tisdagen den 30:e oktober 2012

Dvdrecension

Led Zeppelin

"Celebration day"















Bort från regnsrusk och kyla och in i värme och en kärleksfull omfamning av Led Zeppelin.
Ja, det var under väldigt trevliga former jag igår fick ta del av det senaste släppet från mastodontbandet Led Zeppelin. "Celebration day" är en konsertfilm av rang och bör således upplevas på stor duk.
Rio Bio Salong 4 ligger i källaren under restaurang Barbro i Hornstull. En helt ny bekantskap för undertecknad och jag ser verkligen fram emot nya besök i framtiden.
Warner bjöd in till förhandsvisning och det var med stora förväntningar jag släntrade in i den lilla lokalen. Med "Celebration day" t-shirt i hand samt ett litet VIP-pass till baren satte jag mig ner i en av de bekväma biostolarna och började så smått smutta på den första ölen. Ibland känner man på sig när något kommer att bli bra och denna kväll var en sådan.
Konserten är väldigt bra filmad och vid flera tillfällen infinner sig känslan av att man nästan är med uppe på scen. Ibland varvas filmformatet med vad som kan liknas vid Super 8-film och det ger hela upplevelsen lite av en bootlegkänsla. Scenen är som alltid enkel, men bakom bandet finns den stora skärmen som används flitigt under hela konserten. Ibland tycker jag dock att man slarvat bort tekniken och man faktiskt kunde ha gjort så mycket mer i bildform än vad som visas upp. Det är inte dåligt på något vis och kanske har det med bandets alltid så sparsmakade framföranden att göra, men lite mer extravagant kunde det kanske ha varit emmellanåt. Egentligen är det först i "Kashmir" som bilderna blir ett med bandet och dessutom är just den här låten det absolut bästa på hela konserten. Just i det ögonblicket förlåter jag Jimmy Page för samarbetet med P Diddy. Det är ett sådant sinnessjukt fläskande att man nästan tappar andan. Tänk att tre gamla veteraner och en "ungtupp" kan skapa något så fantastiskt tungt och svängande. "Kashmir" i sig är värd varenda liten krona som du lägger ut för den här dvd´n.
Egentligen finns det inget att klaga på. Kanske är "Stairway to heaven" inte riktigt hundra och smått svajjig, men det är kanske inte så konstigt med tanke på omständigheterna.
Avslutande "Whole lotta love " och "Rock and roll" är utmärkta. Det är smutsigt och tungt och alldeles, alldeles underbart. Just tyngden är något som är påtagligt under hela giget. "Led" blir verkligen synonymt för varje enskild låt.
Genom stora delar av konserten så ler medlemmarna frekvent mot varandra, främst Robert Plant. Det lyser i ögonen på dem allihop och det syns att den här kvällen verkligen var något extra. En kväll som nog ingen, inklusive de själva, någonsin trodde skulle komma att inträffa. Just den glädjen bandmedlemmarna emellan, förhöjer faktiskt upplevelsen och det är lite synd att det inte blev mer, med tanke på hur de alla ser ut att njuta av tillställningen.
När det hela är över dricker jag upp min sista öl, traskar ut i regnet och blåsten, men är så fylld av magi att jag inte refekterar över det. Led Zeppelin 2.0 är tamejtusan något av det mesta fantastiska jag sett på en bioduk vad gäller musik.

Betyg 5/5

/Niclas

söndagen den 28:e oktober 2012

Intervju med Joe Duplantier i Gojira!

















Jag har nu träffat och intervjuat Joe så många gånger att vi borde kunna börja skicka julkort till varandra.
Konserten på Göta Källare var utsåld och bandet visade ännu en gång vilken otrolig kraft de besitter i sina liveframträdanden. Några timmar innan konserten satt vi ner backstage och pratade om lite allt möjligt. Bla berättade Joe att det bli en ny livedvd som spelas in i London, hur de gjorde sin egen merchandise i Seattle och var hans intresse för naturen kommer ifrån.

The tour then, all good?

Joe Duplantier: Yeah, all good. Well, it´s the beginning of it so now I´m sick, but this is normal. After three or four shows, my throat is becoming fragile because I scream every night. Especially in winter time, but it´s normal.

How do you take care of your voice? It´s such an important part of your performance.

JD: I´m supposed to sleep a lot and drink a lot of water, but instead I don´t drink water and I don´t sleep, so of course it doesn´t help. I´m hyper active or a special kind of hyper active. I´m not all over the place, but I can´t sleep. Especially after a full day of work. I sneak out to the stage all the time ti check and the guys go “Dude, relax! Go to the dressing room!” and then we play the show and I can´t go to bed right after that. We film the show and I watch the show with the light guy and then I need one or two hours to do other stuff, so I never sleep and that´s a problem. But the tour´s been going great. We started in Moscow a couple of days ago and Russia is fucked up! It´s incredible. We were stuck at the border for 10 hours on our way out, which is surprising. You would think that going out was no problem, but it was. We were very, very late and we thought we were gonna have to cancel the show in Finland. We arrived when the doors opened, so the audience was waiting outside in line in the cold and they saw the bus coming, “What the fuck! You´re coming now? You should be warmed up and ready to go.”. The crew worked hard but we forgot about some of the production we have, but the show was incredible.

What got you stuck there? Passport issues?

JD: There was nothing wrong with that. Maybe they just didn´t like our faces, I don´t know. Things are not put together well and the customs is not in touch with the government.

It´s all corrupt, I guess.

JD: Yeah and you also have to know how to give them the money. “How do I do this? Am I giving it to this guy or is he gonna run away with it? Is it going to work?”. You gotta have a “guy” and we didn´t have a “guy” this time which was a mistake. The result was that we arrived at the last minute and the show was really, really good. We had this tension “Aaaarrgh!” and it was good. Something good came from something bad.

You´re doing your own headlining tour in the US and Canada with Devin Townsend. A package like that, does that come from you or is it the record company coming up with the idea?

JD: We had to fight for it. We talked to Devin last summer at a festival and it was like “We should play together. My fans always talk about you and you´re fans talk about me. Let´s do something.”. I told him “We need to headline.” And I would never imagine Devin opening for us, but he went “Dude, I opened for you guys.”. It came from the connection and the friendship that we have and mutual respect. He´s stoked. The label had other ideas, but it´s great. We never had such a powerful opener.

Are there a lot of business talk behind such a thing? That his crowd might draw so and so many and you so and so?

JD: Yeah. Actually, it didn´t really fit with the business thinking and that´s why I said we had to fight for him. Everybody respects him to death; the record company, management, the sponsors. Everybody was like “Yeah, Devin man! But wait, you have the same crowd!”, so it wasn´t exactly the best solution for the partners, but oh my god, the experience, the inspiration is the best definitely so finally they went “Alright, let´s do it!”. If you don´t say anything as a musician, everybody will go “Ok, we´re going with this, because his manager knows this manager and so on.”. You have to fight for things sometimes and that´s probably why we´re a bit tired sometimes, because we try to face each problem and be present everywhere. Like right now, I would be on stage checking stuff like “The gaffa tape should be like this!”. (laughs)

I talked to a member of a Swedish band (Bullet) recently and they´ve made a name for themselves but they´re still a small band, but he said that there are so many meetings with the label and managers and stuff, it felt like a regular job. Is there a lot of that stuff?

JD: Yeah a lot of that and it´s more and more complicated. This business is very complicated. All the record companies and even managements are reinventing their jobs because they don´t sell records anymore. Take any business and divide it by 10 when it comes to income. It´s a mess, so everybody´s trying to reinvent it. The record companies are trying to be publishers and the management tries to sell merchandise and they do everything at the same time, so they ask a lot of the bands because they can´t do their job properly. They have to do 10 jobs in order to multiply with 10 incomes plus they have to fire people all the time and get new ones to be able to adapt to all these new mechanisms, so it´s very, very complicated and very tiring and very far from music, really. You have to be strong and know what you want. Be flexible.

Another thing. Playing a tour like this one and you do so many dates in all these different countries, do you change the setlist around a lot of is it the same one all the way through?

JD: This is an interesting question because we´re in the middle of this right now. Our goal is to have a setlist that works perfectly like a magic formula. You start with a song and the next one has to be a little more catchy and you want to keep people’s attention and entertain them. You don´t want to challenge them too much and lose them. You need to keep them in the set. A band who doesn´t know how to do this, gone. It´s the core of everything actually. Get people´s attention, on the album and live. In Russia we played some songs for the first timeand of course we can play some old songs that we´ve played a 1000 times in France, so the setlist is changing a little bit, but usually it stays the same. We try to find the perfect one, but at the same time have some songs that we bring in and some songs that we get rid of, just to keep ourselves on our toes. As you said earlier, you should be sleeping now.

All this time you have, coming into a new town and sitting around, do you spend some time coming up with new cool riffs and stuff like that?

JD: Hopefully it´ll come in a week or something because we´re still trying to figure out what´s the best option for this and that. There´s a lot of DIY going on. We do not only have a new crew doing their stuff, I´m still a lot on the stage with the guys trying to find the best way to get the light right. We had ideas with this “head” (cover art for latest album L´Enfant sauvage) and we´re trying to put a light behind it. We have something but it´s not perfect so it´s like we have to go to the store and buy something. All these little things are in the way for us before we can relax and start composing. In order to compose you need to have time and we don´t have that yet.

All the stuff with the stage, is that a fun creative process or is it just a big hassle?

