inte det. Men det vet man ju inte. Det kan ju vara att vi är helt jävla förvirrade om några år. ”Nu är det dags att göra en platta med lite synthar.”. Det är ju jävligt sorgligt om det blir så, men det vet man ju inte. Man ser ju inte in i framtiden. Men det är inte vad vi önskar och hoppas.

Vad händer i Växjö idag då? Jag pluggade där i tre och ett halvt år.

Hampus: Det är mycket ungdomar som spelar i Musikhuset, det är det absolut. Det saknas väl en stor konsertlokal, men det är ganska mycket spelningar ändå. (Hampus dricker direkt ur en flaska rödvin.)

Är det något bra du dricker?

Hampus: Nja, det är från bordershopen. 21 kronor. Danska i och för sig, så det är säkert 30 svenska. (skratt)

Diamond Hill?

Hell Hofer: Nej, det är nog inget för de där riktiga finsmakarna. (skratt) Vin är ju alltid jävligt äckligt. Vi behövde något idag.

Hampus: Ja, vi har fan åkt i 20 timmar. Vi har kört hela natten.

En annan sak. Hur var det att lira med AC/DC då?

Hampus: Ja, det var ju helt vansinningt. Sjukt stort. Overkligt liksom. 50000 i publiken.

Hur är det? Är det lättare att spela inför en så stor publik i och med att det just är så stort?

Hampus: Ja, det är så stort så det blir nästan vi och dom på något sätt, men det märks ju att det är på riktigt. Jävla stort, det går inte att komma ifrån.

Och ni fick chans att hälsa på dem?

Hampus: Nej det fick vi inte. Vi träffade en del av crewet, men det var väl inte lika häftigt. Det är ett jävla maskineri det där. Sjukt stort är det.

Drömmen om att bli så stor måste väl finnas, eller?

Hampus: Ja visst. Självklart. Det är ju målet att bli så stor, men det är nog få band som kommer kunna bli det i modern tid. Det blir nog jävligt svårt.

Jo, så blir det nog när AC/DC, Stones, Metallica osv lägger av. Frågan är vilka som ska ta över eller ens kommer upp på den nivån?

Hell Hofer: Nej, det blir nog svårt.

Helt klart. Ok, jag tackar och bugar för samtalet.

/Niclas

Inga kommentarer: