torsdag 31 december 2009

Skivrecension

Silentrain

"Wrong way to salvation" 2008




Finska Silentrain släppte ”Wrong way to salvation” förra året. Innan namnbytet kallade finnarna sig för Dunce. Själv var jag inte bekant med någon av namnen.
Nog är det för att många, inklusive mig själv, har tappat intresse för den finska metalscenen som verkade så intressant ett tag. Ta till exempel då Children Of Bodom släppte sin första skiva, eller när Sentenced skrev deprimerade alkoholiserade plattor fortfarande. Eller varför inte när Amorphis spelade riktigt bra dödsmetal. Sen spårade det ur och blev för melodiöst.
Band som Nightwish sålde ut sig, Children Of Bodom blev allt annat än originella.
Som så många andra spelar alltså även Silentrain väldigt melodiös metal, med ren sång som faktiskt är väldigt typisk finsk.
Musiken är absolut inte dåligt spelad, dessa gubbar vet hur de skall hantera sina gitarrer, och sången är väldigt fin stundtals men det sticker ändå inte ut från mängden av band, speciellt inte med tanke på hur många band som kommer ur Finland nuförtiden.
Silentrain måste verkligen arbeta fram något helt eget om de skall synas och höras. De har en lång väg att vandra för att sälja lika mycket som rivalerna Sonata Arctica och Stratovarius.
Men de har kommit en liten bit på vägen, för jag hatade inte detta helt. Men efter två lyssningar räcker det faktiskt för mig.

Betyg: 2/5

Sara Andersson

onsdag 30 december 2009

Årets album (del 4/5)

KISS

"Sonic boom" 2009



Kanske är inte "Sonic boom" något större mästerverk och skulle antagligen inte platsa på årslistan, men det har något speciellt. För första gången sedan 80-talet lyckades herrarna Simmons/Stanley att skriva ihop ett gäng låtar av ganska hög KISS-kvalitet. I flera spår gick det att skönja en del av deras låthistorik när den var som bäst. Detta är albumet som återföreningen 1996 skulle resulterat i och inte det hemska misstaget "Psycho circus". Dessutom stod Gene Simmons för en stor del av det starkare materialet för en gångs skull.

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Johnfish Sparkle

"S/T"




Det är inte bara i vårat norra land som retrorocken blomstrar utan även i södra och varma Italien har det börjar röra på sig i sjuttiotalsmyllan. Ur askan av JackyJail föddes 2008 powertrion Johnfish Sparkle som snart gick in i studion och spelade in sin självbetitlade debut som just nu snurrar i stereon hemma hos mig. Bandet övertygar inte på mig till hundra procent men överraskar med ett skönt avskalat sound och musik som känns ärlig. Bandet ger sig i kast med riffig bluesrock som hämtar energi från akter som The Who, Cream och Robin Trower men mest av allt är det Led Zepplin som gäller (lyssna på snyggt akustiska ”Tale of the Lonely Man” tillexempel). Jag vill även dra paralleller med en annan powertrio vid namn Rush och deras debutalster. Rush må ha varit (och är) långt mer avancerade i sitt musicerande men även dom ville på sin debut låta som Led Zepplin och mycket av det går igen på Johnfish Sparkles debut.
Grabbarna Al Serra (sång och gitarr), Dave Perilli (bas) och Rob Gasoline (trummor) är en väl sammansvetsad enhet som med bravur framför sina instrument på ett ledigt sätt och jamkänslan är ständigt närvarande men jag är trots allt inte helt nöjd som sagt. Musiken må vara snyggt framförd men jag saknar dom riktigt starka låtarna. Bitvis glimrar det till men refrängerna är allt för anonyma och melodierna inte riktigt utmanande. Men som debut lovar detta musikaliska verk mer än väl och jag ser redan fram emot uppföljaren.

Betyg: 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Bleed from Within

"Humanity" 2009




För att vara från Glasgow så låter Bleed From Within oerhört mycket som ett amerikanskt metalcore band som lyssnat för mycket på den svenska, melodiösa, dödsmetallscenen. Musiken är tung, aggressiv, melodiös, har tvära taktbyten och till detta finns en sångare som både metalcore-skriker och death metal-growlar. Allt är förpackat i en hypermodern, nästan klinisk, ljudbild. Det är tekniskt och meckigt som bara den och mitt i alltihopa så sväller en frustration över samhället idag fram och visar på en medvetenhet och vilja att revoltera.
Tyvärr låter det inget bra om bandets debut ”Humanity”. Produktionen är för maskinell, musiken är för statisk och låtarna är för tråkiga även om en del catchy refränger tränger sig fram emellanåt. Musiken berör inte för fem öre och sällan, eller aldrig, finns det tillräckligt med variation för att man skall uppfatta när skivan byter spår.
Intentionerna är goda men Bleed From Within har en lång väg att vandra om dom skall slå sig fram i denna övergödda genre.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

August Burns Red

"Constellations" 2009




Jag har alltid tyckt att argsint metall med ett kristet budskap känts helt fel (undantaget grymma As I Lay Dying). Jag vet inte riktigt vad det är som gör att jag känner så för det kristna budskapet hör jag ändå inte genom de allt som oftast vrålande struparna som återger lyriken. Eller kan det vara så att jag än inte funnit något riktigt grymt kristet extremmetallband (åter igen, As I Lay Dying undantaget) att hänge mig åt?
Hursomhelst så hjälper inte Pennsylvaniagrabbarna i August Burns Red till med att ändra min syn på saken för deras tredje alster, ”Constellations”, imponerar inte på mig. Bandet spelar metalcore av det lite för enformiga slaget och sällan går det att hitta en andningspaus mellan allt trumsmatter, riffstaplande och Jake Luhrs ömsom vrålande, ömsom skrikande och ömsom growlande stämma. Den så viktiga röda tråden finns där tydlig och klar men går spikrakt genom samtliga spår med ett fåtal kurvtagningar. Fler partier som ”Ocena of Apathy” och instrumentala ”Meridian” hade varit ett välkommet, och förmodligen, helhetsintryckshöjande inslag.
Nej, August Burns Red, imponerar inte på mig men med lite mer variation och starkare refränger så kanske även jag kan komma att uppskatta den kristna extremmetallen tack vare detta band.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

69 Chambers

"War on the inside" 2009



Schweiziska 69 Chambers blandar och ger på sin debut minsann. Här finns taggiga och moderna amerikanska nu-metallriff som blandas med grunge-iga Soundgarden-partier, Black Sabbath-iska hårdrocksstycken och en hel del mörka popsektioner. Allt är klätt i en massiv modern produktion som inte ger utrymme för vare sig musikaliska utsvävningar eller andningspauser. Till detta målar sångerskan Nina Treml med sin Alanis Morisset-minnande stämma och är faktiskt skivans höjdpunkt även om jag skulle vilja efterlysa lite mer variation i hennes röstakvareller.
Som helhet känns inte 69 Chambers alls så tokiga och då dom ibland lånar lite för mycket från svenska (nu nedlagda) Drain så är det riktigt trevligt men all svärta, alla kantiga metallriff och alla andra genreflirtar hit och dit räcker inte för att imponera på mig. Det behövs nämligen låtar för att det skall bli intressantare på ett djupare plan och 69 Chambers har tyvärr inte lyckats ro iland en enda intressant låt på sin debut. Tyvärr.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Trent inte klar ännu och det tackar vi för.



Saxat från SPIN Magazine (William Goodman):

Nothing can stop Trent Reznor from making music, not even the Nine Inch Nails frontman himself.
After retiring his career as a live musician with a farewell tour this past summer, then retreating even further to settle down and marry in October, the muscular alt-rocker is already getting a little restless, surfacing to promise fans a new album in 2010!
...In a post to his band's website, Reznor announced his return in the new year. "2010 has a number of things planned including new material from Nine Inch Nails and something else that isn't Nine Inch Nails," he wrote. "I am in a state of rediscovery and reinvention that feels unfamiliar, unsure and exactly what I need."
Ohhh, exciting! And mysterious! While Reznor didn't provide more details about the new NIN material, the "something else" he refers to could be a project with synth-pop pioneer Gary Numan.
The "Cars" singer joined NIN onstage during their farewell tour, and even told Quietus that he and Reznor planned to hit the studio after the "dust settles" from the rocker's marriage. "It'll either be later this year or early next," Numan said. "It'll be cool." Indeed!
But the promise of new material isn't the only Christmas present Reznor has for fans. He closed his post with new HD video footage of NIN performing live at "miscellaneous performances from 2009."
And there's more! Reznor also took to his Twitter account over the holiday break to write, "Nine Inch Nails fans kick ass. Blown away," alongside a link to a collaborative concert video that the NIN crew made with their fans. Titled Another Version of the Truth: The Gift, the video was filmed during three concerts on the band's Lights in the Sky tour in 2008 with plans for a major release. But after a disagreement with NIN's label, the raw footage was made available to fans for editing.