JD: Sometimes when you go on tour it´s like “Ok, there´s this tour in the UK from here to here.” and you can go “Ok, let´s go!” and it´s just “Eeehhh…” (makes a bored sound), but it´s also “Let´s do something, man!”. You have to have ideas and you have to want to do something and have energy. Each tour is a new challenge. When we get to the stage there´s no “head” waiting for us. We have to build it, man. We have to get there earlier and find someone who can do it and all that kind of stuff. It´s very DIY. We have paintings, spray paint and stencils and tools in the bus. We repair things, we fix things. In the end, I´m the one thinking about the stage and all these things. To answer your question, at first it´s like “Ah shit, we need to do that.”, but then when you do it, it´s great and it´s a lot of fun trying to make it better and better. I love it.

Cool! Your interest in nature and the state of the world and Sea Shepherd and all that, is that something that came early on in your childhood? Did it come from your parents?

JD: maybe from another life, I don´t know. (laughs) As far back as I can remember, I was always shocked and concerned. We grew up close to the ocean and we would walk on the beach and see the oil and go “Why? Mama you told me not to throw paper on the ground and people dump oil in the sand. What the fuck?”. Something didn´t match and I understood early on that education is very important. You shouldn´t throw stuff on the ground and when you see people doing it massively all over the world I was asking why.

Sea Shepherd, in some countries they´re considered eco terrorists and stuff like that. Do you think that you sometimes have to use certain methods to get across to people?

JD: Yeah, it´s a good question. I think in that case, yes. I´m against violence and aggression and I like to promote communication instead. In that case, when someone is getting killed in front of you and you don´t do something to stop it, you´re killing it a little bit. For example, we have a few whales left on this planet. Some people go and kill them and there are treaties and laws that like a 100 countries have signed. There´s a small window in it that allows to take a whale a year for science, but instead they go every year and take 300 whales when there´s just a couple of 1000 left. In that particular case, I think stopping them without hurting them is good. I don´t think they hurt anyone. Maybe they will cause damage. I would like to be in a boat and fucking destroy their boat, even though I´m a pacifist. I think it´s a little reductive to call them terrorists. No one will blame the police when they stop terrorists from killing people. It´s a bit complex and in a perfect world you don´t need to use violence, but it´s not a perfect world. Far from it.

With all the cool art you´ve done, have you ever thought of having like a small art show at the venue where you play? For fans to check out before the show.

JD: That´s a great idea, man! You just gave me an idea. (laughs) It could be cool. Mario´s selling drum skins. We don´t wanna throw them away and we like to give them to a drummer like “Hey, use that!”. He´s painting on them and selling them to kids but very cheap. We started together at one show. We didn´t receive the merchandise and we were like “Fuck, we´re fucked!”. It was in Seattle and we were coming back from Canada. We went to Wal-Mart and bought a bunch of black shirts and we did stencils with spray paint and then it was like “It´s not enough.”. We only had like 30 shirts and then to sell them for 20 bucks… we have to make a certain amount and it´s a struggle. We took pieces of wood and plastic, anything we could find and made paintings to sell and for five or six shows we did that together. It was kinda cool and we made the exact amount we needed to fill the gap, you know. It was incredibly entertaining and relaxing and then Mario kept doing this with his drum skins and I stopped because I´m always on stage checking things out or doing interviews. I would like to have the time too to do this. An exhibition is a cool idea. Selling stuff you did in the afternoon is fun and you make a little bit of money and for the fans it´s like “Wow, the drummer made this!”. But we don´t consider ourselves artists.

Last time we met we talked a bit about books. Any favorites?

JD: I have books at home that I like to open up sometimes. “The Tibetan book of living and dying” is my bible. When I feel down or sometimes bad, I open it up and go “Oh my god, thank you!”, you know? It´s a source of inspiration.

Cool! After the Devin Townsend tour in the US, any more plans after that?

JD: Yeah, we want to do more shows in Europe. On this tour we do Scandinavia, Russia, England and France. No Germany or Spain and Poland is amazing for us. First time we played in Warsaw we came to the venue and it was huge. We thought it was a mistake of some sort, but it was packed. It was crazy. We need to go to Poland and we don´t do a Paris show on this tour, so we need that too.

Any more live DVD´s? Anything from this tour?

JD: Yeah, we´re probably gonna film a show in London on this tour. It´s a pretty good venue, like 1500 or something. It´s a decent size and a good place to shoot a DVD and we have the stage set up with projected videos and stuff so we wanna capture that, because it´s so much work putting all that together. Maybe we´re just gonna give it away on the internet. I don´t know yet, but Roadrunner will probably say “Don´t give it away, sell it away!” (laughs) If it was just up to me it would be for free.

Ok. Thank you so much Joe!

JD: You´re welcome!

/Niclas
Mick Wall om sin nya bok om AC/DC.



















Jag gillar verkligen Mick Wall och de böcker han tidigare skrivit om bl a Metallica och Led Zeppelin. Hans senaste tegelsten om AC/DC har nu utkommit och på sin blogg säger han följande:

"I'm proud of it. It's the best thing I've done since the Zeppelin book. Not that I'm not proud of the Metallica book too. I am, very. But some books just have that little something extra and AC/DC has it. Mainly, because their story has simply never been told before, except by well-meaning fans. I am not and never have been a well-meaning fan. I am a sniffer out of great stories. And the best never run smoothly. That's what makes them great. The nitty-gritty shitty-bitty titty-licky truth. You know, that thing the bands never actually want anyone to know? Yeah, that."

Saxat från innerkonvolutet:

"Megan Fox likes to be seen wearing their T-shirts. Keith Richards says guitarist Malcolm Young is better than he is. While the LA Times memorably asked: 'Why so many Satanic lyrics? Why the bisexual implications in the name? Didn't the lead singer drink himself to death? What kind of heroes are these?' The answer: the kind that has sold over 200 million albums, played more than 10,000 shows, and still doesn't give a fuck what you think about it.
They are AC/DC and this is their never-before-told story. From their gang-busting origins on the notoriously heavy Australian pub scene of the early 1970s, to their punk-defying assault on first Britain then America in the 1980s - ruthlessly shedding many of the band members, managers, producers and record company executives that helped them get there - this is the hard-hitting, behind closed doors, in-depth biography AC/DC fans have been waiting for.
In Hell Ain't A Bad Place To Be, world-renowned rock chronicler Mick Wall unearths fresh, previously unheard testimony from all the key players in the AC/DC story. In doing so, he recounts more than the story of one band; he tells the story of a family - a clan - that brooks no quarrel from outsiders. Uncovering for the first time the truth behind the mysterious death of singer Bon Scott in 1980, and giving unflinching insight into the dizzying highs and often self-inflicted lows of their career thereafter with replacement Brian Johnson, this is the story of three determinedly ruthless brothers - Malcolm and his schoolboy-uniform-wearing younger sibling Angus, and older brother George, who masterminded all their early albums and remains the eminence-grise behind AC/DC to this day.
Tough guys from the Glasgow schemes, the Youngs have seen off drugs, death, divorce and the eternal damnation of critics to become one of the biggest, best-known rock bands in the world. 'We know what we are,' Angus once said. 'Rock'n'roll.'"

/Niclas

lördagen den 27:e oktober 2012

Just another Saturday nite...



















Har tidigare delat ut flaskor till diverse vänner på diverse tillställningar, men det är först nu som jag själv sitter ner med en flaska och låter drycken spela i gommen.
Helt ok, nothing more nothing less.

/Niclas
Konsertrecension

Gojira

Göta Källare, Stockholm 121026














 
Tidigare under dagen sitter jag ner med Joe Duplantier för tredje gången i år. Joe är en ytterst trevlig man och vi skrattar gott åt att vi nu ses igen och han utbrister "You have more questions?", men han nämner också att han har ont i halsen och känner sig lite småkrasslig och borde egentligen sova. Av halsontet märks ingenting då bandet äntrar scenen strax efter halv nio på ett totalt utsålt Göta Källare. Det blir en strong öppning med "Explosia", som även inleder senaste given "L´Enfant sauvage". Händer sträcker sig mot taket och det är som om det gällde hemvändande söner som varit borta för länge. Jublet når inga gränser och utan tvekan taggar det fransoserna denna kväll. Ute är det kallt, men inne är det varmare i en ugn och odören som når näsan efter ett par låtar är inte nådig. Folk headbangar som om det inte fanns en morgondag, speciellt killen precis bakom mig. Hans svettiga hår piskar min rygg genom hela konserten. Något man får ta med ro när man står mitt i smeten Det bjuds på finfina slagdängor som "Backbone", "L´Enfant sauvage" och mästerliga "Oroborus". Publiken är med på noterna genom hela konserten och när bandet mot slutet river av "The axe" och "Vacuity" syns det verkligen på bandet att det här var en spelning de kommer att bära med sig ett tag framöver. Första headlineshowen i Stockholm och mottagandet kunde inte varit bättre. Gojira är utan tvekan något av det bästa som finns på metalhimlen just nu. Tänk att ett gäng fransoser skulle komma att skriva ihop sådana fantastiska musikstycken så man verkligen får hopp om den moderna hårdrocken. Det ser så enkelt ut på scen, men musiken tar en verkligen med på en enastående resa som når långt utanför varma och svettiga Göta Källare. Gojira är på väg mot stordåd, sanna mina ord! Det blir många "Tack you very much!" från Joe Duplantier på slutet och man verkligen hör i hans röst hur otroligt imponerad han är över det stockholmska mottagandet. Jag hoppas att snart få se dem igen. Vive La France!

