fredagen den 30:e december 2011

Skivrecension

Royal Hunt

"Show me how to live" 2011



















Själv har jag snubblat över dem ett par gånger under min tid som frenetisk hårdrockslyssnare och även ägt ett par album med dem. Men faktum är att när man pratar om de stora symfoniska/progressiva Power Metal-banden så är det sällan som danska Royal Hunt nämns, vilket är väldigt synd då de enligt mig hör till de större akterna i genren.
Fanskaran finns dock där, de har sålt över 1 miljon skivor sedan starten 1989, så det kanske beror på att kritiker ofta sagt att de låter alltför likt Yngwie Malmsteen's Rising Force.
Grunden lades av musikgeniet André Andersen och han är också ende kvarvarande medlemmen. Bland före detta medlemmar märks bland annat Mark Boals, som kanske mest har gjort sig ett namn som vokalist åt just Yngwie Malmsteen.
En återvändande medlem i ensemblen gör med "Show Me How To Live" sitt tredje album med Royal Hunt, de två första kom 1995 och 1997 (Moving Target och Paradox). Det är ingen mindre än DC Cooper vi pratar om här, mannen som flera gånger utsetts till världens bäste hårdrockssångare, och tackat nej till att ersätta Rob Halford i Judas Priest.
Med André Andersen som skrivit musiken och arrangerat orkestrar med mera och DC Cooper på sång kan det inte annat än stavas succé och det är just vad det gör också. Jag kan visserligen inte jämföra med alla Royal Hunt-verk, då jag inte hört samtliga, men utav de jag har lyssnat igenom förut så är "Show Me How To Live" deras bästa hittills.
Kamelot har tappat en av världens bästa sångare i Khan och hade redan innan hans avhopp börjat tackla av enligt min mening och nu är det mer än dags att se upp för sina danska konkurrenter för det här är en milstolpe som satts i backen!


Betyg: 4/5

/Martin
Skivrecension

Primal Fear

"Unbreakable" 2011



















1997 grundades ett av den tyska Power Metal-scenens ledande band av sångaren/basisten/producenten Matt Sinner och den forne vokalisten i Gamma Ray, Ralf Scheepers.
Scheeper hade verkligen hunnit göra sig ett namn i Tyskland och resten av världen då han sjöng i Kai Hansen's nya projekt efter Helloween och då Scheepers inte haft mycket på schemat sedan sitt avhopp 1993 så var det nog många som jublade åt den nya konstellationen som kom att heta Primal Fear.
Enligt min mening hade Primal Fear sina stora år under slutet på 90-talet och början på millennieskiftet då min favorit "Nuclear Fire" (2001) släpptes på marknaden.
Men de har stadigt legat kvar i toppen, strax bakom giganterna Helloween, Gamma Ray och Blind Guardian. Utan tvekan har de släppt ifrån sig riktigt bra material även senare, som fantastiska "Seven Seals" (2005), men jag saknar det typiska råa, tyska som fanns i början av Primal Fear's existens.
Med "Unbreakable" har de gått tillbaka lite till sina rötter, men till en början saknas ändå någonting, det känns som att den är satt på 'hold'. "And There Was Silence" är spåret som gasar igång det hela och från och med nu växer den undan för undan.
"Where Angels Die" är riktigt imponerande och när "Unbreakable (Part II)" ljudat klart så känner jag igen det Primal Fear jag pratade om. "Marching Again" ger oss en lektion i riktig metal och "Born Again" är en skön midtemplåt som ger oss tid att andas.
Tyvärr så ger även de två sista spåren oss det, då "Unbreakable" faller tillbaks lite dit där den började. Men i det stora hela har de gjort en mer än godkänd nionde skiva och de är uppe och nafsar på fyrapoängaren, men tar sig inte en riktigt nog stor tugga. Jag hoppas att de tar med sig mellanparten av "Unbreakable" och åstadkommer storverk med sitt nästa alster!


Betyg: 3/5


/Martin
Skivrecension

Korn

"The path of totality" 2011



















Korn känns som ett sådant band man antingen älskar eller hatar och jag hör till den senare delen och därmed är det egentligen inte rättvist att jag ska recensera deras nya album "The Path of Totality", Kalifornien-bandets tionde i ordningen.
Det är nog egentligen inte Korn i sig jag är allergisk emot, utan snarare hela genren Alternative Metal, med S.O.A.D., Audioslave, Korn m.fl...
Faktiskt så hittar jag efter några plågsamma genomlyssningar en låt som jag faktiskt kan drämma till och säga att den är riktigt bra, ett lite lugnare stycke med gungvänlig melodi; "Get Up!" Men det är också det enda som överhuvudtaget är något att ha med "The Path of Totality" och bottenbetyget är ett faktum för det här låter hemskt i mina öron.


Betyg: 1/5


/Martin
Oh Henry my Henry!



















Sista krönikan på LA Weekly det här året. Henry är på turné med Dinosaur Jr och njuter.

Henry här

/Niclas

torsdagen den 29:e december 2011

R.I.P.

"Woe to You Oh Earth and Sea
For the Devil sends the beast with wrath
Because he knows the time is short
... Let him who have understanding
Reckon the number of the beast
For it is a human number
Its number is six hundred and sixty six."

/Niclas
Nya turnédatum för Bonafide!













Classic Rock och framförallt Malcolm Dome kan inte få nog av dessa svenskar. Jag kan intyga att de slamrar rätt bra live efter att ha sett dem på Debaser Medis för en tid sedan.
Jag gissar på att det tillkommer datum.


03/02 Harry´s - Växjö (Swe)
12/02 Akkurat - Stockholm (Swe)
23/03 KB - Malmö (Swe) with Electric Boys
24/03 B&B - Halmstad (Swe) with Electric Boys
... 30/03 Heartbreak Hotell - Gävle (Swe)
05/05 Tobbes amazon - Flen (Swe)
02/06 Norrtälje Custom Bike Show - Norrtälje (Swe)
**/06 Sweden Rock Festival - Sölvesborg (Swe)
27-28/07 Hojrock - Västervik (Swe)
11/08 Rock Out Wild Festival - Sorsele (Swe)

/Niclas
Bokrecension

Glenn Hughes och Joel McIver

"Glenn Hughes: The autobiography"



















Jag kan inte påstå att jag vet allt om Glenn Hughes och därför är den här boken mycket välkommen. Joel McIver skriver alltid bra och har här tillsammans med huvudpersonen skrivit ihop en mycket läsvärd och underhållande bok.
Glenn berättar öppet om allt och alla och ber även en del personer om ursäkt på vägen. Jag sträckläste boken under ett dygn och blev faktiskt väldigt fängslad. Berättelsen blir aldrig tröttsam eller ointressant trots att kokainet flödar som aldrig förr på sida upp och sida ner. Den mannen måste ha fått i sig åtskilliga kilon av the Peruvian marching powder.
Uppenbarligen har herr Hughes levt ett otroligt liv med makalösa upplevelser, positiva som negativa och han har i många avseenden verkligen levt till det yttersta. Precis som alla andra "rockstjärnor" har han supit, knarkat och knullat sig igenom en stor del av sitt liv och trots mängder av motgångar och misslyckanden lyckats ta sig igenom allt och kommit ut levande och i hyfsad god vigör på andra sidan.
I boken finns allt med. Livet med Purple och hur snabbt han bli förälskad i det vita pulvret, solokarriären, makalösa Hughes/Thrall, samarbetet med Toni Iommi med mera.
Bäst i boken är tiden i Purple och hans liv i 70-talets Los Angeles. Mängder med fantatsifulla filmbilder svischar förbi framför ögonen och vad skulle jag inte ge för att ha varit på plats när det verkligen begav sig. Då var LA en levande musikstad där mängder med stjärnor möttes, söp tillsammans, komponerade och satte på varandras flickvänner som om det inte fanns en morgondag.
Glenn viker verkligen ut sitt liv i boken och flertalet nyckelpersoner får komma till tals vilket ger ytterligare djup till berättelsen. Inte visste jag att han haft ihop det med både Cherie Currie och Linda Blair. "Fuck me Jesus", liksom.
Numera är Hughes hälsomänniskan personifierad och lever lyckligt med sin fru i LA, han har en aktiv karriär, inte minst med BCC och sjunger fortfarande som en gud. 
Det finns dock en sak jag undrar över. Han stod väldigt nära Kevin DuBrow de sista åren han levde, men nämner inget om den forne sångaren i Quiet Riot.
Hans biografi är hur som haver oerhört fascinerande och den slutar lyckligt. Bättre läsning kan man inte begära.