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 29 december 2009

Värt att vänta på...



"Fix: The Ministry movie" (Gigantic pictures) ska visst se dagens ljus sommaren 2010. Med tanke på galenskaperna som visas i trailern kan det bli hur bra som helst.

http://www.fixtheministrymovie.com/

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Öresund Space Collective

"Good planets are hard to find" 2009




Detta är mitt första möte med det Malmö- samt Köpenhamnbosatta bandet Øresund Space Collective och jag kan inte påstå att jag blir speciellt sugen på att kolla upp övriga katalogen efter att ha lyssna in mig på ”Good Planets Are Hard To Find”. Inte för att det är dåligt utan mest för att denna sort av instrumental progressiv rock sällan går hem hos mig. Egentligen borde jag älska det då de sex spåren som skivan utgör alla bjuder på en underbart skön jamkänsla vissa stunder men efter ett tag blir det mest segt och långtråkigt. Musikerna är dock oerhört duktiga och soundet med sina rymdlika syntljud är riktigt snyggt men för att vara ett spacerockband vi lyssnar på så lyfter det aldrig riktigt. De ljudlandskap bandet målar upp med alla sina instrument passar på sin höjd in som bakgrundmålning hos mig men är du ett fan av till exempel Yes eller något annat utsvävande progrockband så skall du definitivt kolla upp Öresundskollektivet.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Optimystical

"Distant encounters" 2009



Någon som minns bandet Vagh? Nej jag tänkte väl att ni inte var så många. Vagh, ett projekt/band av den svenske multiinstrumentalisten och låtskrivaren Robert Vagh, har släppt ett par plattor som förmodligen inte så många har hört talas om men nu är det dags att ändra på namnet och istället släppa musiken under namnet Optimystical. Hur bandet Vagh låter har jag ingen aning om som ni kanske förstår men det skulle förvåna mig om herr Vagh plötsligt skulle ändra inriktning på sitt musikskapande. På ”Distant Encounters” är det slätstruken, smått progressiv, AOR av det lite hårdare slaget med stora refränger och en sockersöt produktion som gäller. Varken mer eller mindre. Låtarna rullar på i någon form av mittfåra och sticker varken ut från mängden eller får dig att reagera. Det är både väl framfört och väl komponerat men det är allt för mycket mellanmjölk över låtarna för att detta skall kunna tilltala en bredare publik.
Till sin hjälp har han tagit in lite olika svenska musiker men få eller ingen av dom har ännu skapat sig ett namn värt att klistra fast på skivomslaget för att sälja fler plattor. På sång hittar vi Jonas Blum (Majestic) och Ronnie Hagstedt som båda gör bra ifrån sig men det är knappast något utöver det vanliga det heller. Sen kan man undra om det verkligen är den trio trummisar Vagh använder sig av som spelar på skivan för trumljudet är under all kritik och låter faktiskt mest som en trummaskin.
Trots namnbytet tror jag inte Robert Vagh kommer lyckas sprida sin musik speciellt mycket mer än vad han redan har gjort för även om musiken må funka så är det allt för slätstruket.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Eternal Tears of Sorrow

"Cildren of dark waters" 2009



Jag kan inte dra mig till minnes att jag gett mig i kast med att lyssna in mig på finska Eternal Tears of Sorrows backkatalog men jag skall helt klart kolla upp den lite mer efter mötet med nya ”Children of Dark Waters” som nu snurrar i min stereo. Kanske inte på grund av att det är exceptionellt bra utan mest för att det faktiskt är klart kvalitativ metall som definitivt går att konsumera mer av. Hursomhelst så lirar dessa landsgrannar en blandning av extremmetall (death och black metal), doom och goth. Här ryms så väl kvinnosång som manlig rensång, growl och någon form av skrik. Det är bombastiskt så det förslår de gånger orkesterarrangemangen får göra sitt och det är faktiskt de gångerna som musiken lyfter ett extra snäpp. I övrigt är det klart godkänd nordisk metal som dom bjuder på där det ibland pinnar iväg i snabbare partier innan det stannas upp och laddas för lite tungt gung eller mer atmosfäriska gothpartier. Kan man kanske kalla det progressivt rent ut sagt? Nåväl, Eternal Tears of Sorrow är lika svåra att beskriva som det är att hitta några ljusa ögonblick då det mest hela tiden är mörkt som graven det som dom spelar upp för oss. ”Children of Dark Waters” är helt klart värt att kolla upp om du gillar din metal becksvart och omväxlande.

Betyg. 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Endstille

"Verführer" 2009



De tyska svartmetallarna i Endstilles två senaste alster är de två jag tagit del av i bandets katalog sedan tidigare och både ”Navigator” (2005) och “Endstilles Reich” (2007) får rätt så låga betyg i min bok. Habil black metal av den enklare sorten har varit mitt intryck så vad talar för att inte nya ”Verführer” skall gå samma betyg till mötes? Ingenting egentligen men tyskarna överraskar en del dock. I grund och botten är det fortfarande den isande och mörka sidan av riktigt ”true” black metal som gäller i ett tempo som gör dig fartblind. Det är klart kompetent men saknar både Immortals ondskefulla melodier och Satyricons kompromisslöshet. Melodierna går att skönja någonstans i ljudbilden men de är oerhört otydliga. En del tag till att skapa en snygg isande atmosfär finns där men ger sällan några kalla kårar längs med ryggraden. Till allt detta adderas Iblis växelvis väsande och växelvis småmorrande sång. Inte så mycket positivt än? Nej helt rätt men bandet överraskar som sagt lite och det genom att ha ett mer varierat material denna gång. Det finns mer utrymme för att ta ett steg tillbaka i tempo och låta både trummor och gitarr vila lite och satsa mer på tyngd och dynamik. Det är dessa partier som lyfter musiken och som är bäst men så bryts det av och piskas på i hundra knyck igen och allt faller in i det stereotypa black metal-facket. En uppryckning helt klart men fortfarande inget som får mig på fall.
Omslaget förtjänar ett extra omnämnande föreställandes den tyske kejsaren Wilhelm den andre som är dränkt i blod och iförd slaktarmundering. Omslaget känns definitivt farligare än vad musiken gör.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Cain

"The master clockwork" 2009




Bandet Cain från Kalmar kommer här med sin demo, i förhoppning att få skivkontrakt. Med risk för att låta väldigt elak tycker jag det inte är så konstigt att dessa grabbar ännu inte blivit signerade till något bolag. Detta är tråkig metal med fjantsång! Det låter som en blandning av mesiga Hammerfall och nya Scar Symmetry.
Cain (vilket dåligt namn dessutom!) försöker stundtals låta lite hårda och tuffa och det misslyckas de rejält med. En del av texterna blir på skämtnivå á la Manowar, t ex titellåten som till och med innehåller orden ”the hammerfalls” om jag inte hör helt fel.
Det bjuds även på en del falsksång emellanåt, i låten ”Lost forever more” kan man inte undgå att höra hur sångaren Patrik Stomberg hamnar i helt fel i tonart.
När jag tänker efter så kanske Cain inte så skulle låta så dåligt om de helt enkelt sparkade sångaren och lirar på i samma spår fast kanske med lite mer tyngd. Power metal-dyrkande Patrik gör faktiskt att hela bandet låter så mycket sämre.
Demon är ändå välproducerad och spår som ”Red Water” är stundtals lite medryckande. Jag önskar så att dessa smålänningar kunde lyssna lite mer på band som Evergrey och inse att mjukhet inte alltid behöver resultera i mes-metal. För efter halva denna skivan får jag nog.
På bandets myspace-sida skryter de med ”We are the intelligent” och det vill jag motstrida. Hela ”The Master Clockwork” är mitt bevis.

Betyg: 1/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Elis

"Catharsis" 2009




Elis påminner om band som t ex Leaves Eyes och Nightwish, men trots att det blir både vackert och lite halvmörkt kommer de inte upp till den nivån som det holländska bandet Epica befinner sig på. Varken sångmässigt eller musikaliskt, då Epica gör mycket pampigare och varierande musik.
Men om romantiska och mysiga Leaves Eyes är ens husgudar borde detta också kunna ingå i ens skivsamling.
”Catharsis” bör också tilltala en del fans av klassisk heavy metal då den, förmodligen genom nya sångerskan, innehåller en hel del sådana bitar. Låten ”I come undone” doftar 80-tals heavy fast med tjejsång.
Själva skivtiteln betyder läkande genom lidande och man kan förnimma att sådana är de upplevelser bandet haft genom de senaste åren och det genomsyrar texterna. Problemet är bara att det låter lite väl glatt ibland då det skulle kunna ha skapats en mörkare atmosfär och effekt om Elis hade gjort lite saker annorlunda.
Tyvärr förutspår jag att ”Catharsis” snabbt kommer att glömmas bort och bli ett av alla goth metal-album som ges ut.
Så sorry Elis, inget högt betyg från mig, jag väljer att ägna min uppmärksamhet åt Epicas nya skiva istället.