Betyg: 4/5

Setlist:

Explosia  
Flying Whales
Backbone
The Heaviest Matter of the Universe
L'Enfant Sauvage
The Art of Dying
Toxic Garbage Island
Tron
Wisdom Comes
Oroborus
Drum Solo
Clone
The Axe
Vacuity
The Gift of Guilt

/Niclas


fredagen den 26:e oktober 2012

Senaste videon från Corroded!



Intervju med sångaren Jens kommer inom kort.

/Niclas
Oh Henry my Henry!
















Henry befinner sig i Mississippi och minns en tidig spelning i staten samt hur mycket han påverkats av blues.

"The more I listened to and read about the lives of some of these players, the more I understood about American history and the country's incredible capacity for violence. I came to the conclusion that it was the blues that was American music's Big Bang."

Henry HÄR

/Niclas

onsdagen den 24:e oktober 2012

Konsertrecension

Steel Panther

Tyrol, Stockholm 121023















Ganska exakt halv nio går jag in genom dörrarna på Tyrol. Jag häpnar över ett utsålt Tyrol och i samma stund drar stålpantern igång sin show. Publiken är med på noterna från första riffet och alla tjejer skriker minst lika mycket som de spandexbeklädda killarna åt alla de fuck, dick, cock, butthole, pussy, tits och sug min kuk som sprutar ur bandet non stop. Faktum är att det är ganska mycket tjejer i publiken denna afton på Djurgården då 2000-talets Spinal Tap bjuder på sin färgsprakande show, där grova skämt upptar minst lika mycket tid som själva låtarna.
Innan giget har jag faktiskt bara hört en eller två låtar med bandet och tja, det är kanske inte riktigt min grej trots att jag verkligen älskar den era de hyllar, eller rättare sagt hånar. För en hyllning är det lite svårt att se det som. I mina gamla ögon blir det hela mer som en halvtaskig cabarétföreställning där grova sexskämt är det gonomgående temat.
"That´s 90 minutes that we´re gonna gang rape your eardrums!" förklarar gitarristen tidigt i setet och en musikalisk gang rape är väl ganska bra beskrivning på det publiken utsätts för. Visst är det småkul ibland. Sångaren ser sig själv som "a skinny Vince Neil" och med kommentaren "If you download our shit for free, we´re allowed to upload some sperm into your girlfriend!" är det lite svårt att inte dra på smilbanden, men det blir också plumpt många gånger. Mot slutet fylls scenen med ytterst unga tjejer, eller "bitches", och de uppmanas givetvis att visa brösten, vilket en av de yngre tjejerna också gör. Ridå, åtminstone för undertecknad. Att en ung tjej som knappt ser ut att vara en dag över 15, känner sig tvingad att visa behagen, är långt ifrån ok.
Vad gäller låtmaterialet så är det inte mycket som håller någon högre standard. Bäst under kvällen är definitivt "Turn out the lights", som faktiskt bjuder på ett härligt 80-talssväng. Riktigt underhållande var dock den unge Filip från publiken som fick komma upp och jamma loss med gitarren. En småhyfsad version av Van Halens "Panama" bjöds det på och den drog ner stora applåder.
Nej, Steel Panther är inget som jag kommer minnas för musiken, samtidigt kan jag förstå att överförfriskade 17-åriga killar och tjejer tycker hela spektaklet är buskul.

Betyg: 2/5

Setlist:

Supersonic Sex Machine
Tomorrow Night
Fat Girl (Thar She Blows)
Asian Hooker
If You Really, Really Love Me
Just Like Tiger Woods
Let Me Cum In
Guitar Solo (Satchel)
Turn Out the Lights
The Shocker
Panama (Van Halen cover)
Girl From Oklahoma
Party All Day (Fuck All Night)
Death to All but Metal Encore:
Community Property
Eyes of a Panther
17 Girls in a Row

/Niclas

måndagen den 22:e oktober 2012

Oh Henry dear Henry!











Rollins snackar "noise music" och är alldeles till sig. Personligen är det en genre som jag inte riktigt förstår.

Henry HÄR

Wolf Eyes är ett av banden han nämner.



/Niclas
Ny liten snutt från kommande Soundgarden!



Ser verkligen fram emot detta album.



Tidigare snutt, "By crooked steps".



Enda hela låten så här långt.

/Niclas

lördagen den 20:e oktober 2012

Intervju med John Nymann i Y&T!


















När jag letade efter lite saker inför intervjun med John hittade jag min gamla mailintervju med honom från 2004, vilken jag fullkomligt glömt. Time flies, som man säger.
Nu skriver vi 2012 och Y&T är verkligen på bettet, vilket konserten på Göta källare visade. Bandet turnerar som aldrig förr och har en relativt färsk platta, "Facemelter", i bagaget och en dubbel livecd som kommer ut på Frontiers i november.
John var lika trevlig som sist vi sågs och det blev snack om bl a senaste plattan, det glada 80-talet, hans tidiga karriär och om hur Heather Locklear spolade ner Tommy Lees droger.

How´s the tour been going?

John Nymann: Well, we just started. It´s our fifth show tonight, but it´s been eventful because we´re doing fly dates. Athens, Greece to Helsinki, Finland and then over here to Sweden. We´re a little jetlagged from just getting out here as always the first week, but it´s going great. It was the first time in Greece and it was packed, sold out. A lot of passion and people singing every song and that makes you feel good when you´re in a band. (laughs) Even the melodies when Meniketti plays guitar and crying when people hear “I believe in you” and people crying to “Midnight in Tokyo” and “Forever”. It´s like “Finally I´m hearing this after all these years!”.

Well, they´ve got a lot to cry about in Greece.

John Nymann: Yeah, true. (laughs) But it was a passionate crowd as is always the first time, in Helsinki too. This time was a week night and then Sweden is always good, thanks to Sweden Rock Festival and all the fans that supported us all these years.

Speaking of crying. The first time you played SRF, I almost cried. I had been longing for it for such a long time. I became a fan when “In rock we trust” came out and I just wished for Y&T coming to play over here, but they never did. It was a killer show!

John Nymann: I know. I don´t know how good we were, because we had just gotten back together and with me playing guitar. I joined as a background singer during the “In rock we trust” tour. They hired me and the band I was in, The Eric Martin Band, had just lost the record deal and we threw in the towel basically and Eric went off to do some stuff before Mr. Big. He did some soul music and tried some other avenues, but Y&T said right away “Hey, you wanna come on the road with us? We´ve got this great record with all these vocals on that we can´t do, so we need some extra support.”. I did keyboards and sang and it was great. I love that record! “In rock we trust” is one of my favorite Y&T records as well as “Ten”. It´s really good, but there´s something good about every one of them. I´ve known them since before they were a band. I grew up three blocks from Meniketti.

So that´s the connection!

John Nymann: Yeah, we go back to high school. I´ve been longer friends with Leonard, since we were 12 and he was in a band called The Mustangs and his guitar player showed me my first things like “Secret agent man” or something. Then three years later I saw Meniketti doing a high school jam after school and they were so good. Leonard too. He had gotten so much better as a drummer and had this big Gretsch set and Meniketti with his Les Paul. They were doing poppy songs like “Make me smile” by Chicago and I was so influenced that it really kicked me in the ass to go home and work it. Then I started a band and next thing you know, I was the opening band for their band. When Yesterday & Today started up, I had a band called Mile High and we used to open up a lot of shows for them, so we just got real close.

That “In rock we trust” tour must´ve been a blast? Parties and girls?

John Nymann: (laughs) Yeah, you know. For me it was great, because… how old was I? I was 29 and single and as a matter of fact, I was the only single in the band. They were all married so I had the pick of the litter and we were out with Mötley Crüe for “Theater of pain”. (laughs) I couldn´t have been more happy and Mötley Crüe loved Y&T because they used to open up for Y&T, so we just had whatever we wanted. They´d come party on our bus and bring all their girls, so it was great. It was a perfect time. It was many tours but that one in particular was girls, girls, girls. (laughs)

Back then, was that tour only in the US?

John Nymann: Yes. And Canada. That was an intensive tour because “Theater of pain” was a pretty big album, so we were playing 20 000 seaters sometimes. I mean, as much as. That was probably the biggest, but it was memorable for me for many reasons. I love to play drums. I´m a drummer and I wanted to be a drummer, but my mom said no. “You gotta play guitar like your brother!”, which I´m glad she did, but Leonard at one part of the show when he did “Rock and roll´s gonna save the world”, they split the audience and did that thing. He was the more vocal guy in the band than the other members besides Dave, so they decided he´d get off the drums and go down to Phil´s mic and they´d split the crowd and get them to scream “Rock”, one of those live performance deals. He asked me to sit in on the drums and I´m sitting there playing these coliseums and I was like “I can´t believe it! Not only am I singing in Y&T and playing with my buddies, I´m playing drums.”. I was cracking up.

Cool! Touring with Mötley Crüe then, did you notice that those guys were heading for trouble, since they were heavily into drugs at that time?

John Nymann: You know, everybody at that time was partying. Sure they were on top of the world and making some dough and they could afford it, you know, to go maybe a little over the top, but they were on every night. I watched them and I was a musician and paying attention and they might be partying but they brought their A game to the stage every night and it didn´t affect them. I heard some stories, like Heather (Locklear) flushing drugs down the toilet because she didn´t want Tommy to do them. (laughs) It was fun times and everybody was care free. It was like “So what!”. I didn´t know them that well after that. We´re a northern California band. (laughs)

Was it all tour buses back then or planes too?

John Nymann: No, tour buses. I don´t know if they flew? Maybe if it was a super long drive. On tour buses you just go to sleep. Nothing to worry about and you wake up in the next town.