/Niclas 
Bokrecension

Ace Frehley

"No regrets" 2011



















Som ett urgammalt KISS-fan hade jag en del förhoppningar om att den här boken skulle vara kul att läsa. Besvikelsen är dock ganska stor när jag läser sista sidan och egentligen inte fått veta något nytt om vare sig herr Frehley eller KISS. Visst bjuds det på en del smått underhållande fyllehistorier, men that´s pretty much it.
Det som tidigare mest var skylt i dunkel, hans uppväxt, är bitvis intressant men inte så mycket mer. Det blir aldrig riktigt roligt eller intressant på de drygt 300 sidorna och nog borde den gamle Spaceace sitta inne med fler anekdoter om livet på vägarna och om KISS, men icke.
Boken segar sig fram och trots att den är väldigt lättläst tog det flera dagar för mig att komma igenom den. Den är inte speciellt fängslande, vilket ledde till att jag bröt av boken med andra betydligt roligare böcker.
Troligtvis har det gamla fyllor glömt på tok för mycket, vilket skulle vara fullt logiskt, eller så var hans liv i ett av världens största band inter mer intressant än så här. Dock berättar han hur han tagit hjälp av människor för att få rätsida på sina historier så lite mer kul hade väl kunnat klämmas fram, eller?
Nej, "No regrets" tillför inte mycket nytt till den redan så sönderberättade KISS-historien och inte heller mycket nytt till hans solokarriär för den delen.
Han klandrar Gene för att för femtioelfte gången slutade i bandet, halvt på skämt klandrar han Paul för att hans hund kvävdes till döds. Inte vet jag, men jag tror mest att den gamle Frehley är ett lite bittert fyllo som brännt en hel del broar genom åren.

/Niclas

söndagen den 25:e december 2011

Intervju med Janne Jarvis i Hate Gallery!

















Janne Jarvis är en finne från England som numera huserar i huvudstaden där han nyligen släppt lös den andra plattan från Hate Gallery.
Han spelade under några år i Kory Clarke´s Warrior Soul men läggerr nu all kraft på sitt eget band Hate Gallery och självfallet ringde jag upp honom nyligen för en liten pratstund om allt möjligt. Jag hade innan intervjun läst en artikel i Sweden Rock Magazine där han framställdes som något paranoid över hela samhällsapparaten och det fick bli början på vår konservation.


First of all, I´m just wondering if you´re a bit paranoid?

Janne Jarvis: Paranoid? Good question! Who isn´t? (laughs) It´s the old saying, just because I´m paranoid doesn´t mean they´re not out to get me. I suppose it´s healthy to be a bit paranoid, but I´m not paranoid in the sense that I think anyone is after me, but I´m paranoid in the sense that I think people are after all of us. I think we´re in a bit of danger and I have a bit of a bleak view of the world. The problem is, once you do lose your trust in institutions, once you lose your trust in politics, then it is a rocky road and decline into kind of paranoia and conspiracy theories and all that kind of thing. It´s difficult to have any faith in those kind of institutions. Maybe ten years ago people thought a bit differently, but I just come from a country where it´s ok to have an illegal war and it´s ok to have a prime minister who´s a war criminal. There´s nothing anybody can fucking do about it! When you lose your control and you lose the democratic process of being able doing anything about it, you do start to wonder what the hell´s going on, really? I´m not a apocalyptical activist.

Was there ever one particular incident that made you feel this way or just several thing happening?

JJ: I think it was really… I mean, years ago I was a very keen student of the Kennedy assassination and I still find it quite fascinating, but I think, really for me it was on the 11th of September and the WTC and whatever happened there and everything that happened afterwards. When it first happened I was like “Fucking terrorists!” and suddenly when I saw what happened straight afterwards and England went straight into Afghanistan and Iraq and what they had to gain from that, then suddenly it all started to make a little bit of sense. Those events all together and I think just the ground swell of realizing that it wasn´t just me who thought that, but most of my friends who are intelligent people and moderate, pragmatic people. None of them buying any of it! It was quite scary I think. You could almost taste the deceit in the air, but you couldn´t quite prove it or kind of know. It´s that kind of thing we know you know you may know we know but nobody can really prove it, so yeah around that time. You walk around town centers in England and there´s cameras everywhere! There´s cameras everywhere and they can follow you everywhere! They can follow you from McDonald´s to the pub to where ever and you don´t need to be a deep, deep thinker to see the danger in that. The danger if it´s abused and the possibilities of abusing that kind of infra structure. That made me very uneasy!

There´s always a danger with that, but also good things with that kind of supervision, like crime and so on.

JJ: I agree with you! There are absolutely that…

It´s a double edged sword in a way.

JJ: Very much so! To have a couple of cameras in like a hot spot where there´s a lot of trouble in the city center, of course, but when they´re everywhere and there´s so many of them… there´s just too many of them! But of course, there will always be a plus side and that´s how these things kind of happen. But I think they´re already being abused and… George Orwell, I´m a big fan of George Orwell and “1984” and he was the first to say that communism failed, because they couldn´t watch you the whole time and apparently statistics say that there´s been no decrease in crime since CCTV. People are drunk and violent, they´re not laughing about it.

It´s the same thing with the death penalty and so on. In some countries crime has even increased, so it doesn´t really help.

JJ: I think murder is such an extreme thing to do and a lot of the time there´s so little thought, that I think things like the death penalty and whether it´s right or wrong, is the last thing on someone´s mind! I think Stockholm´s fairly ok with the CCTV. It´s not great and there might be more coming.

Well, it´s not London yet. I guess you find conspiracy theories interesting then?

JJ: I think they´re been kinda hijacked. Only some of them sort of came from Sweden. Nearly all of these conspiracy theories come from America and to a point they get kinda discredited. I don´t necessarily believe that the MI6 killed princess Diana and that kinda thing, but the big things like the war in Afghanistan and Iraq and people who benefit from that and the financial crisis… you just gotta think. Someone like Tony Blair, how do these people sleep at night? How can they sleep at night knowing that they been responsible for the murder of hundreds of thousands innocent people. It does take a certain kind of a psychopath to be like that. You have to have a certain DNA to be able to do that job.

It´s the same thing with CEO´s for big companies. You have to be a certain type of person to be able to fire people on the spot and get where you are and climb up the ladder.

JJ: I think it was Nestlé, knowing about the milk and someone was very aware of that at the top and with that kind of thing is that if they don´t do it, somebody else is gonna do it and that´s the way these kind of people think. It does take a certain kind of psychopath.

I saw you with Warrior Soul when you played at Marie Leveau earlier this year, I think.

JJ: Wasn´t my favorite…

Well, I enjoyed it.

JJ: A bit bad tempered but quite entertaining I´m sure.

I´ve always liked Warrior Soul and I´ve interviewed Kory a couple of times. He´s an interesting character.

JJ: Interesting character, yes.

As I understand it, you left Warrior Soul and… did you have a falling out?

JJ: Well, I quit Warrior Soul in March and I quit on the UK tour, really. I did one more show in Stockholm, but I mean, Kory and I are on very good terms and the thing about it is that I just got… I could no longer be in… the guys in Hate gallery were also in Warrior Soul and I just thought “This is a fucking joke! You can´t be in two bands with the same line up!”. I mean, you can´t escape from each other and it just doesn´t look good. The dynamics changed. Warrior Soul is very much Kory´s band and Hate Gallery is very much my band. The dynamics just get really twisted and it´s not healthy. Bands gotta have their own personality. The other guys couldn´t see the sense or the intelligence of maybe one of us dropping out one of the bands and I decided to fall on the sword myself and just make a clean break. I had a good two or three years and I´ve known Kory a long time and we made a pretty good record together. I just needed to concentrate on my own thing for a bit. It was getting a bit difficult to do both. No falling out really. We´ve always had our up and downs and he´s an interesting person, but we´re on good terms and he´s one of the last reaming people of his kind, you know.

He sure is!

JJ: We had some bad luck. Apart from Sonisphere which was really good and we played Debaser a few times which was really enjoyable. But like the Marie Leveau show… we just had problems getting a show in Stockholm and we just had to book something quickly so we could play and it never works in your favor doing that kind of thing.

What was it that made you come to Sweden in the first place? Was it about the music?

JJ: Yeah, actually I´d just finished the first Hate Gallery album and we were playing at Debaser with Warrior Soul and I´d always wanted to come here and I´ve always liked Stockholm. I´ve got family here and we played here and had a great night and were treated really well and it was just such a major difference compared to playing in England. Maybe now it´s time to try somewhere else? I decided at that point to give it a go! I was getting disillusioned with the music scene in England and for a country and a city of its size (Stockholm) there´s a lot going on in that aspect. It was a warrior Soul show that made me wanna move here and I´ve been here on and off ever since.