Betyg: 2/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Siegfried

"Nibelung" 2009




För ett tag sedan recenserade jag det nya alstret av Elis, som då fick ett medelmåttigt betyg, och nu är det alltså dags för Siegfried där sångerskan från Elis också medverkar, detta band är hennes huvudprojekt. Jag tycker faktiskt att hennes röst passar bättre i Siegfried också.
Det är en knasig blandning som det tredje verket ”Nibelung” bjuder på, heavy metal med tyska texter och hedniska sagor och hela tre vokalister! Förutom Sandra Schleret från bland annat Elis så sjunger också medlemmarna Bruder Cle och Werner Bialek. Cle growlar på lite mystiskt och halvaggressivt medans Werner står för finstämda rollen som Siegfried i sagorna.
De som läst mina tidigare recensioner förstår att jag inte är mycket för sånginsatser som liknar power metal så då och då stör jag mig ganska mycket på ljuve Siegfried.
Hur som helst är det lite intressant med konceptskivor som har med mytologi att göra och jag önskar just nu att jag kunde tyska bättre för att kunna avgöra om texterna är skrivna på ett intressant sätt. Det finns ju många band i denna textgenre, och många av dem avhandlar många intressanta berättelser.
Själv föredrar jag hårdare band än just Siegfried, men för många som tycker om lite speciell heavy metal kan detta vara en väg in i mytologins magiska värld.
Intressantast på hela skivan är de majestätiska och episka partierna, där bandet har valt att lägga in en kör eller spännande effekter som ger Nibelung lite av en Sagan om ringen-känsla. Början på inledande ”Der ring der nibelungen” får mig att tänka lite på gruppen Summoning.
Jag efterfrågar mer tyngd av Siegfried och om de inte vill följa det rådet ber jag dem att bli ännu mer originella. Vissa band behöver ju inte mangla på i tokfart hela tiden för att vara intressanta… Eller?

Betyg: 2/5

Sara Andersson

lördag 26 december 2009

Lyssnar på...

"Crusader" (1984) med Saxon och drömmer mig tillbaka till tonåren. Året innan hade jag via en polare upptäckt bandet och deras slagkraftiga "Power and the glory" (1983). Vid tidpunkten något av det mest metalliska jag hört. Minns fortfarande hur öronen fladdrade när "Redline" drog igång.
Något år senare fick jag uppleva min allra första konsert då jag såg bandet live på Olympen i Lund. Vilka tider och vilken musik!
Läser just nu Andreas "Idol" Carlssons självbiografi "Live to win" och även han såg sin första konsert på Olympen. För hans del var det KISS och långt senare i livet skulle han ju komma att jobba med Paul Stanley och hans soloskiva. Dock med ett oerhört svagt resultat.
Vad jag vill komma till är just ungdomen, när livet kändes så enkelt. Just herr Carlsson skriver också om detta. Långa somrar, fester, bra musik och hela världen låg öppen för en. Nu i vuxen ålder är somrarna kortare, festerna färre, men musiken består och jag njuter lika mycket av "Crusader" som jag gjorde 1984. Tro det eller ej...

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Izah

"Finite horizon/Crevise-EP" 2008




Jag älskar verkligen progressiv musik. Tyvärr är jag oerhört kräsen när det gäller progressiva akter också. En inte helt lätt ekvation för eder undertecknade helt klart. Jag kan i ena stunden hylla Rush medan jag i nästa stund kan anse att Dream Theater är rätt trista nu för tiden.
Vart kommer då nederländska Izah in i det hela? Ja du. Ingen aning egentligen, men att dom spelar progressiv musik av det mörkare och tyngre slaget är det ingen tvekan om. Gillar jag det då? Nja, inte riktigt men det låter trots allt helt okay och med ett ankommande höstmörker utanför rutan, dämpad belysning inomhus och nedsjunken i soffan med hörlurar på så är detta riktigt mäktigt faktiskt.
Tyvärr ger bandets musik mig inte mycket mer än en trevlig lyssning för stunden. Inget tycks etsa sig fast eller tvinga sig in i minnesbanken. Dom lyckas skapa en mörk och olycksbådande ljudmatta med sin post-metal som möter hardcore och som ibland rör sig i rockigare trakter men spännande? Nja. Vi kastas tvärt mellan blytunga riff, frenetiskt riffande, taktbyten till de långsammare samt avskalade tongångarna och tillsammans med en skrikande/vrålande sångare skapar dom sin melankoliska musik. Omväxlande så det förslår men föga spännande.
Denna två låtar långa EP snurrar in på över tjugo minuter och är progressiv i dess sanna bemärkelse, men för att jag skall fastna så krävs mer minnesvärda partier och varför inte lite mer flirtar med andra genrer?

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Gonzales

"Checkmate" 2009"



Italienska kvartetten Gonzales stormar fram i stereon likt ett Hellacopters på fyllan spisandes Turbonegro-klassiker och levererar fartfylld punk-rock’n’roll utan pardon. Tempo är hela tiden högt och attityden är bredbent men saknar tidigare nämnda bands hitpotential.
Det enda som får mig att reagera och vakna till lite granna är deras rätt så dåliga version på Johnny Cash klassiker ”Ring of Fire”, som dom framför i högt tempot.
Gonzales gör inte bort sig men tillför heller inte något nytt och spännande.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

All Against the World

"The furthermost" 2008



Att få ta del av ett album som skapats av ett gäng portugiser är kanske inget ovanligt. Men att få ta del av ett bra album av ett gäng portugiser är desto ovanligare för mig. Men för att ta det ett varv till så är det än ovanligare att få ta del av ett bra punkalbum av ett gäng portugiser.
All Against the World har öppnat mina ögon för en rätt så trist portugisisk musikscen och deras album ”The Furthermost” överraskade mig fullständigt. På ett eget litet sätt förvandlar dom amerikansk punk och hardcore till något eget och skapar en stenhård men svängande variant av just punk. Ungefär som om Pennywise möter upp NOFX en kväll och tillsammans spisar dom lite schyssta hardcore-plattor. Catchy riff mixas med starka refränger och ett ös som får mig på gott humör. Allt väl så långt helt klart, men jag skulle vilja efterlysa mer hitbetonade låtar och mer variation, för det skulle kunna krypa upp en pinne till i betyg.
All Against the World var en glad överraskning och jag får nog ta att kolla upp den portugisiska punkscenen lite mer efter det här.

Betyg: 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Acid Drinkers

"Verses of steel" 2009



Polska Acid Drinkers är ett pålitligt band. Lite som Motörhead levererar dom album efter album och alltid är det kvalitativ musik dom ger oss. I dessa polackers fall handlar det om thrash i modern skrud och på trettonde albumet ”Verses of Steel” tar bandet ett steg tillbaka och låter lite som dom alltid har gjort egentligen. För er som inte tagit del av bandets musik tidigare kan man beskriva det lite som om Anthrax och Testament hade dragit på fest ihop med Agnostic Front och D.R.I. och släppt loss till ett gäng Tankard-plattor och sen bestämt sig för att spela in lite moderna thrashmackor tillsammans.
Nya given är långt ifrån deras bästa, men samtidigt jävligt stabil och underhållande att lyssna på. Vad kan man säga? Acid Drinkers revolutionerar knappast en genre som blandar thrash, hardcore och punk men är, som sagt, jävligt pålitliga.

Betyg: 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Fair Warning

"Aura" 2009



Tyska Fair Warning gjorde comeback för några år sedan med ett album som kanske inte blev den framgång som dom hoppats på, men skam den som ger sig! Nu är dom tillbaka och det verkar som nya ”Aura” kan få sig ett bättre mottagande.
Personligen är jag inget fan av vare sig bandet eller genren, men ”Aura” känns oerhört genomarbetad och här finns gott om refränger som vill tampas om utrymmet på min minnesbank. På nya skivan skiljer sig inte bandet speciellt mycket rent musikaliskt från det jag hört med dom tidigare, utan det är fortfarande ett pudelaktigt AOR-band som vill trängas sig in i den lite hårdare rockgenren.
I centrum står naturligtvis dom stora refrängerna, dom väl tillrättalagda melodierna, Tommy Hearts fantastiska sång och Helge Engelkes flinka gitarrspel men som vi sagt så många gånger förr – detta ger mig ingenting. Var finns dramatiken? Var finns kanterna? Var finns variationen? Detta är nämligen fullständigt odramatiskt, det är en allt för polerad ljudbild och allt låter likadant! Undantaget det sista för avslutande ”Station to Station” i och för sig, som med ett småfunkigt framförande är plattans bästa spår.
Jag kan bara avsluta som vanligt genom att säga att fans av bandet och genren lär digga detta, men för min del ger det mig ingenting.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Magnum