“Down for the count” then, was it just backup vocals or did you play as well?

John Nymann: I just sang on “Down for the count”. I didn´t play any keyboards on any of the records. I only played them live. They hired a session guy or something. I´m a guitar player. I´m just a utility keyboard player. I can play and I play drums a little bit, but it´s not by any means my main instrument.

After that, did you do more stuff with Y&T? I can´t remember.

John Nymann: I was there on through for “Contagious”. I would´ve sung on the record “Contagious”, but I didn´t. They were in LA doing it and the producer was a singer too and he said “We don´t need to bring John down. I can just do the parts.” and I was like “That´s fine.”, but I was still with the band and toured through “Contagious” and then “Ten”, when Stef Burns joined the band… I had been doing it for four years and was itching to play guitar and itching to be in a band doing that instead of being the side guy, so I got a call from Greg Kihn. He´s another local guy and he said “Do you wanna play in my band?” and I said “Sure.”, so I was doing both for a while. Doing Y&T shows and Greg Kihn and then Stef Burns came in and I was kinda hoping for that spot in Y&T because they had kinda hinted around that it would happen, but Stef Burns was a superior guitar player obviously. An awesome player and he was similar looking to Joey Alves, so they got a guy that was skinny, short and had black hair and maybe no one would notice. (laughs) I´m not saying that´s the reason, I´m just joking. Y&T´s manager at the time was managing The VU with Ross Valory and Stef Burns, so the connection was there and it was great. I understood and then they broke up in ´96 or something. Phil and I lived close to each other and he wasn´t playing and I wasn´t playing and we got together and we started to play just for fun and just playing in my garage, Beatles songs and whatever we felt like doing. It sounded pretty good and I said “Wouldn´t it be fun if we called Meniketti and put Y&T back together?” and Phil said “Ah, he´ll never do that. He´s doing his solo records. Y&T is over.” And then just six months later they got a call to get back together, so it all worked out and now it´s been just great. The band´s playing more than ever in the last ten years and “Facemelter” is great. I´m so happy. I would never had thought that in 2000, that this was gonna happen and neither did Phil or Dave. They just didn´t know that there was this demand in Europe for classic rock. It keeps us busy.

Going back. The stuff you did with Eric Martin, was that the first real stuff you did?

John Nymann: Well, the Mile High band that I told you about was like a junior Y&T and we modeled ourselves after that style, we were playing around and Eric Martin was in another band called Kid Courage and we played the same bill and clubs together. The first time I saw him play and he saw our band play, we both came up to each other and said “Dude, I wish you were in my band.”. Time went on and he gave me a call and he was in LA at the time and he said “I really wanna hook up with you and put a band together.”. He joined our band and our drummer had just quit. He was kinda the lead singer and I sang lead on some songs, but he was the main singer, so it was perfect timing. We got another drummer and Eric came in and that was the start of it. We did a couple of shows as Mile High and we quickly did a little four track demo and we had the connection with Herbie Herbert from Journey and he actually handled us for a while and we opened up some shows for Journey. Just like Y&T had that connection. We´re all from San Francisco and blah, blah, blah. We brought them a tape and they signed us just based on that four track demo and said “We love it!”. It was the 80´s and trying to be modern so he said “Let´s call it Area Code 415.” and then we shortened it to 415 and that was gonna be the record when it came out and then we got sued by the record company 415 Records, which was a punk rock kinda label and since we couldn´t come up with another name and Eric wrote most of the songs, Herbie just said “Let´s just call it the Eric Martin Band.”. It was a little bit like “Whatever!”. It didn´t go over anyway. It´s a great record but we were out with Mötley Crüe on Elektra and both our albums coming out at the same time and the record company just said “Look, this is what´s happening. We´re going with the tattoos.”. We had no image, it was just jeans and t-shirts and just too soft looking and Eric Martin looked like a girl and like a girl in the wrong way, not like Mötley Crüe. (laughs) They told us straight up, “We´re dumping our money into Mötley Crüe.”. It was a bummer for us. We put six years in that band and got a lot of mileage out of it and had high powered management and ready to go. We had everything going for us and everybody thought it was gonna happen and it didn´t. But then Y&T came along and it was so fun and I still got to be in a band and travel and have a great time. (laughs)

Any plans for another Y&T album?

John Nymann: Absolutely, yeah. We just released a live album. I´m not gonna say we really planned it, but every time we come off this two month tour here in the fall, the band is really tight and solid and we play this final show at Mystic Theater and we do it every year and it´s always a great show and we´re well rehearsed by then, so we went “Why don´t we shoot a video or let´s just document it and do something?” and since we were doing that, Tom Size brought all his recording equipment to link up with the DVD, but the problem with this place is that it´s got a terrible lighting truss and it just doesn´t look good enough for a DVD, so after we saw the footage we went “Naahhh, it´s no good.”. But we started listening back to the tracks and we go “Fuck, it´s pretty hot!”, so we thought “Let´s just release this thing.” and we didn´t think much of it. It was just gonna be a underground thing, but Frontiers said “We want that record!”, so it counts as another part of our contract so we gave it to them. It made a pretty big splash so that´s good. It´s the perfect record if you´re a Y&T fan because it´s our whole show and it covers all the bases. There´s a lot of good stuff on there. But we´re definitely full of ideas and ready to go and keep playing. “Facemelter”, it was a surprise how good that turned out considering we had no ideas going into the studio. I mean, I had a few and Phil had a few, but it wasn´t like… we were under contract and Jill said to us “You have to have this record done in three months!” and so we just started and then boom after a couple of weeks, the ideas started to flow and we had more than enough.

Is that a good thing, working under pressure?

John Nymann: I´m gonna say it does in a way because other wise it´s so easy to go “Well, maybe we should redo it?”. We got to a point where we didn´t have time and “Those tracks are good enough.” And they turned out to be fine. Who knows? I can´t say for sure, but it´s like when you´re cooking. You don´t wanna over season it and all of a sudden you´re ruining it. They only thing I´d say about that record is we didn´t wanna have it over produced like in the 80´s. We wanted it to be more pure and keep it more organic. Some people were like “Why don´t you put more jizz on it?” and we were like “Why, let´s keep it raw.”. Straight ahead tones and not a bunch of echo and stuff on the vocals.

So there´s a possibility of something new next year?

John Nymann: I can´t say for sure when we´re gonna go back in there and do it, but within the next couple of years I´m sure. We have to do something.

After this tour then?

John Nymann: After this we start up in February playing in California until we go on the Monsters of Rock cruise again out of Florida in March. I think we´ll work on a tour before that, in the US and hit Chicago, New York and just work our way down to Florida.

Have you guys played Japan?

John Nymann: Yeah, we played Japan for “Facemelter” and now with the live album it´s possible that we might go back because Japan wants it to and they always wanna bring you over when you have a new product out, not necessarily a live album. They told us last time that they like the band so much, they´re not gonna be concerned with that, they would just like to bring us back. There´s demand, you know.

Was that the first time you played there?

John Nymann: No, back in the 80´s I played there with Y&T and then I went to Japan with Eric Martin when he took a break from Mr. Big. We play together all the time and we´re still good friends. I love singing with him. He´s so great! They took a little break and he did a solo album and just called me up and we did a three week tour in ´97 with 10 shows. Very easy tour, because Eric wanted to have a couple of days between each show to rest his voice and it was so easy and we got treated so well because he´s so big there. That was a lot of fun. I wasn´t even playing my guitar when Eric called. I just had put it down for a while and he went “You´re still playing, right?” and I said “Oh yeah, just give me a couple of weeks.” And I just woodshedded for a week to learn his album real well. That was so fun doing that tour. It´s so good to still be playing at my age. (laughs)

Your parents are from Norway. Are you playing there now?

John Nymann: No. I want to, but we couldn´t work it out this time.

Do you still have relatives there?

John Nymann: Oh yeah, my cousins are all there. My two brothers were born there and then my family came over in 1950 to Oakland. My dad was a merchant marine and so was his father. How it happened is, my grandfather got torpedoed outside New York in WWII on his merchant ship and it sunk and back in those days you couldn´t just go home, so he was stuck in America. He made it across America and he heard he had some relatives in Minnesota and then he heard about California and once he saw San Francisco Bay Area and saw all the shipping there, he called my dad and said “This is where you need to come.”. He bought a house there, my dad came over and the rest is history. I was born in Oakland. I went to school in Norway when I was ten. Went home to visit and stayed and started school for a while and I loved it, but “Jeg kan ikke snakke norsk.”. (laughs)

Alright! Thank you John.

John Nymann: Thank you!

/Niclas
Intervju med Jyrki 69 i The 69 Eyes!





















The 69 Eyes är tillbaka med ett nytt album. Det är det tionde i ordningen och bär den självklara titeln "X". Jag ringde nyligen upp sångaren Jyrki 69 i Finland för att snacka om just nya plattan, men även om Scooby Doo, UNICEF, bandets kärlek till Sverige och galna sydamerikanska fans.
En sak stod ganska snabbt klart under intervjun. Jyrki gillar att snacka.

Tell me about this new album of yours? Did you produce it yourselves? I know that Stefan Boman mixed it.