What´s the plan no, are you gonna do some kind of touring?

JJ: Touring, that´s interesting? The album´s coming out at the beginning of January in the UK… I´m not in a big hurry to get out there and start playing. I´d like to be a little bit more considered about it. This record was a very difficult record to make in many different ways. The band´s a little bit fractured at the moment, from a live point of view. I´ve said this in other interviews, making records today is a big, big commitment and it´s the kind of commitment where you have to give six months to a year of your life and it´s difficult for some people don´t have that in them. I´m one of the people that have actually structured my life, probably to my detriment, in a way that I can actually do that. In many ways, metaphorically and in a real way, I was actually the last man standing when the record was finished. I kind of played most of the instruments except for the drums. I wrote most of the songs and it isn´t an ego thing, it just happened that way. My cousin, who´s the guitar player, he left. He just disappeared and I don´t know where the hell he is! It´s really difficult these days to be in a band and to stay in a band because there´s no money! There is a to a degree, but it´s not the same as it was, but if you don´t stand your ground and you don´t go that extra mile, you´re never gonna make any great art. It is hard at the moment and I don´t think there´s a single person in a band except for maybe Metallica and they´re probably thinking it´s a hard time being in a band now since they put that record out. They´re probably suffering. (laughs) I do plan to play some shows, but I gotta put it together and I wanna do something a little bit different and it might take a month or two to plan, so I didn´t want to gout there and start playing shows before the album was actually out.

What made you get into music in the first place? Who were your influences?

JJ: I´m a huge Black Sabbath fan and they are my very, very first influence and the whole NWOBHM. Steve Harris from Iron Maiden was certainly a big reason why I started playing bass guitar. Those were my earliest kinda driving forces. In the last 10-15 years, the bands that have influenced me the most are Killing Joke, Nine Inch Nails, Jeff Buckley and Elliot Smith. Things you might not think. I´ve absorbed as much rock as I possibly can and I like to listen to stuff that is not so rock orientated. When you grow up you just wanna play and be like the best and Steve Harris is a great bass player.

Are you gonna go see Black Sabbath?

JJ: I will go and see Sabbath. I´ve been very fortunate that I´ve been able to see them three times on the reunion tour. In 1996. I saw them at the NEC and I saw them in a village hall near Birmingham and it was only 200 people there. It was a warm up for one of the Ozzfest shows. I have mixed feelings about it. I saw Ozzy at Sweden Rock and his voice was just shattered, but the Sabbath stuff is a little bit less demanding than his solo stuff, so hopefully they´ll pull it off. Rock and roll is still that young that we don´t really know what it´s like for our heroes to be so fucking old and awful! There should be a point where they just gracefully retire and tell stories to their grand kids.

Definitely! Finally, your name?

JJ: My mother´s from Finland! Born in Cambridge and she was the first generation of Finnish language school students and then she met my father and they got married and had me, but she´s very much English and she´s lived there her whole life. People in England say Jan and they can´t say Janne, but here everyone calls me Janne and my girlfriend´s Swedish and I find it really nice that people say my real name.

Do you speak Finnish?

JJ: Yeah, I speak Finnish! I know a lot of people here in Sweden with their Finnish mums and they can´t speak a word, but my mum is very… she was on her own and it was just natural for her to raise me speaking Finnish. It´s a crazy language! (laughs)They´re crazy, but it´s such a modern and beautiful country in many ways and then the population has just been kinda imported from, I don´t know… Albania or something? It´s an amazing country!

There´s a connection between Finnish and Hungarian.

JJ: Yeah exactly!

Well, it was great talking to you Janne and I wish you all the best with the album and forthcoming tour!

JJ: Thank you!

/Niclas

onsdagen den 21:e december 2011

Dansk replokal!



















Mästerliga Hatesphere vill ha någon att dela sin replokal med.


"BAND SØGES TIL VORES ØVELOKALE: Vi søger et nyt band til at dele øvelokale med pr. 1. februar. Øvelokalet er velholdt, og det koster ikke mere end 1850 kr. pr. måned pr. band. Lokalet er beliggende på Strandlodsvej på Amager, og det ligger på 1. sal, så I ikke risikerer - ligesom i vores gamle øvelokale - at tingene bliver oversvømmet, hvis der kommer et nyt skybrud. Der er elevator til læsning af gear, og det er let at komme til med metro og anden offentlig transport, ligesom det ikke ligger langt fra hverken lufthavn, motorvej eller for den sags skyld centrum. Kontakt os venligst her eller på mail pepe@hatesphere.com for mere info."

/Niclas
Rapport från Dimebash 2011!



















Själv var jag inte där, men min cybervän Carl Alvarez var där. Jag har aldrig träffat Carl eller pratat med honom. All kontakt har hittills skett via mail och Facebook. Det hela började med att jag hittade ett klipp på YouTube med Black N´Blue här, där liveinspelningar strömmade fram över bilder på gamla flyers mm. Jag kontaktade carl och undrade om han hade några bootlegs, vilket han tyvärr inte hade. Dock visade det sig att han var med på det glada 80-talet och hängde på alla de coola haken som jag själv bara hade våta drömmar om. Han såg tidiga konserter med alla de stora LA-banden och min avundsjuka är fortfarande gigantisk.
Sedan dess hörs vi på Facebook och då jag visste att han skulle på Dimebash frågade jag helt sonika om han kunde göra en liten recap.
Här är den!


Dimebash 2011 at the Key Club Hollywood, CA Wednesday 12/14/2011


Dimebag and Dio remembered with all proceeds going to the Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund! A great cause!


Hello this is Carl Alvarez, metal connoisseur, video editor, producer, etc., Metal Shrine has given me the opportunity to do a guest blog post, so I decided to start right off with a bang - Dimebash 2011 coverage.


Arriving right around 9:00 pm we had a little trouble getting our passes this kind of stuff happens in LA, so it’s not unusual. To pass the time away, we hung out near the backstage door, seeing that we were on the publicity list. The fine staff at the Key Club really helped us get squared away and got us inside, so no grief on our end. Standing outside for that amount of time gave us a chance to see the who’s who in rock coming in and out. First spotted drummer Simon Wright and the keyboardist from Dio Disciples. Kill Devil Hill project member and long time Dio devotee Vinnie Appice. Serge Tankian was spotted near the door inside the club. Tom Morrello rolled up with Ben Harper and some other friends. Sean Kinney of Alice in Chains showed up and chatted it up a bit with Tom Morello. Rita, Dime’s longtime girlfriend was spotted as well as Sebastian Bach who came with his current girlfriend and a bevy of beauties tagging along.


That Metal Show’s Ed Trunk, Jim Florentine and Don Jamieson hosted the show.


Once we got inside, here’s what we caught:


Saints of Low with Ben Harper. Saint of Low is an outfit out of Costa Mesa, California fronted by pro skateboarder Mike Vallely. They pound out a modern version of stoner rock on overdrive. Check out the video (below):


Sebastian Bach, John 5 Joey Vera, Chris Howorth performing Van Halen covers “Unchained” and “Ain’t Talkin Bout Love.” Everyone knows that Dimebag was a huge Van Halen fan as Sebastian Bach reminded the audience and the audience wasn’t going to disagree with this all-star line-up’s song selections. A word about Sebastian Bach, he handled a good majority of the vocal duties for fair amount of the night’s performances and did an exceptional job!


Dug Pinnick performing Thin Lizzy’s “Jail Break.” Brother Dug gave Phil Lynott justice with Dimebash looking down and smiling.


If you haven’t seen Dio Disciples I can only say they are a must see group keeping the spirit of Ronnie James Dio alive and well. Check out these 2 performances one with guest vocalist Robin McCauley of MSG fame and the other Dio Disiciples with the Rainbow classic “Stargazer” (footage below)


Glenn Hughes performance with Dio Disciples doing “Catch The Rainbow” was absolutely flawless. I was down in the VIP area standing next to Rex Brown as he and everyone else there were cheering watching this truly awe inspiring performance from the master Glenn Hughes.


Black Sabbath’s “Planet Caravan” with Sebastian Bach, Kill Devil Hills’ Dewey Bragg & Rex Brown


“Cowboys from Hell “ with Sebastian Bach, Rex Brown


“Seek and Destroy” with James Lomenzo, Phil Demmel, David Draiman, Grim Reaper’s Nik Bowcott (playing a left-handed Eddie Van Halen VH1 Charvel) and Brian Tichey


“Cemetery Gates” with Marc Jackson, Rex Brown, Sebastian Bach and I forgot the guitarist’ name but he did a flawless job on Dime’s guitar duties. Everyone in the VIP area was high 5ing him.