"Into the valley of the moonking" 2009



När jag hör namnet Magnum så tänker jag inte på glass eller Tom Selleck utan jag tänker på det pompösa, melodiösa och småprogressiva engelska bandet så klart! Synd bara att dom inte längre håller den höga klass som dom en gång i tiden hade på plattor som tillexempel ”On a Storyteller’s Night” och ”Vigilante”.
På nya ”Into the Valley of the Moon King” är det alltjämt gott musicerande och välkomponerade låtar som står på menyn men om Magnum en gång i tiden lät spännande och storslagna så är det numera förutsägbar melodisk mjukishårdrock som gäller. Dramatik och uppfinningsrikedom finns även här som i ”If I Ever Lose My Mind” och ”The Moon King” men där emellan blir det mest mellantempotorftigt och poprockigt. Det blir lite för mycket mellanmjölk över det hela helt enkelt. Dessutom är plattan för lång och hade tjänat på att kapas ner lite i minutantal, men hade dom pillat in fler saker som det AC/DC-osande riffet i avslutande ”Blood on Your Barbed Wire Thorns” så hade kanske plattan fått ett mer varierat uttryck och därigenom mer av mitt gillande.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

V/A

"J-Visual(ism) II"




Jag kan förstå hypen med musikformerna j-rock och visual kei. I mångt är det image och utstrålning som fångar unga samt nyfikna musikälskare och är det något den japanska musikvågen handlar om så är det definitivt det. Kontrasterna mellan dom olika banden är påtagliga då en del har färgstarka frisyrer och tokiga klädkreationer, medan andra är superdeppiga och kolsvarta och naturligtvis finns allt däremellan.
All utstrålning ackompanjeras sedan musikaliskt med allt mellan himmel och helvete. Det skall blandas friskt så klart. Du kan i ena stunden befinna dig i en smäktande rockballad för att nästa sekund stå mitt i ett dödsmetalliskt inferno för att snabbt kastas vidare in i ett hypermodernt nu-metallparti. Jag måste erkänna att jag inte grottat mig ner något nämnvärt i genren då den inte tilltalat mig för fem öre, men några välkända akter har man ju hört och ju kändare dom blir desto mer enkelriktad blir musiken, vilket borde tyda på att ju knasigare det är desto mindre uppskattar den stora massan det.
Några av de mer kända akterna hittar vi inte på denna samling som kommit upp i utgåvorna två. Här får vi istället ett gäng unga lovande band inom genren och musikaliskt blir det än bryskare vändningar än vanligt, då alla bandet skiljer sig rätt så rejält ifrån varandra. Jag kan inte hitta ett enda band jag fastnar för eller ens kan se ha en ljusare framtid än andra.
För fans av j-rock är detta förmodligen en lysande samling om man vill veta vad som händer inom genren, men för mig gav detta inget mer än huvudvärk.

Betyg: 1/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Reece

"Universal language" 2009




Med tanke på huvudmannens tidigare åtagande samt de musiker han omger sig med på detta album, så låter det förvånansvärt snällt om David Reeces solodebut. Mannen i fråga fick den otacksamma uppgiften att ersätta Udo Dirkschneider i tyska heavy metal-giganterna Accept för att sen försvinna (Bangalore Choir räknas inte) och sen långt senare dyka upp i det svenska bandet Gypsy Rose och nu är det dags att solodebutera alltså.
Till sin hjälp har han tagit in bassisten Jochen Fünders med meriter från de stenhårda thrasharna i Holy Moses, på gitarr hittar vi forne U.D.O.-gitarristen Andy Susemihl och på trumpallen hittar vi ingen mindre än Accept-trummisen Stefan Schwarzmann med förflutet i såväl U.D.O. och Running Wild som Helloween. Vad mer än fet tysk heavy metal kan då Reeces debut låta som? Jo som riffig hårdrock i samma skola som Whitesnake så klart! Det är melodiöst så det förslår och försöken till stora refränger och svängiga riff är beundransvärda men det stannar vid goda försök tyvärr. Albumet saknar nämligen intressanta låtar helt. Allt rullar på i ett makligt tempo, det är fint musicerande och herr Reece sjunger riktigt bra i sina försök att låta som David Coverdale men det räcker inte. Det finns inte en enda låt som skulle få mig att gå igång och det finns inte en enda refräng som sätter sig.
Solodebuten stannar alltså vid en axelryckning tyvärr, för intentionerna är goda. När man dessutom har en för tillrättalagd produktion med ett trumljud som mest låter likt en plastig trummaskin från åttiotalet, ja då kan det vara för min del.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Geff

"Land of the free" 2009




Laguppställningen ser inte så pjåkig ut. Bassisten Per Standin (Snake Charmer), keyboardisten Mats Olausson (Yngwie Malmsteen, Eclipse, Radioactive), trummisen Anders Johansson (Yngwie Malmsteen, Hammerfall) samt sångfenomenet Göran Edman borde få det att vattnas i munnen på alla fans av melodiös hårdrock. Men dom saknar ju en gitarrist! Nej då, han är skåning och heter Ralf Jedestedt men är måhända helt okänd för alla er där ute. Inte så konstigt då detta är hans albumdebut men han är likväl även hjärnan samt låtskrivaren bakom namnet Geff. Tyvärr är det nog så att i dagar som dessa så kan du komma långt med en radda välkända polare vars namn du kan plita ner på albumomslaget och det är lite synd att det skall vara så för ”Land of the Free” hade förmodligen inte fått den uppbackningen den får med idel okända musiker. Musiken är snygg och välarrangerad men låtidéerna håller inte hela vägen tyvärr. Vi pratar om neoklassisk/melodiös hårdrock med en lite väl polerad ljudbild. Det finns goda inslag som de sjuttiotalsinspirerade bitarna, men annars är det rätt så slätstruket och när åttiotalet smiter in mellan tonerna så faller helheten. ”Land of the Free” är inte dålig. Det är bara att detta har gjorts för många gånger tidigare och då bättre.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

U.D.O.

"Dominator" 2009




Bokstäverna U.D.O. står för högkvalitativ tysk heavy metal och fortsätter i jämn ström att leverera den ena kalasplattan efter den andra. Jag är barnsligt förtjust i detta band och har tokhyllat i princip allt bandet gett ifrån sig trots att det på senare tid börjat dala lite på idéfronten.
Vid första anblicken känns nya ”Dominator” som en naturlig uppföljare till den två år gamla ”Mastercutor” både till image och sound. Bandet har tagit en mörkare och skitigare inriktning den senaste tiden men hela tiden är det de stora refrängerna och de feta allsångsrefrängerna som står i centrum och det är det som jag älskar med bandet. Finns det något bättre än ett fett gungande riff samtidigt som du skrålar ikapp i refrängen och viftar med näven?
På ”Dominator” presenterar bandet inget nytt utan kör på i gamla välkända spår där man faktiskt kan skönja en del återvinning. Inget konstigt med det i och för sig då bandet viker väldigt lite ifrån grundkonceptet från platta till platta. Det är svårt att sätta tummen på exakt vart dom kopierat sig själva men det finns små partier här och där. Men vem bryr sig egentligen? För älskar du U.D.O. så lär du älska även nya ”Dominator”, men problemet är väl att dom inte kommer med något nytt längre utan man känner sig väl tillfreds med det man får och det man får är alltid jävligt bra och det låter alltid som U.D.O..
Hursomhelst så bjuder herr Dirkschneider och hans mannar på några potentiella hits som vanligt och nu är det dags att skrota Accept-låtarna till nästa turné till förmån för kanonlåtar som det elaka titelspåret, den tungt svängiga ”The Bogeyman”, de snabba ”Infected” och ”Speed Demon”, den dansanta ”Devils Rendezvous” samt allsångsmonstret ”Heavy Metal Heaven”.
U.D.O. är och förblir världens bästa tyska band!

Betyg: 4/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Tim "Ripper" Owens

"Play my game" 2009



Stackars Tim Owens, som blev “Ripper” med hela metallvärlden genom att ersätta Rob Halford i Juads Priest, han har det inte lätt. Hans solodebut blev nämligen sågad av mig långt innan jag ens hört den. För mig är han en duktig Halford-imitatör men jag kan för allt i världen inte förstå hur folk kan hylla honom som dom gör och när han nu försöker sig på att låta som min hjälte Ronnie James Dio – ja då är måttet rågat! För mig låter det bara ansträngt när han tar i och då det blir lite tyngre och teatraliskt så skall det låtas som Dio och det funkar inte! Inte för mig i alla fall.
Nåväl, jag är väl kanske lite hård mot pojken, men jag kan verkligen inte höra storheten med hans röst trots att detta skulle kunna vara det bästa jag hört med honom. Nej han skulle behöva en producent som kan locka fram det personliga ur hans röst så han kan ta steget ut från förebildernas massiva skugga. Sen skulle han behövt ha en rejäl låtskrivare nu när det skall solodebuteras, för trots att en gästlista med artister från akter som Kiss, Savatage, Queensrÿche, Nevermore, Dio, Whitesnake, AC/DC, Quiet Riot och Black Sabbath finns att tillgå, så finns det ingen riktig klass på låtarna. Vi pratar om klassisk heavy metal utan konstigheter här och inte en enda refräng eller melodi får mig att reagera.
Herr Owens fans lär dyrka detta album, men för mig är detta ytterligare ett album där han hyllar sina egna förebilder istället för att bli en själv.