Jyrki 69: It´s produced by these two Swedish guys called On The Verge and they are Pat Phoenix and Joakim Övrenius and it´s their studio name too. We´ve been co-writing with them for some eight years, so we come over to Stockholm once in a while to write with them. Now I felt it was the right time to do the whole record with them, so we started writing songs for this album and the first riff was actually written two years ago. It was the first song we wrote for this record. I sang it two years ago too actually. We didn´t know then that we were gonna do the whole album together. It became obvious as time was passing and as we hang out a lot in Stockholm and the studio is familiar to us and we´ve known these guys for so long, it was really nice to finally do the whole record. The time was just right because the previous record we did in Hollywood with Matt Hyde and that was of course something that you want to do, especially in our kind of band. You dream of going to the States and do an album in Hollywood. It was something that just had to happen. It was cool and when you go there, you naturally wanna achieve something. We had done all our albums in Finland and we´d had enough and we know what we can do here and we wanted some new influences. With an American producer you get the aggression, like American rock songs and in Hollywood you want the band to sound like their lives. Kinda like “Appetite for destruction”. That was that kinda album and our main motives and the things we really achieved there. It was great and we started touring and then after a couple of years we had this tour with Crashdiet and Hardcore Superstar and we were headlining the majority of the shows in Europe and it ended up at Cirkus in Stockholm. That was a really cool tour because that´s one of the beauties with the 69 Eyes. We can tour with Paradise Lost or Crashdiet or Cradle of Filth and we fit in. Anyway, we had an aggressive album and we were playing with these two bands and we wanted to do these slow melancholic songs, but what happens when we go on stage after these two bands and start playing this different stuff? How will their audience react? We did that and it was great to see the audience liking it and I thought that maybe that side of the 69 Eyes is the best side of us, so when we started to write new songs I thought “Hey, let´s try to return to the melancholy and the melodic darkness.” And especially when we decided to make the record in Stockholm with these two guys… it´s like, you guys (Swedes) have melodies and we have the melancholy, but you can always add something. We had a chance to pimp the songs. Like going to Sweden to pimp. (laughs) Give a bit of Swedish pimping. We have the 69 Eyes melancholic album and then we pimped it a little bit with the producers and we really concentrated on the musical side. On the previous record it was aggression and hard drums and guitars, but now the keyboards returned and also this time my vocals are the main instrument and they are leading the whole thing. That was one of the ways we approached the new record and you can really hear it. On the other hand we changed record companies and we changed management and everything. We just surrounded ourselves with positive old school friends and the album was done among friends. It´s a relaxed record in that way. That´s how it works these days. This corporate rock business crap is collapsing, so if you do things they have to be real. Same thing with the video for the song ”Red”. The last record was Hollywood and with this one I really wanted to pay respect and tribute to Stockholm and Sweden. The video was done by Patric Ullaeus. He came backstage ten years ago when we played Sticky Fingers in Gothenburg and gave me his business card and said “Hey, if you guys need a video, I can do some pretty good stuff.”. It never happened, but now the time was perfect. We´re doing another video with Patric too. I really wanted to concentrate on Sweden because it was the first country we played in after playing everywhere in Finland and we met a lot of our friends back then and it always felt like a second home. It takes like 45 minutes for me to fly there, so I´d rather go out in Stockholm than in Helsinki. I don´t know if I have any friends here (Helsinki) anymore. (laughs). It has always been an inspiration. It started with ABBA and now all the way up to “The girl with the dragon tattoo”. All this is carefully described on the DVD on the digipack version. There´s an hour long documentary called “Made in Sweden”. It starts with the first shows we played there in ´91 when Dregen from Backyard Babies came to see us. There´s a lot of rockers in there like Gemini Five, Crashdiet and Maryslim and also guys who run the clubs. It´s pretty interesting. The documentary goes deep and looks at the inspirations for 69 Eyes and it´s all related to mid 80´s Swedish garage rock like Nomads and the Leather Nun and all these bands that really inspired us to start the band.

About videos. Do you feel you need videos these days? The only place where it´s shown is YouTube.

Jyrki 69: Going back. Recording an album in a studio is great and it´s a once in a lifetime experience all the time, but it´s not that pleasurable. The video should kinda be like an award for doing the album. That´s how I always looked at it. That´s why we´ve done videos with like Bam Margera and you get a lame excuse for the record company to pay us to go to Hollywood and party for a long weekend. (laughs) It´s like an award. “Hey, we did the album and now it´s time for the video, so let´s fly somewhere with a bunch of models and let´s make sure we have a few days off for partying.”. Also, we´re a visual band and people like to see it and the band changes a bit with every record. Not older, but changing the image. That´s also interesting to show to the fans. It´s a weird world to release a record in these days. The last album, which came out three years ago, back then we didn´t even have Facebook and now when the first single came out, fans could comment on Facebook and you get all these responses. Last time around we went on tour and we started to play and we had four or five new songs in the set and and we started talking “Did you notice how they reacted to that one? Maybe we should drop this one?” and the communication was on that level. Now you get the feedback immediately. It´s different, but also exciting in a way as well. On the other hand, we´re old school and some of our fans that come to the shows, I don´t think they´re into social media at all. Like if you have an old band like LA Guns and they have a few thousand people following them on Facebook, it doesn´t mean anything. When you go to the shows, they´re full and there are people standing with the album covers waiting to get them signed.

The title of the album is “X” and there´s ten songs on it. Did that come right away or where there other titles floating around?

Jyrki 69: Well, once you get to your tenth album it´s not an unusual title. I checked it out and somebody said that Kylie Minogue recently released an album titled “X” and I just noticed that Spock´s Beard has one, but I don´t care. With the tenth album I just thought, “Why not celebrate it a little?”, because we´ve never celebrated anything. We´ve been playing for 23 years and we never had a 10th anniversary or a 20th anniversary or a compilation or a show. Nothing. We never thought about it because we´re always looking forward. Our band is progressing all the time and I think we are just climbing higher and higher. Sometimes less and sometimes a little bit more. I think our stocks are rising by the years. The more stable your fan base is, the higher your stocks are. I think we haven´t reached our peak yet and our musical progression is happening all the time. My vocals are not limited to a certain sound and we can for instance tour with everything from black metal bands to sleaze rock bands and we can probably play with Nickelback and Oasis as well. I think we have a long way to go and it´s just fun. We feel that things are developing all the time.

A totally different thing. Do you still do work for UNICEF?

Jyrki 69: Well, I´m a goodwill ambassador for UNICEF here in Finland and I have been for many years. It basically means that if they need an edgy person to say like “Remember to help!”. I think they were really clever to pick me up because it raises more interest to the issue, because everybody expects me to talk about vampires or drugs and rock and roll and all of a sudden I speak about real things. On the other hand, here in Finland we are a mainstream band and we appear on high profile talk shows and in women´s magazines and so on. It´s just part of that and also, like our latest single, it´s on every commercial radio station here. You don´t hear rock music or metal outside of Scandinavia, so here in Finland and Sweden we are privileged to have that on radio. In a few years I think Entombed will play at Skansen. (laughs) (Big park in Stockholm with wild animals and where people celebrate the national holiday every year.) Like here, we play at children´s charity shows and then you go to South America and there are fans so freaky, you´re afraid of them. They bring you human bones and they´re grave robbers and you´re like fucking freaked out. If the 69 Eyes represent darkness in some form, it´s more like Scooby Doo, you know. (laughs) We´re not that serious. Katatonia is more about real depression or stuff that´s going on in your head. We jump in the car with Scooby Doo and drive to Dracula´s castle and have fucking fun! (laughs)

That´s a good one! (laughs)

Jyrki 69: We actually wrote a bonus track for the album that is on Spotify and it´s called “Dracula´s castle” and we wrote it with one of my heroes, Rudi Protrudi from The Fuzztones. We wrote it in 15 minutes in our tour bus when we played in Berlin. It was like “Hey, let´s write a song called Dracula´s castle and it should have like a Scooby Doo kinda vibe!”.

Cool! Touring then? Anything planned for Scandinavia or Sweden?

Jyrki 69: Yeah, sure! Now we´re playing in Finland for the last half of this year. We really wanna do a Swedish tour. We´ve always just passed by going to Europe and that was planned by our Central Europe management, but now that we´ve changed that, we´re really aiming at doing a Swedish tour. In Finland we can tour and play like 20 shows. There are more cities here, but we´d like to do a Swedish tour. The album was done there and we´ve got a lot of fans saying “Why don´t you come and play there and there?”, so we don´t just wanna do Gothenburg and Stockholm. We wanna do a Swedish tour and it´s been a long time since we played the smaller cities. That´s for spring time. For years we´ve just played Stockholm and Gothenburg and that´s great of course, but we feel we wanna play some other places too. You guys have so many cool bands that we want take with us on the road.

Out into the Swedish woods and the countryside. That would be something.

Jyrki 69: Yeah, I love that! We should do that.

Thank you so much!

Jyrki 69: Thank you, mr Müller!

/Niclas

fredagen den 19:e oktober 2012

Trailer för den kommande filmen "The Elder"!



Svårt att säga vad det här kommer att bli. Risken för en liten kalkon känns väl överhängande, men man vet ju aldrig. Filmen är som sagt löst baserad på albumet "(Music from) The Elder".

Mer info HÄR

/Niclas

torsdagen den 18:e oktober 2012

Vinylbox med Watain.












Season of Mist släpper en vinylbox med Sveriges ondaste band. 109 Euro och släpps den 16 november.

"Collector’s box made of solid beech wood with real leather WATAIN logo imprint on lid, including all four albums on vinyl with Dropcard and 4 hand-crafted silkscreen prints that assemble together as a poster. Contrary to the separately released vinyl editions, these vinyls come in different colours: ”Rabid Death's Curse” – solid grey with black and white splatters, “Casus Luciferi” – solid grey, “Sworn to the Dark” – transparent red, “Lawless Darkness” – transparent clear and are packed in printed inner sleeves and gatefolds with silver hot foil printing. Limited to 1.000 units worldwide!"