There is talk that Dimebash 2011 was being filmed for a DVD release. This would make sense since there was a semi strict no video camera filming or photo taking policy, although camera phones were permitted. So if you couldn’t make it out to California, you might be able to experience Dimebash 2011 via your TV screen in the comfort of your own home.


There was much more happening including Geezer Butler and David Draiman performing “Mob Rules," Mike Muir of Suicidal Tendencies performing “War Inside My Head” and many more, but the festivities lasted until 2:00AM and this headbanger needed to get his rest. There's always Dimebash 2012 next year.








/Carl Alvarez
Vince Neil lämnar Mötley Crüe!


















"This is all about me thinking about the second half of my life, thinking about my future, and that future might not include Motley Crue after Vegas."

Nja, man kanske inte riktigt ska tro på allt den mannen säger. Det kan väl knappast vara några musikäventyr han snackar om, för det vet vi ju hur de gick sist han lämnade bandet. Troligtvis är det hans tatuering/matställe/annan business som gäller. Tror dock det är svårt att bara tacka nej till de enorma summor bandet drar in.

Story i Las Vegas Sun här

/Niclas

tisdagen den 20:e december 2011

Kan det vara...?



















Sweden Rock ska imorgon presentera ett av headlinerbanden på SRF 2012. Skulle det kunna vara Chris Cornell och hans mannar det handlar om?
Jag såg bandet live på Hovet 1996, som jag har för mig var sista gången de var här. Minns det som en ganska osvängig tillställning, vilket kan förklaras i att den turnén tydligen inte heller var någon av medlemmarnas favorit.

/Niclas

lördagen den 17:e december 2011

Trent is da shit!



















Via ypperliga Metalsucks.net får jag tips om en lång och intressant intervju med Trent Reznor.
Läs, läs, läs!

Reznor här

/Niclas
Årets greatest hits!



















Årets album:

1. Mastodon - "The Hunter"
2. A Pale Horse named Death - "And hell will follow me"
3. Anthrax - Worship music"
4. Opeth - "Heritage"
5. Foo Fighters - "Wasting light"

Årets konsert:

1. Metallica - Big 4 Ullevi
2. Foo Fighters - Stadion
3. Opeth - Arenan
4. In Flames - Hovet
5. Machine Head - Arenan

Årets intervju:

1. Francis Rossi - Status Quo
2. Billy Graziaedi - Biohazard
3. Frank Bello - Anthrax
4. Roger Glover - Deep Purple
5. Troy Sanders - Mastodon

Årets bok:

1. Blod eld död - Ika Johanneson, Jon Jefferson Klingberg
2. Rockstjärnan som gud glömde - Kee Marcello
3. Only young twice - Mattias Kling
4. Access all areas - Anders Tengner
5. KISS documented - Scott Parker

/Niclas

fredagen den 16:e december 2011

Veckans Henry!



















Henry är något svag för the Beach Boys och vem är inte det?

Henry här

/Niclas

måndagen den 12:e december 2011

Metallica fyllde 30!









SF Weekly recenserar de två sista kalasen från helgen som gick och även Rolling Stone summerar festligheterna med en hel del intressanta iakttagelser.

SF Weekly här

Rolling Stone här och här

/Niclas
Intervju med Mattias Kling!





















Journalisten Mattias Kling debuterar som författare och har i sin första bok tagit sig an historien om ett av Sveriges största band, Europe.
I boken förtäljs hela historien om bandets födelse, slitet, framgången, fiaskona och slutligen återkomsten. Det är en intressant historia som ger en mycket bra bild av hur det hela gick till, framförallt bandets misslyckanden i att försöka behålla sin popularitet efter "The final countdown".
Självfallet ringde jag upp Mattias för att höra om arbetet kring boken.




Jag får gratulera till boken!

Mattias Kling: Ja, tack! Det var ju kul att du gillade det du läste också.

Ja, absolut! Jodå, det var nästan så att man längtade till nästa kväll och kunna fortsätta läsa. Jag var inget fan så där när det, men jag minns att jag fick lite dille på att följa dem och klippa ut från Expressen och Aftonbladet just då de höll på att breaka i USA. Jag vet inte om det var någon stolthet över att det var ett svenskt band som äntligen lyckades.

MK: Jo, men självklart! De blev ju, precis som du säger, någon slags nationell stolthet och dessutom blev de ju väldigt... alltså, deras framgång peppade ju många andra svenska band också och att det inte var omöjligt att slå igenom. På så sätt blev de ju otroligt inspirerande samtidigt som de tyvärr också på något sätt höll andra band tillbaka eftersom de var så många som ville vara Europe, under några år.

Exakt. Om vi nu tar det från början. Jag har förstått det som att det var ingen egen idé med den här boken om Europe?

MK: Absolut inte, utan det var faktiskt förlagets idé. De pitchade ju idén med mig i maj förra året och jag blev ju väldigt paff av denna förfrågan. Speciellt med tanke på att jag hade räknat med att de ville att jag kanske skulle skriva ett förord till en bok eller någon kommentar på något sätt. Alltså inte själv axla ett projekt, vilket också gjorde att jag var lite skeptiskt inställd i början. Bara så där spontant ”Nej, men va fan! Nu är ni ju dumma i huvudet!”, men så började jag fundera på det mer och mer och som du säger, jag var ju inte heller världens största Europe-fan, utan det som jag är otroligt fascinerad över med Europe, är historien. Det är den som jag går igång på som journalist och det är den jag vill skildra. Vilket jag också ser kan vara en fördel, att jag kan ha den här distansen och att jag inte tycker att ”The final countdown” är världens bästa låt. Utan jag kan bedöma det mer från... inte ett outsiderperspektiv med tanke på att jag de facto har följt bandet och gillar dem, det går inte att komma ifrån och det är ju viktigt att poängtera att jag gillar Europe, men samtidigt har jag känt mig ganska fri att inte göra den här fan-boken heller. Vilket också var väldigt viktigt och ett utav mina första kriterier när vi sedan började prata om att det här nog skulle vara något genomförbart, att jag ska ha sista ordet när det gäller vad jag ska skriva eller inte. Självklart har ju förlaget sitt ansvar om jag skulle skriva någonting som är åtalbart eller som skulle falla under förtal. Självklart har de ju rätt att göra det, men jag ville inte känna mig styrd eller censurerad av någon och det var väldigt, väldigt viktigt för mig. Det var just därför också som det var så viktigt... att boken blev så som den blev är ju beroende på att de (Europe) inte ville vara med och en av anledningarna är ju att de inte ville ge mig full bestämmande rätt. Det är väl inte den officiella anledningen som är framförd, men jag vet att det finns med i bilden i alla fall. Joey är ju väldigt kontrollerande och gillar ju inte att släppa sådana här saker, vilket jag förstår och respekterar, men nu får de det beskrivet på ett annat sätt.

När då förlaget kontaktade dig, hur hade de tänkt i och med att de valde dig? Var det för att de visste att du inte var ett diehardfan? Hade de sett vad du skrivit tidigare?

MK: Jo, de hade ju följt mig under ett tag och gillat grejerna jag skrev. De såg väl att jag var rätt man för projektet utifrån min journalistiska kompetens och sådant där. Det var ju snarare det och sedan självklart att jag inte är helt nollställd inför bandet heller. Det krävs ju ändå att man har någon slags passion i det man håller på med. Speciellt om man ska ro ihop ett sådant här projekt, då måste man fan i mig vara envis och inte ge upp! Det var väl helt enkelt det. Som sagt, de hade läst mina grejer och gillade det jag skrev och så tänkte de kolla om jag var intresserad och det var jag ju inte. (skrattar)

Vad var det första du började med? Satte du igång direkt och letade gamla artiklar på Kungliga Biblioteket eller?