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Marionette

"Enemies" 2009



Marionette består av sex stycken unga killar som dyrkar In Flames och Deathstars mest av allt, åtminstone är det bilden jag får utav deras musik. Kanske har de lyssnat på Children Of Bodom också. Japp, ”Enemies” är lättlyssnad kommersiell metal blandat med lite electro-inslag och med lite – jag betonar lite – aggressiva element.
Bandet har funnits sedan 2005 då dessa pojkar bara var runt 16 år och detta är alltså deras andra fullängdare. Redan tidigt var Fredrik Nordström inblandad, mannen som producerat In Flames och andra välkända melodiösa konstellationer, och självklart är han även involverad i den nya skivan. Personligen har jag inte applåderat och jublat åt riktningen som t ex In Flames har valt att gå, eftersom jag tycker det blir alldeles för lättsmält och muntert. Deathstars var inte helt fel ute med ”Terminal Bliss” men efter det albumet har även de tappat mycket av sin charm. Så när Marionette här kommer och försöker gå i dessa bands nya fotspår tycker jag det är lite sorgligt.
”Enemies” har blivit hyllad runt om i världen för att vara ett nyskapande verk, tyvärr håller jag inte med alls. Jag hör många saker som jag hört förut.
Men albumet är ju lättlyssnat och kommer säkert att sälja riktigt bra i många länder, inklusive Japan.
Detta är musik jag kan rekommendera till mina yngre vänner, troligen kan de uppskatta det fullt ut. ”Enemies” är främst funktionell på det sätt att den kan vara en inkörsport till de tyngre banden som finns därute. Det faktumet tillsammans med att medlemmarna i Marionette är unga men samtidigt faktiskt musikaliskt duktiga, gör att de inte kammar hem bottenbetyget.

Betyg: 2/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Ponamero Sundown

"Stonerized" 2009




Svenska stonerrockfamiljen växer sig större och nu är det Stockholmska Ponamero Sundowns tur att albumdebutera efter ett gäng småintressanta demosar. Bandet bjuder upp till småtrevlig ökendans i klassisk nittiotalssanda med svängiga riff, snygg produktion och de självklara sjuttiotalsinfluenser. Allting känns rätt med ”Stonerized” men som helhet är det inte lika fantastiskt. Inledningen är stark men halvvägs tappar det fart för att i slutet bli intressant igen med ett lite mer varierat material. Under skivans gång blickar bandet åt både Kyuss och Truckfighters men även The Awesome Machine och Fu Manchus partystoner går att skönja. Finfina influenser kan tyckas, men det är lite här som problemet ligger, för även om jag rycks med i det emellanåt sköna svänget så hittar jag inget direkt eget med Ponamero Sundown. Något som profilerar bandet och stärker upplevelsen som något nytt och spännande. Hela stonergenren är i och för sig redan uppfunnen men Ponamero Sundown skulle behöva något som sticker ut för att synas. Lite starkare refränger och ett mer varierat material skulle inte skada heller i och för sig.
Jag må låta negativ, men faktum är att även om jag gillar ”Stonerized” så bjuds jag inte med på den resa som jag så gärna hade velat. Ponamero Sundown bjuder dock på underhållande stonerrock som inte alls skäms för sig, men till nästa gång kräver jag nog lite mer.

Betyg 3/5

/Ulf Classon
Skivrecension

Suffocation

"The close of a chapter - Live in Quebec city" 2009



Detta är en re-release av en konsert Suffocation gjorde i Quebec 2005 som då endast släpptes i några få exemplar.
Trots att jag lyssnar på en hel del death metal har jag aldrig riktigt lyssnat in mig på Suffocation. Det finns så många amerikanska dödsband därute på marknaden, gäng som: Morbid Angel, Deicide, Cannibal Corpse, Hate Eternal osv och den amerikanska dödsen har på sistone hamnat lite i skymundan ty många har riktat ögonen och öronen åt annat håll, nämligen åt Polen och band så som Behemoth och Vader. Speciellt Behemoth har ju kommit in som en diabolisk och frisk vind i dödslandet och rört till i grytan med de senaste släppen. Men nu går alltså turen till ett amerikanskt gäng, och de lyckas övertyga mig om att inte endast blicka mot Polens gränser.
Suffocation spelar typisk 90-talspräglad amerikansk death metal med teknisk precision och man hör att det görs med lång erfarenhet. Mellan sångerna är det inga långa mellansnack, men det är till en fördel då killarna lyckas hålla uppmärksamheten på musiken hela tiden. Och det segar heller inte till det, tempot är jämnt under hela plattan. Jag bör också tillägga att Suffocation inte blir tråkiga live, vilket t ex Deicide kan bli i längden.
Ljudmässigt är skivan ganska rå och om man blundar känns det nästan som att man står i publiken, troligen bredvid en massa långhåriga män som svingar sitt hår i takt och tänker på köttfärs och scener brutalare än de man kan avnjuta i Saw-filmerna. Och det känns helt naturligt och ganska rogivande.
Tillsammans med t ex ”The Wacken Carnage” med svenska Bloodbath som kom förra året, är detta en av de absolut skönaste liveplattorna i genren death metal. Så koppla av, njut och låt Suffocation ta med dig på en blodig resa till Kanada!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson

fredag 25 december 2009

Skivrecension

Alice In Chains

"Black gives way to blue" 2009



Efter Layne Stalyes tragiska död I april 2002 var det väl få som trodde att Alice In Chains skulle komma tillbaka. Tiden innan hans död präglades av ett djupt missbruk och ett i stort sett isolerande liv, där han inte ens hade kontakt med sina vänner i bandet.
Men trots detta totala mörker och ett tillsynes avslutat band, har Seattles stoltheter rest sig ur askan som en annan fågel Fenix och lyckats spela in ett album som faktiskt kan vara något av det absolut bästa de någonsin gjort. Cantrell, Kinney och Inez hittade drivet och ljuset i William DuVall. En i sammanhanget relativt okänd förmåga, som med sin röst dock passar alldeles utmärkt till bandets patenterade nedstämdhet. Saken är den, att om Journey hittade en Steve Perry kopia i Arnel Pineda, så hittade Alice In Chains sin Staleykopia i herr DuVall.
”Black gives way to blue” visar åter hur stor del Jerry Cantrell alltid haft i bandets sound. Samtliga låtar är signerade honom och hans röst finns med i bakgrunden hela tiden och fortsätter ge den där extra dimensionen, precis som han gjorde med Staley. Lyssna bara på ”Last of my kind” och dröm er bort till storhetstiden med ”Dirt”.
Titelspåret är Cantrells egen hyllning till den forne sångaren och han har till och med lyckats få med världens mest extravaganta pianospelare på ett hörn, nämligen Elton John. Det är sorgligt och vackert på en gång, men visar också att bandet står på nya friska ben, redo att ta sig an världen igen.

Betyg: 5/5

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Diablo Swing Orchestra

"Sing along songs for the damned and delirious" 2009




Detta band sysslar med en osalig blandning av musikstilar! Tänk dig ett hopkok av rockabilly, swing, lite jazz, klassiskt, opera och metal, så börjar du nog undra hur detta egentligen kan gå ihop. Men det gör det, på något vrickat sätt!
”Sing Along Songs for the Damned & Delirious” är en konstig men välsmakande soppa av musik. När man tror att man fått grepp om låtarna så överraskar detta band med partier av t ex operasång eller lite mjukt cellospelande. Stundtals är det dock ganska tunga toner som gäller och det gör att det sprider sig en obehaglig känsla över hela skivan, för att sedan blir ganska glad och munter för att återigen göra en helomvändning till en slags melankolisk stämning.
”Lucy Fears the Morning Star” är vacker lika mycket som “Bedlam Sticks” är hård och sjuk.
Jag får samma känsla som när jag tittar på en film av Tim Burton, kontrasten av färgstarka figurer och mörka landskap eller varför inte tvärtom. Ja, man blir nästan lite förvirrad av denna skiva. Vad sysslar Diablo Swing Orchestra med egentligen? Vad är deras syfte? Vill de förvränga våra hjärnor? Vad deras syfte än är så tillåter man dem göra sin grej.
Så ni förstår nog säkert nu att titeln på albumet är klockren!
Det svenska bandet har tydligen lånat sitt namn av en orkester från 1500-talet som vågade ifrågasätta den allt rikare kyrkan, vilket gjorde att musiken sågs som revolterande och diabolisk. Som inte det är nog visar det sig att 2(!) av medlemmarna i 2009-årsupplaga av Diablo Swing Orchestra är på något sätt släkt med den gamla orkestern.
Omslaget är även det väldigt fantasirikt, ritat av en svensk fantasykonstnär.
Det föreställer små barn som åker på en karusell. Något är dock väldigt fel, för de ser alldeles för glada ut… Ett plus i kanten för omslaget!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Voices of Rock