/Niclas
Nytt filmprojekt för Dee Snider!



















Med ett namn som "The Calicoon" finns nog risken för en kalkon.

/Niclas
Cat fight!














Wolfgang befinner sig i England på turné med Tremonti och råkade utför de stenhårda pojkarna i One Direction.

Från hans Twitter:

"Fun fact: Was just insulted by that sh–ty boy band #OneDirection in the lobby of our hotel this morning! Greetings Birmingham!”
"No joke. That ACTUALLY HAPPENED. That group of kids in #OneDirection were d–kheads to @IIEROCKII @GWDrums and I."
"They must call themselves that because all of their hair points in #OneDirection.”

Finns inget bättre än en liten cat fight kidsen emellan.

/Niclas

onsdagen den 17:e oktober 2012

Halestorm i Stockholm.













Inom loppet av två veckor har jag talat med två band som råkar ha den gemensamme nämnaren Wolfgang Van Halen. Först var det Mark Tremonti som har med sig Wolfgang på turné just nu och idag Lzzy (jo det stavas så) och hennes bror Arejay i Halestorm, som är polare med honom och han medverkar även på bandets senaste platta.
Halestorm är ett band som tydligen tagit hemlandet USA med, trumvirvel, storm och som just nu befinner sig i Sverigen för ett litet gig.
Vi slår oss ner bredvid en liten palm i ett hörn på Debaser och jag undrar inledande lite om hur turnén har gått.
"Alldeles utmärkt!" svarar Lzzy och brorsan instämmer. "Alla verkar vara så entusiastiska och kollar in varenda liten rörelse, vilket skiljer sig lite från publiken i USA där det kanske är mer skrålande. Speciellt när man kommer ut till mellanvästern och alla rednecks, men allt har sin tjusning." säger sångerskan och slänger upp sina ben på det lilla bordet bredvid.

Lzzy ser inte direkt ut som på bilden ovan, utan håret sitter i en tofs och glamouren verkar långt borta, men både hon och Arejay ger ett sprudlande intryck och verkar överlyckliga över att vara ute på en Europaturné, vilket dessutom är deras första som headliner.
Jag undrar om de växte upp i staden Red lion, Pennsylvania, vilke ofta omnämns i samband med bandet,  men så är inte fallet. Lzzy utvecklar. "Red lion är väl den sista anhalten vi hade med våra föräldrar innan vi sedan flyttade till York. Våra föräldrar flyttade runt mycket och ägnade sig åt att köpa hus som de sedan fixade till. De är helt galna. Herregud, de lät ju oss starta ett band när vi var 13 respektive 10 år gamla! Bland annat köpte de en gammal bondgård från 1840 med hönor, katter och alla möjliga djur. 
Arejay fyller i, "När de sedan fixat klart den och gjort om allt, så var det dags att flytta igen."
Jag påpekar att det kanske har gjort livet på vägarna lite lättare, vilket de båda två håller med om. "Vi lärde oss tidigt att inte ha en fast punkt under en längre tid och det har nog gjort att vi inte har några problem med att resa runt.", säger Lzzy och rätar upp sig i stolen.

Hur var det då med Wolfgang Van Halen då? Lzzy berättar. "Vi träffades när vi båda spelade in i Henson stuion. Han var där med Van Halen och vi spelade också in där. Vi har också en gemensam vän i Eric Freeman (Creed).Vi blev vänner och kommer bra överens. Han är så otroligt musikalisk. Runt Halloween kom han förbi studion för att vänta på oss när vi skulle gå ut. Det slutade med att han var med och sjöng på ett spår, eller rättare sagt, han sjöng på två låtar. Den ena var väl typ en B-sida som mest var på skoj och som inte kommit ut.
Arejay fortsätter. "Han är så otroligt talangfull. Han kom in i studion, satte sig ner vid ett litet elektroniskt trumset och bara körde på. Sedan plockade han upp en gittar och rockade loss som bara den. Han kan allt, men det är klart, han brås ju på sin pappa."
Har ni även träffat Eddie? "Ja, en gång.", säger Arejay. "Men det var bara ett snabbt möte och jag fick ur mig typ You´re awesome!".
"Wolfgang bjöd in oss till 5150 studion en gång.", berättar Lzzy. "Det var helt otroligt! hans pappa var inte hemma så vi fick gå runt och titta. Det är som ett museum. Skitcoolt! Där fanns hyllmeter med gamla Van Halen-taper med Jump och Panama.
Arejay var minst lika imponerad. "Jag spelade på Alex trummor och det var nästan så att man smög med sig en gammal tape innanför tröjan." skrattar han.
Lzzy flikar in "Jag sa nästan till Arejay. Rör ingenting!". Halesyskonen skrattar ikapp och själv sitter jag mest och blir avundsjuk. Jag menar, jag vill också gå runt i denna legendariska studio och kolla igenom all historia som finns samlad där.
Att samarbeta mer med Wolfgang svarar de båda på att de ser som en självklarhet och de hade gärna skrivit något ihop om tillfälle ges.

Syskonen verkar trivas bra ihop och på frågan om hur det är att umgås så tätt så mycket svarar Lzzy att det egentligen inte är några problem. "Visst bråkar vi och så, men nu känner vi varandra så pass bra att det utgör inget problem.
Jag undrar lite om hur de ser på musikbranschen idag och det faktum att fler och fler band pratar om att bara spela in en eller två låtar och släppa dem, istället för att spela in hela album. "Jag kan förstå det." säger Lzzy, "men jag tror vi fortsätter som nu. Vi är helt ok med att spela in enstaka låtar eller släppa en EP, för det har vi gjort, men samtidigt är det mer kul med ett helt album. Senaste plattan skulle vi kunnat släppa i två delar, men så blev det inte. Hur som helst så kommer vi fortsätta spela in musik för fansen kräver hela tiden nytt material.
Jag nämner det faktum att ingen numera egentligen säljer skivor, vilket de instämmer i. "Vi har sålt 300 000 exemplar av vår första plattan och vi är nästan uppe i samma siffor med vår senaste platta. Atlantic Records gav oss till och med en silverplatta. Först trodde jag att de skämtade med oss, men de ville bara visa sin uppskattning så de lät tillverka en silverplatta åt oss. Men det är först och främst som ett liveband vi gjort oss ett namn och uppnått succé."

Efter Europasvängen bär det av på en ny runda i USA. Den här gången på västkusten tillsammans med As I Lay Dying. "Och i mars är vi tillbaka i Europa!", berättar Arejay och frågar samtidigt systern om han får avslöja vilket stort band de ska turner med, men Lzzy säger att inget är klart än så det får vänta.

Intervjun avslutas med handskakningar. Lzzy fattar min hand med båda sina händer och tackar uppriktigt för att jag ville intervjua dem. Jag inser då att den här handskakningen troligtvis är det närmsta jag någonsin kommer att komma Eddie Van Halen.

/Niclas


tisdagen den 16:e oktober 2012

Line-up klar för Göteborg Rockfest.



















Tredagarsfestivalen Göteborg Rockfest går av stapeln på Parken i centrala Göteborg den 15-17 november 2012. Biljetterna är släppta från och med den 26:e september och det är först till kvarn som gäller då biljetterna är limiterade.

1-dagsbiljett torsdag 15 november: 80:- + serviceavgift
1-dagsbiljett fredag 16 november: 120:- + serviceavgift
1-dagsbiljett lördag 17 november: 120:- + serviceavgift
3-dagarsbiljett torsdag – lördag. 15, 16, 17 november: 250:- + serviceavgift (serviceavgift på 8:- tillkommer för varje biljett)

/Niclas
Lyssna på "Right here right now" med KISS!

















Låten som ligger som bonusspår på iTunesversionen av albumet svänger ganska bra. Får lite Def Leppard-vibbar av introt.
För övrigt kan jag tillägga att "Monster" endast såldes i 59719 exemplar första veckan i USA. Detta kan jämföras med "Sonic Boom" som klockade in på 108000 exemplar. Skivindustrin är långt ifrån vad den brukade vara, men jag finner det låga antalet lite konstigt med tanke på de positiva recensionerna världen över och framträdanden på stora shower som David Letterman och Good morning America.

Lyssna HÄR

/Niclas
I see a Skid Row reunion coming our way...



















Saxat från Bachs Facebook:

"Here it is.. the 1st picture taken of me & Snake Sabo in 16 years. I know there are those of you reading this that have been waiting since 1996 to see this happen. We got to hang out together for the first time in .... well, a long time. We talked, laughed, & in the end, even hugged. It was great to see my old friend. It was great to talk with Dave about the past..... And the future :)"

Med tanke på att vare sig Bach eller Skid Row numera säljer skivor, vilket i och för sig ingen gör, så är det nog dags att gråta ut hos varandra, säga förlåt och snickra ihop en ny "Slave to the grind". Dock är Bachs senaste en trevlig samling låtar. Något man tyvärr inte kan säga om det skräp som hans forna band släppt ifrån sig senaste åren.

/Niclas

söndagen den 14:e oktober 2012

Intervju med Anders Tengner.





















Söndagen efter den stora bokmässan i Göteborg ringde jag upp den gamle rockräven Anders för ett snack om främst Yngwie Malmsteen. Det blev mycket snack om själva boken och i förbifarten nämnde han att Anders och Jens Johannson, som inte intervjuades för boken, troligtvis jobbar på en egen bok. Den boken lär bli intressant med tanke på den fullständiga galenskap dessa två bröder sysslade med under 80-talet.