MK: Nej. Alltså det första som jag började med egentligen var att redan under sommaren där, känna lite på medlemmarna. Prata lite allmänt och det var egentligen det första jag gjorde och då hade jag fortfarande inte bestämt mig för om jag skulle göra det eller inte. Det var många saker som spelade in. Dels att jag var tvungen att ta tjänstledigt från jobbet och det visste jag ju inte när jag skulle få. Tanken var egentligen att jag skulle vara tjänstledig det första halvåret under 2011, men det blev det andra halvåret. Det var lite sådant där och jag började egentligen det riktiga arbetet i maj, för det var då jag gick på tjänstledighet. Innan dess så hade jag lite möten med Petri, deras manager, och jag var nere i hans villa utanför Ödeshög och vi hade bra möten, men sedan kom vi tyvärr inte överens till slut. Det är sådant som händer och sedan var det ju bara att researcha som tusan för att få fram det och att jaga människor. Jag får väl säga att de som är med i boken är väl ungefär en femtedel av alla de som har kontaktats. Det är väldigt många som inte vill prata om Europe och exakt vad det beror på... ja, det diffar ju lite från person till person. Vissa av gamla vänner och flickvänner känner att ”Jag vill inte skvallra!”, men ”Du behöver inte skvallra! Jag vill ha vad som är sant, det är allt!”. Sedan är det ju vissa som har haft mycket mer info som de inte vill gå ut med och som har sagt mycket mer när bandspelaren är avstängd. Sedan är det vissa människor som inte har velat ställa upp med sina namn i boken, men som ändå har bidragit. På något sätt är det fortfarande känsligt det där och jag tycker faktiskt det är väldigt konstigt för det är trots allt 25 år sedan som det hände. Till och med upp till 30 år sedan, så det borde inte vara känsligt, men tyvärr, så är det.

Det är ju jättefascinerande och jag undrar om mycket av det är förknippat med deras ekonomiska trassel?

MK: Det ekonomiska trasslet är ju en bit och vare sig Eugen Wikström eller Thomas Erdtman kände för att ”spill the beans” med mig och det förstår jag ju. Jag har gett dem möjlighet att kommentera uppgifterna och fine, då får det stå så här! Jag förstår väl att de inte är så superintresserade av att fläka upp sina svindlande affärer ännu en gång, men som sagt, faktum är faktum. De har gjort det här och om de väljer att inte kommentera det eller på något övrigt sätt förklara det, då får det stå som det står. Mycket är ju hämtat från rättegångshandlingar och det är ju officiella papper och ingen hörsägen utan det är ju helt enkelt så att bandet gick på en gigantisk blåsning, tyvärr. De var inte det första bandet i världshistorien som gjorde det och de var inte det sista. Tyvärr fick det väldiga konsekvenser för många av dem. Speciellt för grabbarna Levén, Haugland och Michaeli och även Marcello, som var tvungna att stå ut med det.

Ja, jag intervjuade nyligen Kee Marcello angående hans bok och i hans bok är det också mycket som läggs på Erdtman och han är väl även, mellan raderna, ganska kritisk mot Joey Tempest. Han bestämde mycket, tog mycket plats och släppte inte in honom.

MK: Det förstår jag ju, att situationen var så. Kee kom med i bandet i ett läge där Europe är på väg att bli störst i världen och det på grund av Joey Tempest låtskrivartalang. Det är han som har skrivit låtarna, det är han som har skrivit hitsen och det är ju självklart att skivbolaget vill att han ska fortsätta göra det. Sedan var det ju synd för Kee Marcello att han blev spelad av Thomas Erdtman. Å andra sidan var han ju knappast ensam om det. Då förstår jag att han får svårt att komma in i bandet och han upplever det som att Joey styr i och med att det är Joey som styr och till viss del även idag.

Det kan jag tänka mig. Men du tackar ju ändå Haugland, Levén och Michaeli och så i slutet av boken. Har du ändå haft någon form av kontakt med dem?

MK: Oh ja! Vi pratar ju när vi träffas och det är inga som helst hard feelings mellan oss. I alla fall inte innan boken släpptes. Nu har jag ingen aning om det. Varje gång jag har pratat med dem och kommit idéer eller hur vi ska göra, så har de funderat på sakerna och jag vet att John Levén var på väg att smälla över och även John Norum var på väg att smälla över ibland, men sedan var det ”Nej, vi har ju kommit överens om att vi inte ska göra det här.”. Därför har det blivit så. Jag har inga hard feelings för det, men jag tror ju att det hade varit mycket bättre för boken om de hade ställt upp. Samtidigt hade det varit sämre med tanke på att då hade jag inte researchat dem så jävla hårt, som jag har gjort nu. Jag har fått fram några guldkorn, så det är ju både och det där. Men som sagt, det finns inga hard feelings från mig kontra deras beslut att inte medverka i den här boken. Vi har haft bra kommunikation och sedan kom vi inte överens om en samarbetsform och det må väl vara hänt.

När du då sätter igång med denna bok, är det dygnet runt för att sitta och skriva? Hur mycket strök du sedan? Var det mycket som ströks innan den färdiga produkten?

MK: Ja, det var en del som ströks. Inte så där jättemycket faktiskt, som ger något bestående intryck om vi säger så. Det är ganska mycket smådetaljer som plockats bort och det har jag ju självklart gjort i samarbete med min redaktör. ”Tighta upp där! Du behöver inte berätta varenda detalj om det. Var rakare på det!”. Vi hade ju faktiskt en sidbudget på 400 sidor och jag fick ju precis under det. Det var in och småstryka lite här och ge upp med några mindre bidragande anekdoter här. Det är svårt just när man är inne i den processen. Det blir som att springa ett maratonlopp om dagen nästan. Jag har ju jobbat, i stort sett som du säger, dygnet runt. Från typ 11 på förmiddagen till 5 på natten i ungefär två månader. Det var ju den skrivande fasen som var så och så hårt var det inte i början utan då var det ett mer normalt heltidsjobb med vanliga kontorstider.

När du skrev, skrev du i rent kronologisk ordning?

MK: Ja, den är skriven i den ordningen som den presenteras med ett undantag och det är det ekonomiska kapitlet, för det skrev jag sist. Nu ligger det nästsist. I övrigt är det precis så som det är presenterat, vilket också gör att jag är väldigt stolt över det med tanke på att det som du har mellan pärmarna till 97-98 % är mitt originalmanus. Det är inte mycket som har tallats på och det kändes otroligt bra med tanke på att det är mitt första projekt och egentligen hade jag ingen aning om vad jag håller på med när jag började. Jag är van vid att skriva texter som har 2500 tecken och nu hade jag 600000 tecken! Det går liksom inte att föreställa sig det där. Jag har ju lämnat kapitel för kapitel under resans gång till förlaget, för att de ska kunna säga, ja ”Vad håller du på med? Gör så här istället!”, men de gjorde ju inte det, helt enkelt. (skrattar) Vilket innebär att jag var rätt ute från den första meningen som jag skrev och det känns otroligt bra.

Om du då ser på den research du gjorde, vad tycker du var det mest intressanta du fick fram som du inte riktigt visste om? Något som stack ut utöver det andra?

MK: Ja, det finns ju alltid sidoanekdoter som sticker ut och som fördjupar bilden, men jag fattade väl inte riktigt hur djup sprickan var mellan Tempest och Norum innan jag riktigt började dyka ner i det. Det finns ju väldigt många anledningar till den sprickan som var där på 80-talet, men riktigt hur sjup den var fattade jag inte förrän jag började detaljstudera och just hade den fördelen att jag kunde syna det utifrån rent kronologiskt och se vad som händer bit för bit. Man märker hur det gradvis byggs upp det där och jag förstår ju att det var rätt frostigt ett tag. Det får jag väl säga var lite överraskande. Sedan är det vissa detaljer som jag går igång otroligt mycket på, som hela den här Sovjetgrejen. Den visste jag faktiskt inte om. Någonstans i bakhuvudet hade jag det. Visst de blickade österut, men ett stort frågetecken för mig var tidigare... ok, de gjorde en fantastisk turné i USA våren ´87 och sedan gjorde de bara fyra spelningar till under hela året. Vad fan hände? Nu har man ju fördelen att jag har kunnat syna skeendet utifrån det här perspektivet och då ser man att ”Aha, det här hände!”. De riktade in sig på Sovjet och det blev total bajskorv av det och sedan hade de ingen backup-plan och då blir det så. Då gör de Roskilde, de gör en spelning på Island, de gör en spelning på ett CBS-konvent och sedan försöker de göra en spelning på Hovet som blir totalfiasko. Hur kunde det där ske?

Jag fascineras över denna Def Leppard-turné som var med utsålda arenor och Def Leppard på topp i USA. Det var nog ett jäkligt bra paket, de två banden, med ganska lik publik och båda ville fortsätta och att man sedan då inte väljer att fortsätta. Mycket var väl just med Erdtman, att var det i USA var han tvungen att dela med Herbie Herbert och i Europa kan han ta allt själv. I grund och botten bara ren girighet.

MK: Jo, men det är klart det är! Thomas Erdtmans bakgrund innan han började på CBS var att han krängde chokladkakor åt Marabou. Han är ju en försäljare! Det är ju klart att han inte vill dela på kakan med Herbie Herbert. Det är ju hans upptäckt och hans band och det är han som ska casha in ansåg han så klart. Det får man ju säga, att för deras karriär var det väldigt dåligt med tanke på att satsade väldigt mycket på... eller, de var ju på gång i USA. Plattan började sälja helt ok, ”Superstitious” gick bra och försäljningen av ”Out of this world” gick bra och sedan när de stack till Europa, då dog ju ”Out of this world” i USA!