"High and mighty" 2009



Producent- och låtskrivarduon Michael Voss (Casanova, Mad Max) och Chris Lausmann (Bonfire, Jaded Heart) har jobbat med fler sångare än vad en normal supermusiker kan drömma om och anledningen stavas ”Voices of Rock”. Detta är ett gemensamt projekt där dom bjuder in mer eller mindre välkända sångare och nu har vi kommit fram till utgåva nummer två och ingen av de personer som deltog med sång på debuten är med nu på uppföljaren ”High and Mighty”. Musiken som dessa nya begåvningar får ge röst till rör sig i det melodiösa hårdrockslandet men med lite väl mycket rosafluffiga keyboards för min smak. Skulle tro att herrarna Voss och Lausmann rådyrkar åttiotalets storslagna powerballader för även om det biter till i riffen emellanåt så känns helheten rätt så snäll och lite för tillrättalagd för min smak.
Musiken är förvisso oklanderligt framförd men låtmaterialet håller ingen högre intressant klass vilket gör att intrycket faller rätt så snabbt för min del. Bland ”höjdpunkterna” hör vi bland annat småepiska ”Tonight” som har ett lite lägre sångregister än vad vi är vana vid att mickföraren, Joe Lynn Turner (ex-Rainbow, Deep Purple), pysslar med.
Vidare kan jag ge en liten tumme upp för den Def Leppard-lika ”Remember Me” med Rob Rock (Impelliteri) på sång och även den småriviga ”Dirty Games” med David Reece (Gypsy Rose, ex-Accept) funkar helt klart. Övriga insatser från snubbar som tillexempel Tony Martin (ex-Black Sabbath), Paul Shortino (Rough Cutt) och Bert Heerink (Vandenberg) är ju klanderfria men finns inte låtmaterialet så räcker det inte med en enastående rockröst. Sämst intryck på mig gör i alla fall forne TNT-sångaren Tony Mills. Han tillhör inte mina favoriter men jag har alltid ansett att han är en duktig sångare. Men på ”In the Heart of the Young” gör herr Mills en småjobbig och ibland smått nasal insats som tillsammans med en könsstympad Per Gessle-kör förstör hela låten. Synd, för det semiakustiska anslaget är snyggt.
Nej ”Voices of Rock” imponerar inte på mig, vare sig till låtmaterial eller till gästlista. Jag vill ha mer refränger som rycker tag i en och är det inte dags att någon lyckas ro iland ett liknande projekt med alla dom stora sångarna som Dio, Coverdale och Plant för att nämna några?

Betyg: 2/5

/Ulf Classon
Intervju i MOJO med "Lips" Kudlow



Det är intressant vad en liten film kan göra. Bandet som väldigt få brydde sig om är numera filmstjärnor och hyllas världen över.
Kort intervju med "Lips" i MOJO magazine om bl a turné med Saxon, filmen och kommande plattan.

http://www.mojo4music.com/blog/2009/11/my_brilliant_year_anvils_lips.html

/Niclas Müller-Hansen
Duff McKagan skriver.



Den forne Guns`N Roses-basisten skriver en krönika varje torsdag i Seattleweekly.com
Klart läsvärt och oftast mycket intresant om allehanda ämnen, dock oftast med någon koppling till musik.

http://blogs.seattleweekly.com/reverb/duff_mckagan/

/Niclas Müller-Hansen

Bokrecension

"Vintage KISS photos 1974-1981" (2009)

Marc Scallatino




Ännu en fotobok om KISS har sett dagens ljus. Den här gången är det mannen bakom http://www.vintagekissphotos.com/, Marc Scallatino, som satt ihop mängder av tidigare ej publicerade bilder på "the hottest band in the world".
Han blev ett fan 1975 vid åtta års ålder och har sedan dess varit en trogen medlem i KISS Army. Genom åren har hans intresse för foton bara ökat och numera lägger han ner löjligt stora summor (hans egna ord) på fotosamlingar från inte bara vanliga fans utan även etablerade fotografer. För några år sedan köpte han bl a rättigheterna till Waring Abbotts KISS-arkiv. Bilder från denna fotograf utgör mycket av bildmaterialet i boken. Scallatino ser sitt arbete som ett sätt att bevara bilder för eftervärlden och han ser det främst i sin uppgift att hitta opublicerade bilder från de otroliga mängder av riktiga fotosessions som gjordes med bandet under storhetstiden.
Boken består endast av bilder, samt datum och plats då fotona tagits. Majoriteten är livebilder. Som ett gammalt KISS-fan kan jag bara säga Wow! Det är verkligen fantastiskt snygga bilder som letats fram och jag känner personligen inte igen många sedan tidigare, trots att jag vid det här laget tycker mig ha sett det mesta.
Boken tar sin början med bilder från Central Park i april 74. Bilder från denna session fanns bl a med i tidningen POSTERs KISS-special från 1977.
Sedan följer livebilder och studiobilder från alla år fram till 1981 och videoinspelningen av "I" och "A world without heroes". De bästa bilderna är nog de från "Dynastyturnén" 1979 i Madison Square Garden, New York. Fullkomligt knockande. Vilken show och vilken scen!
"Vintage KISS photos 1974-1981" är ett givet köp för vaje dedikerat KISS-fan.

/Niclas Müller-Hansen
Bokrecension

"Grunge is dead - The oral history of Seattle rock music" (2009)

Greg Prato




Greg Prato som tidigare bl a skrivit om Blind Melons sångare Shannon Hoon och mytomspunne Tommy Bolin, har nu gett sig i kast med Seattle och grunge.
Med hjälp av mer än 130 intervjuer med människor som på ett eller annat sätt var delaktiga i scenen, lyckas han väva ihop en ytterst intressant historia. Boken är uppbyggd på samma sätt som den mycket läsvärda ”Please kill me”, om den amerikanska punkvågen. Citaten från rockstjärnor, fans, skivbolagspersoner, konsertarrangörer, roadies, flickvänner mm, fyller sida upp och sida ner och går på så vis genom historien. Alla berättar ur sin synvinkel hur de såg på speciella händelser eller band.
Med början i 60-talet och The Sonics arbetar sig boken fram mot det som skulle komma att bli den stora grungevågen i början på 90-talet med band som Nirvana, Peral Jam, Soundgarden och Alice In Chains.Fantastiska berättelser och iakttagelser om tidiga band som Green River, Mother Love Bone, U-Men och Malfunkschun. Om Andy Wood, som alla trodde skulle bli något riktigt stort, men som tyvärr dog alldeles för ung.
Just att många av de stora namnen, som Eddie Vedder, Jerry Cantrell, Duff McCagan och Jack Endino, berättar sina tankar om scenen och banden, ger en helt ny insikt i det som var grunge-eran. Något av den bästa läsningen är om alla de band som alla trodde skulle bli stora, som The Melvins, Tad, Mudhoney etc. Historier om att inte sälja ut, skivbolagsproblem, drogproblem, Sub Pop med mera. Det ges även många gånger en dyster bild av staden Seattle. En regning, grå stad med hög arbetslöshet och stora drogproblem på 80-talet, som sedan ”blommade upp” och blev ett namn på musikkartan i och med grunge.
Scenen har sin början i garageband och punk och många hävdar också att platsen i sig, långt där uppe i nordvästra USA, spelat in i flödet av alla de band som bildades och just den typ av musik som framfördes. Själv besökte jag Seattle under en vecka 1994 och fann mig oerhört tagen av staden och dess omgivning. En vacker plats som inte alls framstod som så dyster och mörk som den så ofta beskrivs.
Greg Prato har utfört ett oerhört ambitiöst arbete i intervjuandet av alla dessa människor och lyckats föra fram alla historier till en gemensam berättelse. Framförallt är de sista kapitlen, som tar upp Staleys och Cobains respektive död, en fascinerande läsning.
En liten kul sak är att legendariske Lester Bangs tydligen använde sig av uttrycket "grunge" redan 1972, om bandet The Groundhogs. Annars hävdar producenten Jack Endino att han möjligtvis kan ligga bakom benämningen på Seattles stora musikvåg.
”Grunge is dead” är faktiskt något av det bästa i musikväg som jag läst på länge.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen

onsdag 23 december 2009

Kommande bokrecensioner



"Fall to pieces"

Mary J Weiland

Scott Weilands fru berättar om äktenskapet med Stone Temple Pilot-sångaren, sin psykiska sjukdom, knark, rock and roll-livet mm.



"I am Ozzy"

Ozzy Osbourne, Chris Ayers

Ozzy berättar själv om sitt liv. Frågan är vad han själv minns?




"The 50 most influential heavy metal songs of the 80´s and the true stories behind their lyrics"

Jackie Kajzer

Jackie har en egen metalshow på radio och har intervjuat alla de stora. Kan bli en mycket läsvärd bok. Speciellt om man är en sucker för 80-talet, som jag själv är.