Har det varit ett lyckat bokmässebesök?

Anders Tengner: Absolut, det måste jag verkligen säga. Det började ju med att vi faktiskt var den enda boken på hela bokmässan, där det finns 200 000 böcker, som fick ett uppslag i Expressen. Det var lite roligt och det har varit ett väldigt stort intresse. Jag har skrivit så att pennan har glött.

När började de första seriösa tankarna för boken komma? Fanns de här tankarna innan du skrev den första boken (Access all areas)?

AT: Nej, det gjorde de inte och det slumpade sig så att när jag skrev ”Access all areas”, så skrev jag alldeles för mycket. Jag skrev ju sjukt mycket mer än vad boken blev. Jag hade ju ett kortare kapitel om Yngwie i den boken egentligen, men när vi började titta på boken med förlaget så sa de ”Det här går inte. Du måste stryka mer.” och då fick vi ta bort hela kapitel och det var band som vi fick väga mot varandra och då var det kapitlet ett sådant som försvann, tillsammans med Van Halen och Aerosmith och Thin Lizzy och allt möjligt. Sedan började det hela faktiskt med att vi var ute och käkade middag med mitt ljudboksförlag. Norstedts gav ju ut boken, men de hade inget ljudboksavtal med mig och då kom det andra aktörer in och ett malmöförlag som heter HörOpp hörde av sig. Vi hade möten och vi gav ut boken digitalt och det har gått ganska bra och vi satt på middagen och berättade Yngwieskrönor för varandra och då blev det plötsligt ”Vänta, ska vi inte skriva ner det här?” (skratt) och då föddes tanken efter den middagen då. De startade ju till och med ett nytt förlag och de är skickliga förläggare. Tanken från början var ju att ringa Yngwie och säga ”Hej, nu gör vi en bok.”, men den tanken försvann ganska snabbt. (skratt)

Det är fascinerande läsning. Jag läste ut den igår.

AT: Ok, gillade du den då?

Absolut! Jag följde väl Yngwie när han kom med de två första plattorna men tappade sedan intresset. Jag har väl senare mest följt honom i kvällspressen och liknande. Det var mycket som kom fram som jag inte visste, speciellt om de tidiga åren.

AT: Ja, de är nästan helt opublicerade och du märkte ju att det ligger ganska mycket fokus på Yngwie innan rubrikerna och det har ju nästan aldrig stått någonstans. Han har varit väldigt tystlåten om det, men det känns som att man ändå fick en bild av vem det var som åkte iväg.

Helt klart. Allt om hans kvinnomisshandel hade jag ingen aning om och det är ju bara tragiskt att läsa.

AT: Det är mycket tragiskt, men det är inte opublicerat ska vi tillägga. Erika gick ju ut i tidningarna och berättade redan då runt ´92 att han slog henne. Det är ju inte nytt och även Amber har ju berättat det i en del tidningar. Inte i svenska, men i utländska, flera gånger. Alla i bandet och i Yngwies krets kände ju till det. Jag kan säga så här. Man kan förlåta Yngwie för en jävla msssa dumheter och en del är till och med roliga dumheter, men man slår inte tjejer.

Nu minns jag inte om det här står i boken, men du nämnde att det var minst två andra journalister som tänkte skriva en bok om Yngwie. Var Mattias Kling (Aftonbladet) en av dem?

AT: Eeehhh, ja jag tror det.

Och du kom först.

AT: (skratt) Ja, det var tur att vi tog den där middagen.

Var din tanke från början att skriva en bok tillsammans med Yngwie?

AT: Ja. Oh ja! Jag har inte varit ovän med Yngwie. Vi har inte varit nära vänner, men jag har absolut aldrig varit ovän med Yngwie. Vi har haft en rolig relation. Vi umgicks ju en del. Inte nära, men ändå på ett kamratligt sätt. Även om jag inte har träffat honom så mycket de senaste åren, eftersom jag inte skriver för en tidning, så uppfattade jag inte det som att om jag hörde av mig så skulle han inte tycka det var trevligt, men innan jag ens hann ringa och när jag började forska i vilka jag skulle prata med, så fick jag en vägg av folk som sa ”Det här kommer inte att gå. Yngwie kommer aldrig att ställa upp på det.”. Det förklarade allihop med att hans fru inte skulle godkänna det. Hon kommer aldrig gå med på att han skriver en bok, om inte han skriver den själv och hon får läsa den först. Det var ju glasklart när jag började prata med alla. Vi insåg ju det, men vi insåg också att det går ju att göra den här boken ändå. Jag kände ju redan många av de som varit involverade med Yngwie och som fortfarande är god vän med familjen, som Peter Rooth. Jag visste att min relation med Joe Lynn Turner alltid har varit bra och jag tänkte att jag provar. Men Yngwie har ju varit medveten om att boken skrivs redan från första början. Den första jag ringde till var hans pappa. Jag tänkte ”Ok, jag börjar där.”. Jag hade kanske inga förhoppningar om att han skulle prata med mig, men han sa ja. Sedan mailade han mig dagen efter och då hade han pratat med Yngwie och då blev det nej. Hans syster Lolo, som jag också pratade med, sa att ”Ja, Anders. Jag pallar inte med det här. Förra gången jag sa någonting (intervju i SRM) så var det ett sådant jävla liv och Yngwie blev så jävla arg. Jag pallar inte det.”. Redan där förstod jag ju att Yngwie själv var stängd, men alla ställde upp. Det var inte svårt att få folk att prata om Yngwie. De flesta bubblade ju över av historier och en vilja om att berätta allt som de själva bara har gått och berättat för varandra. Det var inte svårt att få dem att ställa upp och det är över 50 personer intervjuade i boken. Det var ett fåtal som jag hörde av mig till som av olika skäl inte ville medverka, men ingen var orevlig mot mig. Ska vi hårddra det så är det egentligen bara Anders och Jens Johansson som fattas i den här boken och det tror jag beror på att de själva tänker skriva en bok.

Hade du nu skrivit boken med hjälp av Yngwie så hade den troligen inte sett ut som den gör idag?

AT: Nej, det är ju så. Om man lyssnar på hans sommarprat, så verkar det ju som att vi pratar om olika liv.

Ja, jag lyssnade och tänkte väl att det skulle bli kul och intressant, men det var en stor esvikelse när det visade sig att han egentligen inte sa någonting.

AT: Nej, han sa ju bara det som var ganska ”safe” och det han själv vill att vi ska minnas honom som. Det var ju remarkabelt att han helt undvek att han hade varit rubrikernas man i 30 år. Han hoppade ju över hela perioder. Det enda han pratade om var ju den här ”Release the fucking fury!”-incidenten för den är ju svår att dölja i och med att den finns på band. Han avslutade med att ”Jag gjorde ingenting, det var de andra.”. (skratt)

Har hans fru eller någon annan från hans läger, under arbetets gång eller när den var klar, på något vis viljat se den stoppad eller så?

AT: Nej, de har de inte. Det är tyst därifrån. Vi bjöd ju på ett tidigt stadium in honom att medverka. Vi gjorde ju en formell inbjudan till både April och Yngwie att medverka i boken och kommentera arbetet, men den har inte ens besvarats. Någonstans visste jag ju att Yngwie redan i januari visste om att den här boken gjordes och att det var jag som gjorde den. Han och jag har aldrig varit ovänner och han har egentligen ingen anledning att frukta mig, så är jag lite förvånad över att han inte rent privat tog kontakt och sa hej. Det kunde han ju gjort och vi kunde haft en diskussion om vilken roll han skulle haft i den här boken, men inte ett knyst har jag hört därifrån. Expressen försökte ju också söka honom för en kommentar. Jag vet inte, han kanske bara tystar ner det?

Nu har du ju ändå fläkt ut hans liv. Hur ser du på möjligheterna till kontakt med Yngwie nu? De kan ju inte ha ökat efter boken?

AT: Nej, vi lär väl inte ha grillfest ihop den närmsta tiden. Jag har ju inte skrivit den här boken för att jävlas med Yngwie, det är helt klart och det hoppas jag lyser igenom, att det finns en väldigt stor respekt för Yngwie samtidigt som han faktiskt har gjort de här sakerna och det går ju inte att skriva en bok utan att ta upp det. Alla vet ju om vad som har hänt.

Jag kan ju tänka mig att en del invänder mot den och menar att folk snackar skit om honom för att det är gamla ovänner och alla är bittra, samtidigt känner jag ju att du har pratat med så många av hans forna bandmedlemmar och det genomgående är att ingen förnekar hans enorma talang, men alla är ju ganska eniga om att han är en jäkligt knepig människa att ha att göra med.

AT: Ja, och det är ju den kollektiva bilden av så många som gör att jag känner mig övertygad om att skildringen är korrekt. Det finns ju ingen som har en total kontrast och många av sakerna bekräftas ju av flera källor. Jag känner mig ganska nöjd och trots att det  är många som han har trampat på tårna och gjort sig ovän med, så finns det ändå någon form av kärlek till honom mitt i allt det här. Det finns förlåtande drag. Både Amber och Erika, som har alla skäl i världen till att inte tycka om honom, säger att de fortfarande tycker om honom och att det skulle vara kul att träffa honom. De går ju inte omkring och hatar honom. Det är fascinerande. Han har ju väldigt älskvärda sidor också som finns där när han är nykter. De riktiga dumheterna gjorde han ju bara när han var full.