Man känner ju det att hade de fått möjlighet att fortsätta kanske en månad till så hade de kunnat cementera plattan ännu mer och befästa sitt namn i USA.

MK: Helt klart! Det var ju ett stort problem att det inte blev något. Det är ju också genomgående i deras tidiga karriär, eller tidiga karriär kan man väl inte säga, men den mest hysteriska, att de gjorde vissa felbedömningar som de trodde... ”Ok, nu gör vi den här turnén i USA våren ´87 med total brakförlust, men vi tar igen det i höst!”, men det blir inge höstturné. ”Oj då, då står vi med en massa skulder igen, men det tar vi igen på nästa turné och nästa skiva som kommer att sälja 13 miljoner!”. Nu gjorde den ju inte det. ”Ja, då måste vi bli av med Erdtman också och då måste vi ta över alla våra skulder. Jaha, 13 miljoner, men det tar vi igen på nästa album!”. De har ju bara skjutit misstagen framför sig.

Ja, det är jätteintressant! Allt spel som är bakom hela tiden och hur mycket det är som ligger bakom ett band. Man tänker själv på alla de drömmar man haft som tonåring om att bli rockstjärna och att det måste vara det ballaste som finns och ju äldre man blivit ju mer förstår man att det är så fruktansvärt mycket som kan gå fel och det är så mycket skit bakom allt. Det är bara business och pengar och kallt och kalkylerande.

MK: Visst är det så och det är ju viktigt att poängtera också, att jag lägger ju ingen skuld hos medlemmarna i Europe på det som hände. De ville ju bara ut och spela rock och supa och knulla brudar! De litade ju på att Erdtman och hans rådgivare tog hand om det där, vilket man gör självklart. Jag tror inte att jag skulle agerat på något annat sätt om jag hade varit i deras situation.

Exakt! De var ju unga och jag tror man hade blivit exakt lika blåst och skrivit på saker i tron om att folk vill en gott. Det utgår man väl ifrån för det mesta.

MK: Självklart gör man det! Speciellt när det är en människa som de hade så pass nära under en väldigt lång tid. Han var ju mer än en manager. Han var ju en extrapappa för dem också.

Vad sysslar han med idag? Är han fortfarande involverad i musik?

MK: Nej, han är... enligt vad jag förstår så bor han i Spanien och lever svenssonliv. Det är allt jag vet. Det senaste försöket han gjorde i musikbranschen var med ett norskt band som heter M2M runt millennieskiftet. Sedan vet jag att han var inblandad i något annat också, fast det var mer någon teknisk innovation som han försökte marknadsföra men det gick inte heller så bra. Han har ingenting med musikbranschen att göra idag.

Gjorde du någon research i utländsk press?

MK: Det gjorde jag! Jag har så otroligt mycket material som jag inte har använt. Jag har tre vanliga hålpärmar med bara artiklar från svensk press och utländsk press. Jag har använt en del, men inte så jättemycket från den utländska. Mer bara att exemplifiera i enskilda recensioner. Annars har det mest faktiskt varit fakta och sådant som redan är känt eller som inte ytterligare driver historien framåt. Mycket utav det som skrevs om dem när de var som störst i USA, var ju mycket en presentation av bandet och de fick berätta om bakgrunden och om att de var svenska och de bidrog inte så mycket. Jag har ju läst allt, eller allt har jag ju inte läst, men...

Titeln på boken, hur tidigt kom den och fanns det andra titlar du lekte med?

MK: Nej, grejen var att titeln har en liten speciell historia bakom sig faktiskt. Väldigt tidigt bestämde jag mig för att jag ska absolut inte ha en titel som har någonting som kopplar till den slutliga nedräkningen eller någonting som på något sätt tar den enkla vägen genom att anknyta till deras största hit, vilket man självklart skulle kunna ha gjort. Jag gjorde det bara i slutordet för att vitsa till det lite, men det var egentligen min första tanke, att jag ska inte ha den där uppenbara titeln som anknyter till ”Rock the night” eller så. Det ska vara någonting som tar ett bredare grepp på historien och då föll det sig så olyckligt att det helt plötsligt blev kris och panik på förlaget och då befann jag mig i New York på semester. Jag var där i två veckor i februari var vid min förläggare sms:ar mig ”Jag måste ha en titel på boken till torsdag!” och det här var på tisdagen, så då gällde det bara att fundera och grejen är att i det här skedet så har jag ju inte egentligen börjat jobba med boken på allvar. Jag vet ju inte egentligen vart den kommer att ta vägen, så då gäller det att gnugga geniknölarna och även konsultera I-podens spellista och se vad som funkar. Då tänkte jag att ”Only young twice” är den som sammanfattar det. Den sammanfattar också att historien om Europe är inte bara om ett band som var stort på 80-talet, utan ett band som de facto nu är aktiva och på många sätt också kanske mer sunt än någonsin. Därför ville jag ha fram det med titeln och då blev det ”Only young twice” eftersom den sammanfattar mycket av vad jag ville beskriva med boken.

Omslaget då? Har du varit med på det eller är det förlaget?

MK: Vi kan väl säga att jag och Micke Johansson kläckte grundidén. Jag hade ett hum om ungefär hur jag ville ha det. Jag ville att det skulle vara ganska ruffigt och jag ville att det skulle vara åt det svartvita hållet och en dokumentär känsla så långt ifrån ”The final countdown” och randiga tights man kan komma. Samtidigt ska det ju gå att känna igen bandet så klart. Jag ville att det skulle andas klass. Det skulle visa att ”Ok, det här är inte bara en bok som en Poppiuselev har slängt ihop, utan det här är kvalité!”. Därför så slog vi oss ihop, jag och Micke. Han var en av de första som jag involverade i projektet också. Vi hade möte i januari då jag presenterade det för honom.

Jo, det var ett kul bildmaterial och majoriteten av bilderna hade man ju faktiskt inte sett tidigare.

MK: Det var ju tanken att bilderna ska vara opublicerade och också med tanke på att Micke sitter på så otroligt många bilder från de här viktiga åren och även under senare år, vilket gör att man kan presentera något unikt även där. Det var jag väldigt tidigt inne på, att få in honom i projektet.

Jo, bilden på Joey Tempest är jäkligt snygg!

MK: Jo, den är jävligt snygg. På tal om bilder på Joey Tempest. Den bilden som avslutar bildblocket...

Ja, där han sitter i ...

MK: Där han sitter ensam i omklädningsrummet är fantastisk! Den förtjänar egentligen en hel bok bara den. Det är liksom en rockstjärna som släpper på garden, vilket sällan Joey Tempest gör.

Och det ser väldigt oglamoröst ut.

MK: Precis.

Han kunde lika gärna precis ha spelat en innebandymatch.

MK: Ja och det är inte mer glamoröst än så. Den bilden säger så mycket. Den var perfekt att avsluta hela paketet med. Jag är jättenöjd med bildmaterialet. Det stora problemet har varit att sålla. Vi började med 300 bilder kanske. Sedan strök man efter hand. Jag har ju väldigt mycket som jag inte kunde använda i boken och tyvärr är det ju så.

Finns det planer på en engelsk version?

MK: Ja, förlaget håller på och förhandlar med internationella agenter. Det som är intressant för mig är ju dels England. En engelsk version funkar bra så länge den finns att köpa på deras stora marknader och något som är väldigt intressant är ju Sydamerika och Japan. Där måste den ut och det inser förläggaren. Det ingick tidigt i deras vision att det här skulle vara något som man skulle kunna sälja utomlands. Det är med i min beräkning också för det har blivit ett väldigt dyrt projekt. Jag ligger just nu minus 150000 kronor och det får jag ju hoppas att jag får tillbaka.

Ja, vad gör man inte för det man tycker är roligt!

MK: Ja, precis! Så länge det går plus minus noll så är jag nöjd. Jag har inte gjort det här för att på något sätt tjäna en massa pengar. Skulle jag tjäna pengar, då skulle jag stanna kvar på Aftonbladet den perioden jag var tjänstledig. Det har ju bara blött ut pengar från mitt sparkonto och som sagt, får jag tillbaka dem är det bra. Mer behöver jag inte.

Jo, Kee Marcello var det ju samma med och den skulle också komma på engelska och sedan fanns det tankar på andra språk också.
Första Europekonserten då? Såg du dem när det begav sig?