/Niclas Müller-Hansen
Årets album (del 3/5)

Katatonia

"Night is the new day" 2009



Mörkt och dystert, men ack så svärtande vackert. Svenska Katatonia slog till ordentligt och fick en novis som mig själv på fall. Musikmässigt kan bandet liknas vid ett något lugnare Opeth.
När detta skrives har tyvärr bröderna Fredrik och Mattias Norrman beslutat sig för att lämna bandet. Dock ligger inga personliga konflikter bakom, utan det är det framtida turnerandet som sätter käppar i hjulen för bröderna. Tack och lov kommer bandet ändå att fortsätta trots avhoppen.
Köp, köp, köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

The Generals

"Stand up straight" 2009




Denna skiva överraskade mig eftersom jag hade för mycket förutfattade meningar. Runt om i tidningar har många listat ”Stand Up Straight” som en av de bästa i år. Generalerna från Karlstad har alltså blivit ganska ordentligt hyllade. Så min uppfattning var att det var mer svängigt än hårt och att det knappast var något rejält tempo att tala om. Så fel jag hade!
The Generals rockar och manglar på rätt så hårt redan från första låten, som kommer som en känga rätt på käften och lyckas få envisa mig att slänga alla fördomar på tippen omgående.
Marcus Grahn (Close-Up) kallade detta ”som en Death metal-cigarett med Rock’n’roll-filter” och jag kan inte annat än hålla med!
Man kan dra paralleller till nya Entombed som kör en liknande blandning, och det är även deras producent Tomas Skogsberg som The Generals här har anlitat. Dock är jag faktiskt mer vänligt inställd till dessa grabbars sound än till t ex Entombed som började som ett traditionellt dödsgäng. Karlstadpojkarna slänger även in en rejäl dos av punk- och Motörheadinfluenser med i mixen, vilket tyder på bra smak.
Ett till pluspoäng är cellon som de fyndigt stoppat in i låten ”Consulting With the Sinner”, vilket gör att den tillsammans med ”One Eye Red”, blir en av de bästa låtarna.
Helhetsintrycket blir en hård platta som man inte riktigt kan placera i något fack, men tycker om ändå! Produktionen är ypperligt bra fixad och det låter fläskigt, vilket ni borde veta vid det här laget då det är något fördj*vla positivt i mitt tycke!
Detta är igen dålig poäng satt av mig, som för det mesta spisar traditionell black och death metal. Så det så.

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Nytt nummer av Revolver Magazine hyllar Dimebag!




Januari/februari-utgåvan av Revolver Magazine är en hyllning till Dimebag Darrell och Pantera. Omslaget är ritat av den prisbelönte illustratören Tim Bradstreet och bygger på omslaget till albumet "Vulgar display of power".
Han har jobbat med "The Punisher" och "Blade" för Marvel och nedan berättar han varför han ville göra omslaget till tidningen.

Tim Bradstreet:

It's a pretty special opportunity for me to get a chance to illustrate this particular cover. Strange how these things come full circle. I had a similar experience a few years ago when I was asked to do the artwork for an Iron Maiden album called A Matter of Life and Death. I had a strong connection with Maiden, too. Seems like I'm two for two so far, which is, like, the craziest luck! It's pretty special to get a chance to work on or with something that has inspired you, and Pantera's Vulgar Display of Power certainly had a major impact on me back in 1992. Musically it was where I was at as a 25 year old. It was raw, visceral, powerful, and it was speaking to me lyrically as well. One phrase that still sticks out for me is from "Mouth for War": "When I channel my hate to productive, I don't find it hard to impress." That really resonated with me as I was full of anger and angst, and I used to channel that into my work. Subsequently there was a definite, almost audible energy in the illustrations that was born of that inner strife. I think it's one of the ingredients that separates an artist’s work from the status quo. There has to be a driving mechanism, for some it's anger, for some it's love, or it can be a combination, shit, whatever it is that drives you to create is a good thing and cathartic for some. I used to say, for me drawing was like free therapy.
The music I listened to as I worked was additional and essential fuel. A lot of my early Vampire illustrations, the work that helped put me on the map as an illustrator were powered by heavy doses of Pantera. One of the things that made them so fresh with this record was their own evolution, they found a voice with this album; musically, they'd stripped themselves clean. This was bare bones as the title implies. And lyrically it was complementing the music with that in your face-bare bones style. It was smart, and it was telling young people we all have problems, you can sit around and be defeated by the shit life throws your way or you can stand up and fight back on your own terms. That was a lesson I was ready to embrace.
I was a really big guy back in '92, well over 300 pounds, very self conscious. That's where a lot of my anger or self-loathing came into play. I decided finally that I was going to do something about it and in the spring/summer of 1992 I made losing weight my religion. Vulgar Display of Power was my soundtrack. Really it was two albums, Vulgar and Rollins Band's The End of Silence. Those two records drove me to stay determined and focused. I ended up losing over 100 pounds in about four months. I transformed myself, and that was a powerful thing. I felt empowered by the experience. I don't know how I'd have ever done it and kept my sanity if it hadn't been for Pantera and Hank [Henry Rollins]. I feel like I owe them both a debt I could never repay, but that's the power of music.
When I got that call from the guys at Revolver, and they wanted me to do a cover I was pretty excited. When I found out what it was I'd be illustrating it turned into an opportunity for me to say thank you to those four metal madmen. This gig has joined the ranks of a growing list of dreams that were able to come true for me. Sometimes you gotta pinch yourself.

Revolver Magazine Jan/Feb 2010

/Niclas Müller-Hansen

tisdag 22 december 2009

Henry Rollins spoken word!



Henry Rollins är tillbaka i Svedala med sin Spoken word-turné. Han besöker Malmö den 30 januari (www.eventim.se), Stockholm den 31 januari (www.eventim.se) och slutligen Göteborg den 1 februari (www.ticnet.se).
Personligen har jag sett Rollins spoken word två gånger tidigare och kan varmt rekommendera ett besök. När detta skrives finns det biljetter kvar till alla tre föreställningarna och ett bättre julklappstips kan knappast ges.
Köp!

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecensioner

W.E.T.

"S/T" 2009



Jeff Scott Soto har en sjuhelsikes röst, men det är väl knappast en nyhet. Han har figurerat i mängder av konstellationer och band och är kanske mest känd som sångare i Talisman. Under en kort period var han ju även sångare i legendariska Journey och hade säkert kunnat göra underverk om han bara fått fortsätta.
W.E.T. består förutom Soto, av Robert Säll och Erik Mårtensson. Två herrar med ett förflutet inom den melodiösa hårdrocken i band som Work of Art och Eclipse. Med andra ord är det ett gäng rutinerade herrar som nu slagit ihop sina påsar och skapat ett helt nytt band. Det är låtar med klar hitpotential och borde få varenda människa med en försmak för den melodiösa skolan, att göra i brallan. Det är musik tightare än tight och Soto visar ännu en gång att hans röst tillhör det absoluta toppskiktet.
Inledande ”Invincible” sätter ribban högt och semiballaden ”Comes down like rain” för tankarna till Richard Marx och hans tidiga prestationer. Likaså är ”I´ll be there” högoktanig melodiös hårdrock när den är som bäst. Jag tycker mig även finna likheter i musiken med några av Mark Frees gamla band, som Signal och Unruly Child. Efter ett antal genomlyssningar kan jag bara konstatera att det här är ruggigt bra. Köp!

Betyg: 4/5

/Niclas Müller-Hansen


Freak Kitchen

"Land of the freaks" 2009




IA Eklundh är en gudabenådad gitarrist. Inget snack om saken. Personligen har jag dock aldrig varit något större fan av hans eskapader i Freak Kitchen och har troligtvis lyssnat för lite på hans tidigare prestationer. Nya ”Land of the freaks” ändrar inte min inställning. Det spretar åt alla möjliga håll och det är svårt att samla intrycken till en helhet. Vibbar av Frank Zappa dyker självfallet upp, men sammantaget är det för många influenser och stilar som slåss om plats på de 12 spåren.
”Teargas jazz” bär spår av orientaliska tongångar och ren fusionjazz. Kul, men samtidigt lite svårt att ta på allvar. Jag måste även säga att de smålustiga texterna inte riktigt får mig att ta musiken seriöst. Dock svänger det ganska bra i ”Honey, you´re a Nazi”, som får mig att tänka på Extremes ”Pornograffitti och ”Murder groupie” kan länkas till Living Colour. Dock tycker jag de banden lyckats bättre med att blanda influenser. Det hade känts mer givande om herr Eklundh kunde fokusera mer på en stil istället för att flörta vilt med allehanda genrer. Samtidigt går det inte att bortse från hans talang.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen
Skivrecension