Ja, jag minns inte om det var Göran Edman som sa något om det här ”hundvalpssyndromet” och det ligger väl en del i det. En eller två i boken nämner ju att om han skulle gått i skolan idag så hade han säkert haft en diagnos. Du mötte ju honom i tidig ålder och det skulle kanske även förklara hur han blev så duktig?

AT: Jag ska inte ge mig in på att vara amatörpsykolog, det är inte min roll här. (skratt) Det får folk dra egna slutsatser om måste jag säga. Att han har en knepig personlighet, det förstår vi ju och visst ligger det mycket i den här manin han har eller hade och så envist bita sig fast i en grej och har en ganska dålig social kompetens. Det hänger ju ihop med en del sådana här diagnoser, som idag är ganska vanliga. Idag finns det ju bokstavskombinationer hit och dit och de fanns ju inte när Yngwie växte upp.

Jag är lärare och diagnoser är en del av vardagen, så det känns som att en del skulle stämma in på honom också.

AT: Ja, men som sagt, jag är inte kvalificerad att säga något om en diagnos.

Självfallet. Tror du att... om man tänker när han kommer till USA och allt med Steeler och Ron Keel, att allt var att han ville lyckas och därav betedde han sig som han gjorde. Det var hans sätt att at sig fram? Att bli så ego?

AT: Det tror jag absolut att det ligger mycket i det. Han hittade sitt eget sätt att göra det, kosta vad det kosta vill och sköt väl lite över mål där kan man säga. Det hade nog gått lika bra, om inte bättre, om han bara hade stått där och varit duktig och inte varit tvungen att tala om för alla att han var duktig också och ta över. Han var ju så otroligt dominant i det han gjorde och så svår att samarbeta med. Det är väl nummer ett, att han är så svår att samarbeta med. Det är han som bestämmer och då hade han ju inte så mycket att komma med när han landade i Amerika. Han var en svensk som spelade bra, men han var ju ingenting. More is more!

Var det något som förvånade dig under arbetets gång? Kom det fram något som du inte hade koll på innan?

AT: Ja, en del roliga saker kom fram tycker jag, som ingen egentligen kände till. Inte ens Tallee (flickvän) kände till det och hon var ju nästan där med honom. En var ju att han fick sparken från Steeler. (skratt) Det hände ju innan Tallee anlände och det hade han ju inte ens berättat för henne. Han tog på sig för stora stövlar vid första repet och de sparkade honom och han fick sitta där medan folk kom och repade och då insåg han ju ”Shit, jag är på väg hem!”, så då fick han lugna ner sig och det berättade han alltså inte ens för sin flickvän och att de åkte ut på turné med Alcatrazz och då hade han fått sparken innan. Steve Vai var redan inrepeterad. Det var spännande.

Hans misshandel av flickvänner är ju hemsk och även ditt möte med Amber och hennes mamma nu.

AT: Ja, det var hemskt. Det är nog ett av de möten under 30 år som påverkat mig mest. Känslomässigt så var det riktigt hemskt att se denna tjej, som jag var på bröllop med och som var snygg. Jag begrep ju inte då att hon var hög på kokain och att det fanns så mycket misär bakom den här flickan. Hon säger det ju inte rakt ut, men det är ju en ganska tydlig antydan att hon blev sexuellt utnyttjad. Hon tar inte orden i munnen, men jag har skrivit det som hon sa det. Det var en trasig tjej och det blev väl inte bättre av kokainet och en kille som kanske inte riktigt betedde sig som en gentleman. Idag är det ju absurt att träffa henne. Hon berättar att hon i princip varit prostituerad och jobbat som dominatrix och bodde med sin mamma i denna totala misär. Denna morsa till knäppgök och intressant är ju att med SWAT-incidenten, så tar ju Amber Yngwie i försvar och säger att så var det inte alls utan det var morsan.

Finns det saker som inte kom med i boken?

AT: Ja, det finns mycket sådant. Antalet historier om Yngwie är oändligt. Någon sa ju i samband med ”Release the fucking fury” att ”Anders, det här hände ju varje dag.”. (skratt) Det finns massor av saker som inte kom med eller som fick komprimeras och så där och sedan har jag också valt att inte inte ta med en del saker som jag själv bedömmer att vara för magstarka, av hänsyn på något sätt. Andra saker är strukna av utrymmesskäl. Sedan var det en del saker som kom fram när boken var klar. Men det kvittar. Vem man än träffar som haft något med Yngwie att göra, har ju en rolig historia att berätta. Folk hörde av sig spontant.

Titeln då? Hur tidigt i processen kom den?

AT: Den kom ganska tidigt. Jag tycker själv att den är fullständigt genial, men jag vet inte om den tredelade raketen i tankegångarna går fram riktigt. Det uppenbara är ju att det är en översättning av ”As above, so below” efter hans låt. Det andra är att eftersom det här inte är en bok för gitarrister som ska lära sig spela gitarr som Yngwie, så vill jag nästan markera att det är en bok, nästan som en roman mera, än bara för Yngwiefreaks och sedan är det ju en liten flirt med ”Yngwie is god.”. (skratt)

Jag antar att boken kommer på engelska?

AT: Ja, det har vi stora förhoppningar om att den ska göra och en japansk översättning.

Ja, det måste ju finnas en klar marknad för den.

AT: Ja, det hoppas jag.

Bildmaterialet då? Du måste ju haft mycket att välja på?

AT: Ja, det fanns mycket att välja på. En sak som är bra med Yngwie är att han har varit väldigt frikostig med intervjuer och han har ju inget emot att prata med folk. Han pratar ju med fanzines och stora rocktidningar med samma engagemang. Han säger ju roliga saker och är väldigt frikostig. Han är ju inte intervjuad av mig till den här boken, men jag ville ju ändå ha honom närvarande i boken och därför var jag ju tvungen att citera honom från andra källor. Jag har försökt att hitta där han kommenterar dumheter så att han fått en chans att ge ett svar på de frågorna och det fick jag hittat på flera ställen. Men han har ju ofta ett defensivt förhållningssätt till alla anklagelser.

En kul grej var ju intervjun med en kvinna där han först förnekar alla dumheter för att i nästa sekund skälla ut en servitris under intervjun och sedan skrika ”Vad glor du på gubbjävel?” till en annan gäst.

AT: (skrattar) Ja, det är Yngwie i ett nötskal. Hade han hållit sig till den Yngwie så hade han ju varit grym! Helt fantatsisk. Det är det som skiljer honom från Joey Tempest. Joey gör inte så. (skratt) Det finns väldigt mycket att skratta åt. Det är jätteroligt många gånger. Vi försökte ju också hitta bilder som inte var publicerade så mycket och jag är jätteglad att så många ställde upp med sina privata bilder.

Ja, de tidiga bilderna från Stockholm var hur läckra so helst.

AT: Ja, det kändes jättebra. Sedan visste jag att vår gamle OKEJ-fotograf Göran Lindsjöö hade några fantatsiska bilder. Bland annat den där med Yngwie, Ozzy och Richie. Förresten är det ju Tallee som tagit bilden på mig i boken så det knyter ihop säcken lite.

Ja, det är ett jäkligt coolt bildmaterial.

AT: Ja och bilden på Amber var ju den minst vågade och jag bad henne inte att posera.

Ja, jisses! Har du något nytt projekt eller är det helst slut just nu efter detta?

AT: Jag har säkert nya projekt, men de är ju i sin linda. Jag håller på att skriva en väldigt lång artikel om Led Zeppelin för tidningen Nostalgia Rock and roll. Jag var över och träffade dem också. Jag såg ”Celebration day” på bio i London och den var fantastiskt bra. Jag har ju träffat alla, men inte som Led Zeppelin så det var kul.

Intervjuade du dem?

AT: Nja, det var ju en presskonferens så man fick skrika något.

Ok. Jag tackar Anders och får även passa på att tacka för Norrsken och Metalljournalen som man satt klistrad framför back in the day.

AT: Ja, det var en galen tid.

Ja, jag vet inte hur många gånger jag och polarna gick omkring och sa ”Den här kärran går säkert fort, men inte lika fort som Sammy Hagars i I can´t drive 55.”.

AT: (skratt) Jag myntade ett uttryck alltså? Men du tyckte om boken alltså?

Ja, helt klart. Jag missade som sagt mycket när det begav sig för jag lyssnade på annat, men det var väldigt intressant att sätta sig in i vilka han spelat med och det var fascinerande vilken otrolig svängdörr det varit på hans bandmedlemmar. Det hade jag inge koll på och inför varje ny turné var det nytt folk och aldrig samma som på plattan.

AT: Det var ju aldrig lika två år i rad. Det kanske också gör att man kanske ska se över sitt förhållningssätt till musikerna. Det har han ju inte gjort. Det har varit den här ”Call in the replacements!”. (skratt) En av de roligaste intervjuerna var ju trummisen John Macaluso. Det där med en blå och en grön bastrumma är ju helt fantastiskt. (skratt)

Nej, inte ens Spinal Tap själva skulle komma på det.

AT: Nej, det är sant. (skratt) Och han skruvade upp hans hi-hat. ”Hi-haten ska vara högt uppe!”.

Helt underbart och sedan när han insåg att han slösade mycket pengar bara för att få rätt färg på trumman. Oerhört konstigt.

AT: Det är sådana stories som gör Yngwie så fantastisk. Hade man plockat bort våldsamheterna så hade man ju gått ner på knä och sagt ”We´re not worthy!”.

Kanon! Tack Anders och ha en trevlig resa hem till huvudstaden!

AT: Ja, jag ska köra en Vovo 245 från 84, vet du.

Svensk kvalitet.

AT: Grym kvalitet! Tack ska du ha!

/Niclas