MK: Jag såg dem i Kalmar 1986. Kalmar ishall på ”The final countdown” turnén den 24 maj vill jag minnas. De gjorde ju en del spelningar tidigare i närheten, men då var jag för liten och fick inte åka.

Jag minns att du gav deras akustiska gig på Nalen fem plus, eller var det fyra?

MK: Fyra var det. Det var väl där som på något sätt mycket av min pepp för bandet väcktes igen. Jag tycker att ”Start from the dark” är en ok skiva, men kanske inte riktigt det som Europe skulle ha gjort. Stämma ner och försöka låta som Audioslave och Black Label Society. Funkar så där. ”Secret society” har en del bra låtar, men är som helhet ganska förvirrad tycker jag. ”Always the pretenders” är en av mina senare favoritlåtar. Det finns bra låtar, men lite av den ojämnhet som de hade på plattorna, tyckte jag de även hade live när de gjorde comeback.

Jag såg dem på Sweden Rock och det var första gången jag såg Europe, men jag minns att jag blev jäkligt imponerad. De hade ju jäkligt bra låtar!

MK: Fördelen med just Sweden Rock var att de kunde bara brassa på med en hitkavalkad. Sedan blir det lite svårare när de ska spela nya låtar och de inte riktigt mäter sig med de gamla. Just på Nalen när de arrangerat om låtarna blir de ett annat liv i dem och man kan helt plötsligt höra ”The final countdown” utan att kräkas. Det blev en helt annan låt. Där på något sätt väcktes lusten.

Finns det planer på fler böcker?

MK: Det finns planer på fler böcker! Jag har två projekt som är i alla fall i tankefasen. Ytterligare en biografi och en bok som är något helt annat, men inom rockgenren så att säga.

Biografin, blir det Municipal Waste?

MK: Nej, det blir det inte. Det är många som har varit på mig om olika namn att skriva om, men jag väljer att hålla det för mig själv än så länge. Jag måste fundera lite. Det har varit så otroligt intensivt nu och när boken var klar ville jag inte göra någonting like i hela mitt liv eftersom jag var helt dränerad, men jag är nog lite peppad nu. Recensionen i SVT i morse peppade ju mig ännu mer på något sätt. Nu har jag liksom fått ett officiellt mottagande också. Om jag nu ska göra det här och kanske till viss del försörja mig på det, så måste jag veta om det finns ett intresse och har jag det som behövs för att kunna göra det och i princip så har jag ju det.

Det var skittrevligt att snackas vid Mattias!

MK: Ja, tack så mycket för din tid!


/Niclas

lördagen den 10:e december 2011

Hetfield arbetar numera även som...





































Ja, läs noga! Wikipedia har dock redan ändrat.

/Niclas
Intervju med Seb Hunter!















Seb Hunter har skrivit den otroligt underhållande "Hell bent for leather", där han berättar om sina tämligen misslyckade försök att bli rockstjärna som ung.
Hans senaste projekt handlar om att göra film av KISS "(Music from) The Elder". Tanken är att filmen ska vara löst baserad på historien som knåpades ihop av Gene Simmons i början av 80-talet och utspela sig i en dyster framtid då större delen av världens befolkning utrotats av ett virus.
Det hela lät så spännande att jag inte kunde låta bli att kontakta Seb och några dagar senare snackades vi vid över telefon.


When did you first get the idea of turning ”The Elder” into a movie?

Seb Hunter: About two years ago! I was just e-mailing somebody and bizarrely I was e-mailing Julian Cope´s wife, who I e-mail every now and then and we sort of e-mailed each other back and forth and I can´t remember why we were talking about “The Elder”. Sometimes you´re just doing streams of consciousness e-mails and I just said “Oh, and I´m finally going to make The Elder film!” as a joke literally and she e-mailed back and said “Yes, what a brilliant idea!” and I just thought “Yeah, that is a brilliant idea! Fucking hell!”. Basically that was about two years ago and I´ve just been sort of developing the idea. It´s one of those ideas that when you say… when you mention it to people, some people just go “That is the best idea in the world, ever!” or they just think it´s ridiculous. I knew it was a good idea and enough people agreed with me to get to this stage. It does actually seem to be happening.

Cool! When it comes to the script and stuff like that, are you writing it?

SH: Yeah, I´m writing and directing the film myself. I´m writing a screenplay at the moment. I´ve not written a screenplay before, but I´ve written books. It´s a very different discipline and it´s much more like an instructional manual. You´re sort of hiding behind your style. You can lose…. I don´t know, there´s a lot of places to hide in a book, but in a screenplay you are literally describing the action and you´re kind of describing a 3-D scene in real time and it´s a whole different way of looking at the whole creative process, but I´m really enjoying it. There is a rule apparently which is that one page of screenplay should equate to one minute screen time, so essentially if you´re making a 90 minute movie, you should a have a 90 page screenplay. I´m taking a lot of advice from a lot of wise people, but it´s going well so far.

There never was any kind of script for the original idea, right?

SH: I don´t think so! Since the website went live about a month ago, I´ve had all sorts of people contacting me about all this sort of interesting stuff. I think it got a lot of development, but I don´t think there was ever a script. I know that Gene Simmons wrote a lot of stuff and had a lot of notes about it and they certainly had ideas. You know, it was supposed to be a trilogy! “(Music from) The Elder” was the first one and then there was another one, I can´t recall what it was called and then there was a third one. I think they sketched out a vague sort of narrative ideas for the trilogy, but of course it all got scrapped after the commercial response to the original one was so terrible.

It was kinda like the “Lulu” of the 80´s and Lou Reed was involved in that one too!

SH: (laughs) It was, wasn´t it and he was wasn´t he! I rather like that! (laughs) It was exactly the “lulu” of the 80´s. So maybe in 30 years time someone will actually make the play of “Lulu” that it´s based on, you know. Poor Lou Reed, or not poor Lou Reed! He´s a rich man!

But I understand it´s gonna be a serious movie?

SH: Yeah, yeah! It´s a very serious movie! I think the only way to do this is to do it properly and not to make some kind of kitsch sorcery thing. Not to completely copy the ideas that KISS had. It´s 30 years and a lot has happened in 30 years in art and culture and cinema and everything. I think the only way to make this credible, to make it work as far as I see it… I´ve decided to reset it as a kinda post apocalyptic road movie, but with all the signifies in place and the characters are the same and the general narrative is the same or at least what we know of it. It basically tells the same story and of course it´s an old story with a boy on a quest and the story of good and evil. It wasn´t exactly a radical storytelling, but in a sort of credible environment really and that´s it. I´m not making a film for KISS fans! I´m making a film that I want to be for the general audience. I want to make a good, low budget, high concept film which will appeal to everybody. Hopefully it will be underwritten and paid for by KISS fans, as long as they don´t sue us. This is the big potential problem that we have at the moment. We´ve gone this far and people know about it and I´m 99 % sure that KISS know about it. We´ve written to the management and we´ve written to the label, but we haven´t heard anything and the big worry is that they… you know how Gene Simmons likes to wield his lawyers and he´s not scared of doing that, so the big worry of course is that he´ll come down on us like a ton of bricks… and we´re prepared for that. People ask question about what chance do we have on a project that doesn´t set out to glorify the KISS brand? I understand, but we´re not asking for money and we´re not asking for investments. We´re potentially reactivating some long dead part of their catalog in an incredible new way. We´re doing it respectfully and we´d love their authorization. I´m hoping they´ll be able to see the potential in it.

It could never get worse than “Phantom of the park”!

SH: Yeah, I don´t think I should say that, you know what I mean? (laughs) I don´t think I should ever mention those words. (laughs)

Location and so on? Is it gonna be filmed in Britain?

SH: Yeah, yeah! If we get massive investment and KISS get involved and we suddenly get a huge budget increase, we might shoot it somewhere else, but at the moment because of costs, we´ll shoot it around southern England. The plot is kinda this landscape where a virus has wiped out 99,9 % of the people living and it´s set in southern England and what happens in the wake of that. The characters and Mr Blackwell is a baddie and we´ve got the structure of it there, but it could be set anywhere. It´s a window on what happens in a particular part of the world when a catastrophe like this happens to mankind.

I was checking out the website and you´ve already got some actors involved. Are those professional actors or amateurs?