Goatwhore

"Carving out the eyes of God" 2009



Får det lov att vara en groovig blandning av black och death metal från New Orleans? Javisst! Skall den serveras med eller utan voodoo-dockor och trollformler?
”Carving Out the Eyes of God” är med andra ord en fin blandning av aggressiva toner som hamnar någonstans mellan black och döds. Eftersom medlemmarna har rötterna i band som t ex Crowbar och Soilent Green så spädes receptet ut med en rejäl dos av sludge också, vilket gör att denna fullängdare blir lite extra svängig. Emellanåt bjuds det även på thrash och speed och trots att det är ganska skönt med variation kan det upplevas som lite spretigt, som om Goatwhore vill trycka in alla de element som de själva gillar i en enda skiva. Kanske är det för att de tidigare har gjort en hel del låtar som låter nästan likadant och inte vill upprepa detta, eller helt enkelt för att de måste visa sin besatthet av Celtic Frost och Venom.
Det som jag känner att jag saknar med Goatwhores nya alster, är riktigt extrema stycken och lite brutalare sångteknik. Sången lutar hela tiden mer mot dödshållet än mot black och man påminns hela tiden om medlemmarnas bakgrund, eftersom det aldrig helt och hållet blir så skrämmande eller brutalt som man hoppats på.
Välkände Erik Rutan från brutala dödskonstellationen Hate Eternal har producerat och han har gjort ett skickligt jobb. Och trots mina små invändningar har Goatwhore ändå lyckats göra ett album som sticker ut och som mycket väl kan få hamna med i metallyssnandet en mörk vinterkväll.
Som vanligt avhandlas satanism och slakt av Jesus i texterna, vilket ju alltid är ett lämpligt ämne i dessa genrer, men de är också välskrivna, vilket inte alltid är fallet med liknande band.

Betyg: 3/5

/Sara Andersson
Dvdrecension

Hanoi Rocks

"Buried alive" 2009



Så kom den till slut, Hanoi Rocks avskedskonsert på DVD. Inspelad på Tavastia club i Helsingfors inför en entusiastisk publik. Själva konserten påminner en hel del om Hanoi Rocks första live video "All Those Waysted Years", som kom i mitten av 80-talet. Båda är inspelade på en väldigt liten scen utan effekter. Men fy fan vad det rockas!
Hanoi Rocks år 2009 är en väldigt bra upplaga, Conny Bloom och A.C. från Electric Boys ger en stabilitet till gruppen som inte varit där tidigare. Mike Monroe är naturligtvis ett energiknippe av guds nåde och får igång publiken med lätthet, men Andy McCoy verkar väldigt gammal. Han är helt klart märkt av sina år av drogmissbruk. Kul är det att Nasty Suicide gör ett inhopp. Skulle däremot ha varit ännu roligare om även Gyp Casino och Sam Yaffa dök upp.
Låtvalet är oklanderligt, dock visar låtlistan på DVD:n några låtar som inte framförs, men det är bara en petitess. Det är hursomhelst en svettig liveupplevelse att titta på "Buried Alive". Så här ska rock & roll framföras.
Som bonus får man en kort "behind the scenes film" från Hanoi Rocks sista vecka som varken gör från eller till.

Betyg: 4/5

/Mikael Ekström
Skivrecension

The Crystal Caravan

"S/T" 2009



Det är egentligen helt otroligt vilka sjukt bra band detta lilla land spottar ur sig! Näst ut i raden är The Crystal Caravan från Umeå som knockar mig totalt med sin självbetitlade debut!
Som ni kanske vet är jag en stor älskare av den så kallade retrorocken och kristallkaravanen passar mig som handen i handsken och nu ger dom mig en historielektion med nutidskännedom när det skall albumdebuteras.
Deras musikaliska rötter är djupt förankrade i sjuttiotalsmyllan men har på samma gång en nutidsmedvetenhet som gör att det inte enbart blir en hyllning till just nämnda årtionde, utan även ser till att det finns en viss fräschör. Överallt läser man att bandets influenser är Led Zeppelin, MC5 samt The Doors och det kan jag skriva under på, men jag hör å andra sidan mer av både The Black Crowes och Deep Purple som Captain Beyond och Grand Funk Railroad, än de tre förstnämnda akterna. Det svänger nämligen hejdlöst om deras välarrangerade kompositioner där vart instrument har sin naturliga plats i den snygga Dennis Lyxén-producerade ljudbilden. Du hör samtliga instrument föredömligt där musikerna hela tiden turas om att briljera. Jag får hela tiden en skön jamkänsla, vilket jag uppskattar oerhört mycket när jag lyssnar på musik. Den blir liksom mer levande då!
Det jag dock skulle kunna önska mig lite mer av är låtar som vågar sticka ut och ge skivan en mer varierad anrättning. Det finns gott om olika inslag men allt hamnar lite inom samma ram samt trampar på i samma tempo lite för ofta. Men vem är jag att klaga då vi här har fina låtar som Grand Funk Railroad-minnande ”Between the Mountain and the Spoon”, psykedeliska ”Tombstone Eyes”, The Allman Brothers-osande ”Train Song” och den episka ”Desert King”, som med både Mountain och Black Sabbath-inslag får det att vattnas i munnen. Men allra bäst på platsbiten (vart är vinylen?!) måste jag ändå utnämna ”Down Under”, samt ”Wicked Mind” till. Den förstnämnda sticker ut lite på plattan då dess musikaliska Rolling Stones och Black Crowes-snitsiga kostym har fått en snygg Van Morrison och Joe Cocker-färgad soultouch. Den andra favoritlåten för mig tillbaka till ett lekfullt Deep Purple (lyssna på inledningen) som smygjammat lite med Uriah Heep.
Jämförelserna med andra stora akter må hagla tätt just nu men med den äran för bandet har verkligen lyckats hitta ett eget litet sound där dom med lätthet kan smyga in sina influenser så att det berikar istället för att förstöra upplevelsen. Jag skulle gärna vilja ge plattan full pott men jag saknar den där riktiga dunderlåten för att kunna göra det. Men vem vet? I slutet på året är det kanske jag som får krypa till korset och beklaga mitt låga betyg när året skall summeras.

Betyg: 4/5

/Ulf Classon
Skivrecension

As You Drown

"Reflection" 2009



As You Drown manglar riktigt rå dödsmetal på deras första släpp. Metal som garanterat krossar dina glasrutor och får dig att svälja löständerna!
Japp, detta svenska dödsgäng spelar som om de inte har gjort annat! På ”Reflection”, som släpps på Metal Blade Records, levererar de blodindränkt och brutal döds som absolut kan jämföras med deras amerikanske kollegor. Men faktum är att manskapet i detta band inte är så gamla, de flesta bara en bit över 20 år.
Musikaliskt påminner de om Decapitated, som också lyckades mangla på i en himla fart på deras första album – och de polska pojkarna var ju till och med yngre då, än As You Drown är nu.
”Reflection” ger mig mycket hopp för framtiden, att det kommer sådana här bra nya unga band rör om det lite i grytan där gubbar som Cannibal Corpse och Morbid Angel trängs. Inte är det något fel på dem! Men det är nog nyttigt för scenen att lite yngre får utrymme också. Och inte minst om As You Drown fortsätter på denna stigen, för hur många bra alster kan inte detta band ge ut i framtiden?
Från första spåret ”Ruins and Dead Ends” till sista ”Needles” kör grabbarna på i full fart hela tiden, det finns knappt en lugn stund att pusta ut på, vilket är positivt och gör detta till en riktigt tight platta. Varje låt är som ett rejält superklister som håller ihop plattan och det är väldigt svårt att lista någon favoritlåt. Men det är helt okej, för det betyder att ”Reflections” är ett album som man skall lyssna på från början till slut, prima! Fyra köttiga guldstjärnor förtjänar de verkligen.
Köp!

Betyg: 4/5

/Sara Andersson
Skivrecension

Job For A Cowboy

"Ruination" 2009



Arizonagänget är tillbaka med ett nytt fullmatat album och ståtar än en gang med ett mycket snyggt och intressant omslag.
Jag gillade verkligen debuten ”Genesis” som bar på en del proggressiva element, men på andra given står inte mycket av detta att finna. Brutaliteten har höjts ett snäpp och sångaren Johnny Davy growlar som aldrig förr. Ibland låter det nästan som om han ska klökas och det brutala anspelet ter sig något komiskt.
Dock kvarstår det faktum att det överlag låter bra. Inte omvälvande eller mer nyanserat sedan sist, men absolut värt ett köp. Tempot har i takt med det brutala anslaget stigit och bandet drar på som en tysk långtradare på autobahn. Det är snabbt och skoningslöst och jag måste erkänna att jag emellanåt saknar en del av de tidigare nämnda progressiva elementen och stunder av lite mer eftertanke. Under plattans gång lämnas knappt något andrum och detta gör musiken något lidande. Men bandet befäster samtidigt sitt namn inom dödsgenren. Helt klart ett gäng att räkna med även i fortsättningen.

Betyg: 3/5

/Niclas Müller-Hansen