SH: No professional actors but my best friend, Owen Oakeshott, he´s a Royal Shakespeare Company actor and he´s been in lots of television and films and he´s a very accomplished actor and he´s going to play Morpheus. He´s gonna be great and he´s gonna help produce the film and he´s produced film in the past. My cousin is a man called David Knox-Williams and he runs his own theater company and he´s gonna play a guy called Father Cerberus, who´s a baddie and he´s kind of Blackwell´s tenant on the ground and he´s got lots of experience and he´s written lots of things. It´s not gonna be lots of people who don´t know what they´re doing. We´ve got all the camera equipment for free and people have offered that and a guy who does the matte paintings and we´ve got a 3-D animation specialist and people have just kind of offered us their services for free because they just love the idea of this project. If we´re successful and we go to cinema, then of course everyone gets paid. It´s a real passion project for everybody concerned! It only works if we do it seriously and properly with passion.

Yeah, I saw that you´re involved with that 3-D company… that Serpent guy who´ve done all those KISS stages.

SH: Yeah, I have had lots of e-mails from people and I got a call from this guy that does Serpent
3-D and I don´t know him. He linked to his website and he said “Can I do 3-D stuff?” and I said “Yes, fantastic!”. Do you know anything about him?

All I know is that he started posting on KISS FAQ and I think he works for some kinda constructing company or whatever and apparently he´s a KISS fan and I think the first one was the “Dynasty” stage set and then he just kept on going to show what he could do with that kind of animation. He´s done it really well and seems serious. It all seems legit.

SH: Oh, that´s good! He seems like a great guy and he sends lots of technical stuff that I don´t know about.

Is the plan to also include the music in the movie?

SH: Good question! I think it would be disingenuous to attempt to sort of shoe horn in a 30 year old album into a new film. I think the best thing to do is to use bits of it. This all depends on if we get authorization to use the music at all. I think we could definitely have something over the opening credits and in the closing credits. Maybe if a song feels appropriate for a scene, we´ll definitely use it, but we´re not building the film from the album. If we get access to master tapes we could take a piano fill here or a vocal line here and use it very discreetly, so fans will recognize melodies coming in and out, but we´re certainly not gonna cover the film with the music. Hopefully we´ll create a whole other potential for a soundtrack recording. Some of the original and some of the new stuff.

If everything works out, you´re plan is also to cast Gene Simmons?

SH: I would love to cast Gene Simmons! Back in the 80´s I went to see “Runaway” and he had a descent enough acting career. He was in “Wanted dead or alive” and he was good in those. They were good films! I know he´s very keen on acting, so I´m hoping that this might be the bait that lures him into the project. He might be so flattered by the fact that I want him to act in this film. I think he would be great and I´d love for him to play Blackwell.

It sounds awesome! I was totally thrilled when I read about it. There´s a book coming out about “The Elder” as well.

SH: Yeah, I heard! A guy in America. A friend of mine at Classic Rock Magazine told me about it and it´s incredible isn´t it? Suddenly you wait 30 years and these two things come along at once. I got in touch with him and I think first of all I thought “Oh shit, are we gonna get in each other’s way?”, but I think both projects will kinda complement each other and I think we´re gonna sort of see if we can do some stuff together and kinda publicize each other´s projects. I think his book comes out in the spring. Our plan was to start the website to just get out there, really. To get serious and get the blog going and then start raising money for the film and then start to write the screenplay and take things from there and also we´ve got a TV company doing a documentary. We hope that´s gonna happen. It´s a company called Mentorn, who are kind of an independent production company here in the UK and they´ve got international arms as well and they want to film it. It´s like a human interest thing, me small town guy against the KISS machine. They say it´s a bit of an Anvil type thing, so hopefully that will be something and that might open the door for KISS.

Did you hear “The Elder” when it came out or way later?

SH: My first KISS album was “Animalize” and I bought it in the shop and although it was… Christ, it was only three years before but it felt like a lifetime. Like any band, you discover them and then you go back into the back catalog. I remember when I first discovered it, I was genuinely… since nobody else liked it, I felt that I had it to myself. Nobody likes this record, so I´m able to give it all my love.

It´s pretty funny that for so many years people laughed about it and looked at it as a big joke, but later on and the last couple of years, more and more people come out and say that they really like it. I do as well, if you don´t look at it as a KISS album it is a good album.

SH: Exactly! I agree! I think actually people don´t like it because it doesn´t sound like what they think KISS would sound like. And also, people get lazy about it. It´s famous for being the shit KISS album that no one bought and it´s embarrassing. People are lazy and they like falling into clichés. If you get beyond that, it´s a great record and KISS shouldn´t be ashamed of it. I think the only reason they´re ashamed of it is because it as such a failure and KISS don´t like failure! If we can turn it into a success, KISS might embrace it. On the KISS Kruise they played a medley from it and if they´re prepared to go that far, maybe we can help properly rehabilitate it. I hope to maybe get a book out of this as well. We might get a soundtrack album, a film, a documentary and hopefully this can provide a lot of cool stuff! We´ve got a real momentum now. Cinema release my friend, cinema release!

Definitely! This was really interesting Seb!

SH: I really appreciate it Niclas and your interest in the project! Let´s stay in touch, man!

Absolutely! Have a great weekend!

The Elder officiell sida här

Serpent 3-D KISS scenshow här

/Niclas

fredagen den 9:e december 2011

Konsertrecension

Opeth

Arenan, Stockholm 111208



















Kallt och lite lätt ruggigt ute när jag bli inslussad på Arenan lagom till att Opeth drar igång med "The devil´s orchard" från senaste "Heritage". Stället är packat med folk och gästlistan längre än samtliga barns önskelista. Det är hemmagig för ett av Sveriges definitivt mest intressanta band och det är ett väloljat maskineri som visar upp sig på scenen.
Åkerfeldt har sin mamma i publiken och menar att han får hålla igen lite på svordomar och annat. Först får jag dock återigen påpeka vilken usel konsertlokal denna gympahall är. Jag tror faktiskt inte jag sett ett enda band komma till sin fulla rätt här, bland basketkorgar och reklamskyltar. Synd då storleken på Arenan annars är ganska bra fö banden som ännu inte säljer ut Hovet och Globen själva.
Kvällens gig bjuder bara på skönsång, vilket inte faller hela publiken i smaken. runt omkring mig suckas och stönas det mer och mer ju längre bandet driver på uppe på scen. Uppenbarligen är det många som saknar det "gamla" Opeth där growl var ett stående inslag, men i och med  nya "Heritage" har allt sådant skalats bort även live tydligen. Inte mig emot, men nog hade det varit ypperligt att bara slänge in en låt som bryter av mot det andra?
Innan "Porcelain heart" förtäljer Åkerfeldt en ganska rolig anekdot från videoinspelningen till låten ute i Vaxholm. Folk skrattar gott och sedan följer en förträfflig version av sagda låt. Låten bryts sedan av för ett i mitt tycke riktigt bra trumsolo. Med hjälp av effektiva ljusspotar blir trumsolot som ett lokalt blåsigt åskoväder som drar igenom Arenan. En riktig fullträff då trumsolon annars är något av det sömnigaste som finns.
Vi bjuds även på ett akustiskt set som inleds med den makalösa "The throat of winter", där Åkerfeldt passar till Ronny Svensson (filmkritikern), som är på plats, att titeln är snodd från Marc Bolan. Frågan är om det inte är kvällens höjdpunkt.
"Slither" dedikeras självfallet till the late great Ronnie James Dio och Åkerfeldt berättar här att arbetstiteln var "Kill the queen". Kul.  Sedan blir det formidabelt tunggung i "A fair judgement" och Opeth är på sin absoluta topp. Lägg därtill avslutningen med "Hex omega" och "Folklore" och du har ett band som få kan värja sig mot. Gitarrliret är bättre än någonsin och keyboardistens uppbackning på sång det perfekta komplementet till ett ytterst samspelt band. Och som socker på moset kan jag meddela att SR´s P3 spelade in hela kalaset för senare radiosändning.
Opeth regerar!

Betyg: 4/5

/Niclas

torsdagen den 8:e december 2011

Mer firande av Metallica!









SF Weekly fortsätter att bevaka firande på Fillmore. Kul text och roliga bilder.

Metallica i SFW här

Samma tidning om "Black album" här

Även snack med Brian Lew och Metallicas tidiga år här

/Niclas
Veckans Henry!



















Henry ser Iggy and The Stooges live och undrar om "Raw power" är det amerikanska svaret på Rolling Stones "Exile on Main Street"?

Henry här

/Niclas

tisdagen den 6:e december 2011

Metallica firar!









Det är väl ett understatement att påstå att man skulle vilja vara i San Francisco den här veckan.

Rolling Stone sammanfattar första kvällen här

SF Weekly med coola bilder sammanfattar här

/Niclas
25 bästa hair metal-plattorna enligt Klosterman!













Författaren/journalisten Chuck Klosterman listar sina 25 favoritplattor från eran många kallar för "hair metal".

Chuck listar här

/Niclas